Projekt Räddningstjänst här i bloggen är ingen webbvariant av blåljusprogram – det har ni säkerligen upptäckt vid det här laget. Men ibland händer det ju ändå att larmet går och att jag då råkar befinna mig på stationen. Utryckningar är ju trots allt också en del av räddningstjänstens vardag.

I går var ett sådant tillfälle. Jag sitter och kramar en varm kopp kaffe i stationens soffa, kamerautrustningen ligger och sussar i ryggsäcken vid mina fötter. Under eftermiddagen har jag skuggat räddningschefen Peter vid lite olika uppdrag då det är han som har beredskap och alltså följaktligen chefar över 8080.

När larmet trillar in strax innan halv fem på eftermiddagen får Peter besked från SOS att det gäller röklukt i restaurang och där även en brandvarnare har löst ut. Vi travar således nerför trapporna till vagnhallen och befälsbilen 8080 och påbörjar färden mot Lönsboda, som ligger två långa mil bort.

Men hur är det då att åka på larm, för oss som inte arbetar inom blåljusyrken så är det något vi (tack och lov) sällan, kanske aldrig, kommer att uppleva.

Det som egentligen gör störst intryck på mig (och som är det jag minns bäst efteråt) är hur tyst det är i bilen, en väldigt koncentrerad tystnad, och vi byter inte många ord på resan till grannsamhället. Peter kör snabbt, men tryggt, vilket är ett gott betyg från undertecknad fotograf som har ett visst kontrollbehov och som därmed inte riktigt gillar att vara passagerare, men här är det liksom bara att gilla läget. Omgivningen lyses upp av 8080:s blåljus, som reflekteras i de stora vägskyltarna i Lars Dufwa-rondellen så att det nästan känns som om man behöver solglasögon för att värja sig.

Vid tiden för larmet så har det hunnit bli mörkt och en hel del folk befinner sig ute på vägarna, förmodligen på väg hem från jobbet. Reaktionerna från bilisterna, som får ett plötsligt uppdykande räddningsfordon bakom sig, varierar. Vissa håller helt enkelt åt sidan och släpper fram oss medan andra i princip tvärnitar och närapå kastar sig i diket.

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd.

Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

Nej, det brinner lyckligtvis inte. Byggnaden kontrolleras med stor noggrannhet innan räddningstjänsten anser det säkert att lämna platsen.

Jag tar av mig reflexvästen med ”Räddningstjänsten Osby” tryckt på ryggen och fäster den återigen i kameraryggsäcken medan Peter vränger av sig sin gula initialprydda jacka och lägger den röda hjälmen i baksätet. Vi rullar hemåt, i betydligt lugnare tempo  – men det är inte den enda skillnaden: det lite spända fokus som präglade stämningen i 8080 på väg till larmet är borta.

På återseende.