Jag har precis börjat läsa denna bok om mänsklighetens största misstag – att leva som om jordens resurser varar för evigt. Vi människor har blivit vårt eget största hot och om vi fortsätter att leva som vi gör kommer vi att utrota oss själva och allt annat levande på jorden.

Tyvärr är det alldeles för många som trär på sig skygglapparna och bara fortsätter som tidigare, utan att ta varningssignalerna på allvar. Visst, det kan vara svårt att ta till sig alla domedagsprofetsior som bara fokuserar på problemen. Men än är inte slutet här, det sista tåget har ännu inte gått, det sista loppet är inte kört (ni fattar vad jag menar). Ja, det är sent på dagen, men natten har inte infunnit sig ännu och vi har fortfarande tid att vända skutan rätt (jag har hört att bildspråk ska vara lättare att ta till sig).

Framöver ska jag försöka ge fler konkreta förslag på vad vi kan göra för att få jorden på rätt köl igen och jag hoppas att du vill vara med, för det är våra barns och barnbarns framtid vi pratar om.

Livet är verkligen orättvist. Det finns fina, kärleksfulla och fantastiska människor som hade blivit underbara föräldrar men som inte kan få några barn. Sen finns det sådana människor som får barn men som aldrig borde ha fått några.

Igår hördes på nyheterna om hur en far lämnat sin son ute i minusgrader utan ytterkläder efter en innebandymatch, bara för att sonen presterat dåligt på matchen. Sonen var alltså inte värdig att åka med i bilen hem utan skulle gå.

En vidrig berättelse om en hjärtlös och kall man som borde ha älskat sin son för den han är och inte för vad han gör eller hur han presterar. Istället har pappan förstört det viktigaste han hade, sin relation med sin egen son, och detta för en sketen innebandymatch skull. Idiotisk prioritering, kan man lugnt säga.

Efter att jag själv har fått ett litet barn och fått uppleva hur otroligt mycket man kan älska en annan människor, känner jag ännu starkare för grabben som blev övergiven av sin far och blivit lämnad ute i kylan. Så fruktansvärt kallt det måste ha känts, både i kroppen och i hjärtat. Tänk att hela tiden vara rädd för att inte duga i sin egen pappas ögon och alltid försöka göra sig förtjänt av sina föräldrars kärlek. Det är något som inget barn ska behöva uppleva. Den dagen man får gåvan att bli förälder kommer också ett alldeles speciellt ansvar, att älska en annan person – inte för det den gör utan för det den är – sitt barn. Som förälder ska man älska en annan människa hel. Massor med krav kommer att ställas på denna nya lilla person, både från kompisar, samhälle, skola och organisationer. Barnet kommer att göra misstag, det kommer att misslyckas och det kommer bli sårat och föräldrarnas uppgift är att alltid finnas där utan krav men med kärlek och älska dem hela igen. Visst är det svårt att vara förälder och visst är det så att man gör misstag ibland, men kärlek ska ändå alltid lysa igenom.

Varför ska det vara så orättvist? Hade jag hittat en stackars pojke ute i kylan, lämnad av sin far, hade jag tagit hem honom till mig och bjudit på en kopp varm choklad och en ostmacka och av hela mitt hjärta försökt få honom hel igen, efter det sår som precis slitits upp. Jag önskar så att jag hade kunnat hjälpa denna pojke. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa alla barn som far illa.

Kommentar till Feminism och jämställdhet:

”Nu undrar jag hur du menar när du skriver att förskolepersonal inte är tillräckliga för att fostra ditt barn? Då jag själv är förskollärare undrar jag hur du tänker då det inte alls är meningen att vi själva ska ta på oss uppgiften att fostra utan göra det i samarbete med hemmet.

Jag anser att det är bra för barn att vistas på en förskola då det ger möjlighet att träna socialt samspel med andra barn och vuxna, det öppnar möjligheter att träna språk och spelregler utveckla nyfikenhet och lust att lära! Så jag ber dig att tänka om för ditt barns skull.”

