Naturens former

Snön, isen och allt det där som just nu invaderat Skåne – fotomässigt kan det åtminstone bli rätt roligt/vackert/intressaant.

I övrigt är det för undertecknad mest en önskan om filt, soffa och en kopp kärnkraftsvarmt te. Men visst, jag har hört att det finns de som gillar vintern också.

 

 

 

 

Kuligt

Mina stackars slitna spelkulor, hanterade av mången barnhand, ligger i en låda och känner sig bortglömda i förrådet.

Det går ju ändå inte att spela kula i den här dumma snön och tro mig, kulorna är icke intresserade av pulkaåkning i någon backe full av snoriga barn och utmattade föräldrar.

Så de runda små liven fick modella lite, för att skapa två motsatsbilder.

 

Mörkt men livfullt.

 

Som ljust godis.

 

 

 

Som en proffsstudio fast ändå långt ifrån

Naturen ser ut som bilden på en TV förr i tiden.

Vädret är på konstant ilsket humör.

Stor chans att Bloggen går utomhus och söker inspiration liksom.

Bloggen stannade inomhus, tog fram en duk, prylar, en kamera, en ringblixt och sedan la sig Bloggen på mage på golvet och plåtade. Sjukt glamoröst ändå.

 

 

 

 

 

Blåljusplankan!

Det där internätet svämmar periodvis över med underliga företeelser och ännu konstigare challenges. Vem minns inte när man skulle hälla iskallt vatten över sig själv (lite oklart varför så här i efterhand) mitt i vintern för några år sedan?

Det finns ju dock virala utmaningar som har lite mer substans och mening, en sådan är ”Blåljusplankan”, via Team Rynkeby.

Blåljuspersonal samlas, gör plankan, och för varje avklarad sekund går 1 krona till Barncancerfonden. Rätt vettigt ändå, kan jag tycka.

Fotografen kunde tyvärr inte planka eftersom det skulle både filmas och fotas, men fotografen bidrar gärna genom att sprida blåljusplankefenomenet vidare.

Grupp 1 hos Räddningstjänsten i Osby drog, på skakande armar och ben, in ca 900 kr till Barncancerfonden ikväll. Bra jobbat hörrni.

 

Grupp 1, Räddningstjänsten Osby, med nya höjdfordonet i bakgrunden.

 

Vissa plankar högre än andra.

 

Kämpa!

 

Till slut får vissa ge sig.

 

Fyra tappra brandmän kvar.

 

Yttre befäl får här ge upp.

 

Henrik och Fredrik biter ihop och kör vidare.

 

Last man standing: Henrik.

 

 

En längtans suck

Världen pausar och står stilla och vi saknar så många olika saker och upplevelser.

I fotona finns minnena och det här är något jag längtar sjukt mycket efter: att stå i ett regnigt dike framför Helgeåfestivalens scener, trängas med andra fotografer, ducka under objektiven och sedan se kollegorna bokstavligen tömma sina gummistövlar på vatten efter den hysteriska galoppen tillbaka till presstältet.

När omständigheterna återigen normaliserats så ska jag aldrig mer gnälla på typiskt rockfestivalväder.

Nedan: Dead by April, Battle Beast, Eleine och Corroded.

 

 

 

 

 

 

November, du valde fel person

November, ge mig allt du har.

November, vill du tjura och smasha minusgrader i våra ansikten, ja då tänker jag mörka ner även de dagar som du strålar.

November, jag har Photoshop, så sluta jäklas. Du kommer icke att vinna.

 

 

Titta en gång till!

En bild kan ge upphov till oerhört många tankar.

Dessutom bidrar vi alla med våra egna tolkningar och vi skapar våra egna känslor utifrån de bilder vi ser.

Och kanske finns det mer att se i ett foto än vad bara första anblicken ger.

Vilka tankar och känslor är det som först slår dig när du ser nedanstående bild? Och vad händer om du tittar en gång till?

 

”She is”

 

2 minuter och 19 sekunder

Så länge varade dagens fotoäventyr när Kargalandets MacGyver i eftermiddags, på ett tämligen studsigt vis, gjorde entré i min trädgård.

Hunden satt, låg och skällde så att katten höll på att storkna av ilska inomhus, men vacker tass – där verkar det finnas brister i uppfostran.

Det är ändå fredag så då är det väl ändå läge för några söta hundbilder. Kattbilder blir det inga ty den svarta damen här hemma är fortfarande sur för att jag inviterade en hundvarelse.

Nåväl, ni får hålla till godo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min mammas höst

I år tar jag ett nytt grepp om hösten.

För mig är det en ny slags höst, en höst som jag för första gången möter utan mamma i mitt liv. Det är ofattbart stort och omvälvande. Och jag tappar mina andetag.

Hon som alltid delade mina bilder, hon som alltid kommenterade och berömde. Hon som alltid var stolt.

Det är blandade känslor hos mig, utan att acceptans har uppnåtts. Mörka dagar, mörka kvällar och ett så tveksamt och räddhågset dagsljus som i sig mer eller mindre valt att gå i frånvarande dvala.

Mina förutsättningar är annorlunda och jag väljer att närma mig årstiden med förändrad fotostil. Abstrakt. Omöjliga höstfärgade former, skapade av mig och min kamera. Flytande och omöjliga att ta på. Blandningen av löv, himmel och kala grenar. Kanske någon ljusglimt. Det är naket, det är påklätt och det är allt däremellan.

Mamma, jag vet inte var du är, men jag hoppas att dina höstdagar är fyllda av blå himmel och hög, klar luft – gnistrande. För alltid.

—–

Alla dagar utan ljus

Alla nätter utan syre

Alla kvällar med bara skuggor

Alla stunder utan dig

—–

 

 

Kanske Hopp.

 

Det Fördolda.

 

Dimmans Omfamning.

 

Ofärdig.

 

Ängeln.

 

Guldvägen.

 

Solfläck.

 

Faller.

 

Litenhet.