Jag tog en egosöndag. Packade fotoryggsäcken och gav mig iväg mot Småland.

I Ryd finns en kyrkogård – för bilar. Det är sunkigt och smutsigt och dammigt. Men ändå ett ögonblick av historik. Och en närmast filosofisk upplevelse att se hur naturen försöker sno tillbaka den mark den en gång förlorat och hur spöklika bilvrak rostar sönder bit för bit. Tills en dag när inget återstår.

Det är Nikon D 7000 med Nikon 18-55 mm som skapat bilderna ovan. Samt en liten fjärrutlösare.

ISO 320. 1/125 sekund. f/5.3.

På återseende.

En oerhört tidig morgon, på promenaden för att hämta in morgontidningen från en daggvåt brevlåda – då kan det se ut så här.

På återseende.

Jag vet, jag är verkligen värdelös på att skriva intressanta och lockande rubriker.

Nåväl, så här är det: I en vecka, med start nu på söndag kl 18, så ska jag stå som värd för Fotografiska Muséets Instagramkonto. De har en ny fotograf varje vecka och det ska verkligen bli superspännande.

Och det är nervöst. Skitnervöst.

Här hittar ni länk till deras instagram: Fotografiska.

Är det bara jag som lite smått stör mig på att cykeln är på väg i en helt annan färdriktning än pilen visar?

På återseende.

Om att hitta detaljer, det har jag stött och blött förut här i bloggen.

Denna bild är en stor favorit hos mig, både för at jag gillar bilden och för att personen som äger armen, ligger mig varmt om hjärtat.

Hon är en fantastisk och inspirerande konstnär med tatueringar som jag blir glad av: Ellinore Cefalk.

På återseende.

Eller skola och skola, jag tänker inte på något despotiskt vis banka med pekpinnen och kräva att ni gör som jag, men jag tänkte visa er ungefär samma bild fast fotograferad på lite olika sätt. Vilken tycker du är bäst och varför? Fundera lite och ta med de tankarna och funderingarna med dig ut nästa gång du brukar din kamera.

Bilderna togs 18 januari förra året och resultatet av en snöblöt skogspromenad med min Nikon D200 och mitt lilla högt uppskattade fasta objektiv på 50 mm. ISO 125, 1/100 sekund, f/2.5.

Och förlåt för rysliga vinterbilder, personligen avskyr jag snö.

På återseende.

Mitt i en måndagskväll med höstfeeling finns den där – bilden.

Lyktan är en stor pjäs från Ikea och har säkerligen ett knasigt namn.  Och hemma hos mig skapar den en skog av skugga.

På återseende.

Jag älskar att fota porträtt, att försöka lyckas med att inte bara avbilda människans skal utan även hennes sinnesstämning och närvaro i nuet. Studiofotografering är inte min grej riktigt utan mina bilder tas ute i verkligheten.

Lilla tjejen var sur och lillgrabben älskade att bli fotad. Föräldrarna tyckte jag var lite underlig (business as usual liksom) men litade på mig.

Och jag är själv lite kär i bilderna som blev resultatet.

På återseende.

Den här bilden är ett par år gammal och fotograferad mitt i sommaren. En lite ovanlig bild för att komma från mig eftersom jag är mer välvilligt inställd till svartvitt.

Bilden är inte efterbehandlad mer än att den beskurits en smula. Effekten (som en ren färgexplosion) har uppnåtts genom multiexponering i kameran, i det här fallet har kameran lagt ihop tre stycken bilder. Kameran är min D200 och objektivet mitt lilla Nikon 50 mm.

På återseende.

Jag tar ibland uppdrag, det är dock ganska sällan eftersom dygnet inte har 56 timmar (tyvärr). Och oftast återfinns mina ”offer” bland vänner och bekanta och deras barn och djur.

Vissa ställer upp villigt och andra får man locka och pocka med. I det här fallet så tillhör grabben på bilderna den förra kategorin. Han gjorde exakt det jag bad honom om och hela fotograferingen var över på mindre än en halvtimme, tro det eller ej.

Och jag blev riktigt nöjd med resultatet, om jag får säga det själv.

På återseende,

När det bara finns livsglädje. Och stora gröna ytor att springa på…

Då tävlar de med vinden, de där två fyraåringarna. Då finns inga trotsåldrar och förmanande föräldrars rop hörs inte för allt sus i öronen.

På återseende.