Vad jag menar är inte att förskolelärare är inkompetenta på något vis eller att ni inte är tillräckligt duktiga för att fostra mina barn. Jag menar att barn behöver tryggheten hos sina föräldrar. De behöver vuxna som har tid att krama dem, trösta dem och vägleda dem och detta är inte lätt när man har 25 andra barn som pockar på ens uppmärksamhet. Då blir det lätt att de barn som hörs mest, är duktigast, som är busigast eller elakast får mest tid med de vuxna och vad säger det till våra barn? Jo, att man måste höras mest, vara duktigast, vara elak eller göra hyss för att duga och få uppmärksamhet. Det är inte det jag vill lära mina barn. Dessutom tycker jag att det är alldeles för tidigt att lämna bort mina barn innan de åtminstone fyllt tre år, för innan dess har de inte utvecklat förmågan att förstå att mamma och pappa kommer tillbaka senare. Då blir istället de första åren, som är så viktiga för hela livet, förknippade med övergivenhet. Denna känsla må vara undermedveten när man blir vuxen, men jag tror att den påverkar oss negativt.

Sen är det inte så att vi låser in oss hemma bara för att jag är hemmamamma. Så mycket barn och vuxna som jag och min dotter träffar varje vecka har jag aldrig mött tidigare, så hennes sociala samspel, språkutveckling och nyfikenhet har jag svårt att tro att hon får problem med.

Det är inte förskolan i sig som jag sätter mig emot. Det är hela systemet jag inte gillar. Hade systemet varit utvecklat så att man hade möjlighet att vara hemma tills barnen var åtminstone 3 år skulle fler välja att vara hemma, man skulle därmed ha möjlighet att umgås med och träffa andra föräldrar och barn i högre utstreckning vilket skulle innebära att barnen fortfarande kunde leka med varandra utan att känna sig övergivna av sina föräldrar och svikna av vuxenvärlden. Sen, när de blev 3 år skulle de, om det behövdes, få gå på förskola några dagar i veckan. Jag tror att detta på sikt hade förändrat vårt samhälle till det bättre och att t.ex mobbing, vandalisering, stressrelaterade sjukdomar och misshandel hade minskat.

Kommentar till Feminism och jämställdhet:

”Det är väl jättebra att du vill vara hemma och ta hand om Alva, våra barn behöver sina föräldrars närvaro. Fast när du skriver om jämställdhet blir jag fundersam, för precis som du skriver så behöver det inte vara ett likamedtecken mellan man och kvinna, men vilket bidrag ska vi ge till de kvinnor som också gärna vill vara hemma men av tyvärr av olika anledningar inte kan få vara gravida, vara med om en förlossning osv, eller tänker du att de ska arbeta och betala den skatt som behövs för att du ska få vara hemma?”

Mitt svar på denna fråga:

Detta är en viktig fråga/synpunkt och jag har funderat en del över detta de senaste dagarna. Jag vet mycket väl att det finns många par som är ofrivilligt barnlösa och det kan vara en stor tragedi för de drabbade. Jag kan bara ödmjukt konstatera att det inte är någon rättighet att ha barn, men det borde vara en rättighet för varje barn att bli omhändertagen, vägledd och uppfostrad av sina föräldrar, vare sig det är biologiska föräldrar, fosterföräldrar eller adoptivföräldrar.

Det är inte för att JAG vill vara hemma som jag efterfrågar möjligheten för varje förälder att kunna vara hemma med sina barn, det är för våra barns skull. Att ge bidrag till kvinnor och män utan barn, som bara vill vara hemma, ser jag ingen anledning till. Jag vill inte ha bidrag för att jag ska kunna gå hemma och slappa. Jag vill ha bidrag för att jag tror att jag utför ett viktigt arbete och jag tror att samhället i längden skulle vinna på det.

Jag är inte insatt i hur mycket det skulle kosta eller hur mycket samhället skulle förlora eller spara på en sådan förändring. Men barnomsorgen skulle inte alls behöva vara lika utbredd och det skulle spara en del pengar. Jag tror även att vi i framtiden skulle se en förbättring i både hälsa, attityd, ansvar och respekt hos den kommande generationen och det sparar med största sannolikhet pengar det med.

