Jakten på ömsesidig förståelse

Filmen The Hunt marknadsförs med viss rätta som ”den mest kontroversiella film du aldrig sett”. Den drogs in som konsekvens av landssorgen efter en våg av vapenvåld. En ytterligare anledning till att den inte fick premiär på sitt originaldatum var att Donald Trump och andra konservativa röster fick för sig att den handlade om att man lustmördade republikaner för att få revansch på Trumps kärntrupper och presidenten själv.

The Hunt skulle också kunna marknadsföras som den mest politiska film utan politisk färg som någonsin gjorts. Den visar en överdriven, förvriden bild av den polemisering som delar USA i (minst) två politiska läger som står så långt ifrån varandra att de skulle kunna vara olika länder. Det gör den genom att driva med båda sidor. Det är lika lätt att ogilla de konservativa, konspirationsteoretiska, rasistiska måltavlorna som den outhärdliga empatistörda vänstereliten som knappt ser sina motståndare som mänskliga.
I mitten finns Crystal, som är den enda som inser att hon befinner sig i en krigszon och att det enda rimliga målet är överlevnad.

Svenska kritiker har varit mer roade av The Hunts svarta humor än amerikanska. Det är begripligt: en liknelse är om man gjorde en film om att pr-byråchefer och Rolexbärande konsulter från Stockholm jagade Sverigedemokrater på landsbygden i Blekinge. Sannolikt skulle skrattet fastnat i halsen om det var en spegling av vårt eget infekterade politiska landskap.

Filmen är trots sin grovkornighet en stillsamt lysande betraktelse över hur vår tids politiska polemisering nära nog kan avhumanisera en meningsmotståndare till någon som bör ha färre rättigheter eller politisk makt än du själv.
Huvudrollsinnehavaren Betty Gilpin, som genom en kosmisk snedfördelning av talang också är en av de mest intressanta essäisterna man kan läsa, skriver om problemet med att kanalisera politisk passion i betraktelsen ”Grisar och passion” i Vanity Fair. Hon berättar om hur hon lade bort manuset i upprördhet, men insåg gradvis att storheten låg just i att skildra meningsskiljaktigheterna så skruvat att det visar på vad som kan hända, och har hänt, i politiska kulturer där man har löpt linan ut och avhumanisera en grupp människor så att det verkade rimligt att ta deras rättigheter eller till och med deras liv ifrån dem. Hur absurt det är att vi kanaliserar så mycket av vår politiska passion i vrede mot våra meningsmotståndare, när den skulle kunna användas för att försöka förstå dem. Historien om krigshjälten Ethan Allen, som brukade stjäla grisar för att irritera sina grannar innan han kanaliserade sin upproriskhet mot den engelska överhögheten visar att passion behöver riktning för att vara konstruktiv.

The Hunt handlar bland annat om en påhittad internetkonspiration. Gilpin menar att den bevisat sin tes genom att det också uppstod en konspirationsteori kring filmen. The Hunt irriterar tittaren eftersom den vill att vi inte bara skrattar åt våra löjliga, obildade, oupplysta politiska motståndare (som båda sidor ser det) utan åt oss själva. Och det är som vi alla vet inte roligt. Förutom i The Hunt. Där är det faktiskt mycket roligt.

Dagens fråga

Äger du ett våffeljärn?

  • Ja (85%, 248 Röster)
  • Nej (15%, 44 Röster)

Antal röster: 292

Loading ... Loading ...