Sen skulle man kunna gå in på hur kommuner, landsting och staten fördelar pengar och hur det faktiskt slösas med skattemedel. Pengar som skulle kunna göra mycket mer nytta handskas tanklöst, men det är en helt annan fråga som vi inte ska ta nu.

En journalist från Skånska Dagbladet ringde och gjorde en intervju med mig i förmiddags angående denna blogg och vi kom fram till att det inte är så vanligt att vilja vara hemmafru idag.

Jag vill det. Jag vill att min lilla flicka ska växa upp och uppfostras hemma hos sin mamma och pappa. Jag vill att hon ska få den uppmärksamhet från vuxenvärlden som ett barn behöver. Jag vill att vi som föräldrar ska vara med när hon tar sitt första steg och säger sitt första ord.

Ord som ”kvinnofälla”, ”självständighet”, ”jämställdhet” och ”karriär” dök oundvikligt upp i vårt samtal och jag svarade journalisten väldigt tafatt kring dessa frågor. Förmodligen på grund av att jag inte var klar med min egen åsikt. Men jag har funderat under dagen på detta med jämställdhet och feminism och tänkte nu göra ett försök att dela med mig av mina tankar.

Jämställdhet är inte att dra ett likhetstecken mellan man och kvinna. Jämställdhet är att bejaka varandras olikheter. Vi är olika och så ska det vara. En kvinna som tycker om att jobba som undersköterska är inte svagare än en kvinna som jobbar som VD på ett IT-företag. En man som älskar sitt jobb som förskolelärare är inte mesigare än en högt uppsatt politiker. Vi har olika gåvor, intressen och personligheter och vi är ämnade för olika saker. Vi behövs allihop, som en enda stor kropp där vi är olika delar. Vad hade hänt om alla var ögon? Eller om alla var en fot? För att kroppen ska fungera behöver vi vara olika.

Jag tror inte att det är en slump att det finns fler män i chefspositioner och att det är fler kvinnor inom vård och omsorg. Som sagt, vi är olika. Felet kommer när det ena är värt mer än det andra. När det ena bejakas mer än det andra.

Det mest kvinnliga och mest feminina som jag kan tänka mig är att bli mamma. Det är kvinnan som har fått privilegiet att kunna bli gravid, att känna den första sparken, att genomgå en förlossning och att producera modersmjölk. Enligt mitt tycke är detta ett av de viktigaste jobb man kan ha. Att ge mat, uppfostra, vägleda och framför allt älska nästa generation, som en dag ska ta hand om oss och hela Sverige. Men i dagens samhälle bejakar man inte alls modersrollen eller föräldrarollen. Så tidigt som det bara går ska man tillbaka till jobbet, kvinnorna måste stå upp för sin rätt att göra karriär, du måste göra dig självständig, gå inte i den stora kvinnofällan!

Vad tror du att resultatet blir av detta, att inte få lov att vara förälder? Kan det vara på grund av detta som stress, aggressivitet, osäkerhet, respektlöshet, läs- och skrivsvårigheter, depression och koncentrationssvårigheter ökar och drar sig allt lägre ner i åldrarna?

Barn behöver vägledare som går före och visar vägen. De behöver någon som lär dem vad som är rätt och fel. Förskolepersonal och lärare är inte tillräckliga för detta ändamål.

Vad nästa generation behöver är mammor och pappor som ges möjligheten att vara just det, mammor och pappor. Det skulle hela samhället vinna på i långa loppet och Sverige skulle få en fantastisk framtid med sunda och starka individer som respekterar och tar hand om varandra.

Jag efterfrågar ett system som gör det möjligt att vara förälder på heltid, där man får vårdnadsbidrag och pension när man utför detta oerhört viktiga arbete.

Detta är ingen kvinnofälla. Det är en fantastisk förmån. Kvinnor, stå upp för rätten att vara mamma till era barn.

(Självklart kan ni pappor vara hemma med barnen och ni mammor försörja familjen – fokuset ligger på barnen, de behöver sina föräldrar)