I dag var det dags igen – bilddokumentation av vardagen hos räddningstjänsten i Osby. Ni känner ju till de flesta brandmän och befäl vid det här laget men idag ska ni få möta ännu en räddningstjänst – den här gången från Småland.

När jag anländer till stationen på morgonen, lagom till frukosten, så är det befälsbyte. Janne lämnar över ansvaret för beredskapen och en välrastad 8080 till brandingenjören Jimmie som nu får den äran fram till torsdag.

Det börjar dra ihop sig till lunch, jag är hungrig och stegar in till Jimmie, lite bestämt sådär, och undrar om vi faktiskt inte ska samlas för lunch. En hungrig fotograf är en lättstött fotograf, så kan vi väl säga, och brandingenjören finner det bäst att anta mitt förslag. Klockan är 11.39 och jag ger honom förtur i kön till micron, han börjar värma sin mat och då kan ni kanske lista ut vad som händer?

Japp, larm. Rubrik är brand i byggnad.

Och det tar inte lång tid innan vi är på väg med blåljus och sirener, i 8080, allt medan Janne förbereder släckbil och tankbil så att dessa ska stå klara när brandmännen dyker upp. Det tar en bra stund innan mer information dyker upp från SOS och det är i det läget inget särskilt upplyftande som meddelas över radion: trähus i flera plan och där husägarna sett rök.

Huset i fråga ligger i Hallaryd, en bra bit från Osby och Jimmie organiserar insatsen medan han kör. 6080, befälsbil från Älmhult, är på väg i sällskap med den stationens släckbil och tankbil och det bestäms att Osby ska komplettera sin släckbil och tankbil med hävaren 8030.

Det tar en stund innan vi är framme och det är nervöst att inte veta vad som väntar.

Vi rullar in på gårdsplanen strax innan Älmhults ställföreträdande räddningschef Staffan och brandingenjören Åsa dyker upp och strax därefter parkerar Osbys 8010 framför huset.

I det här fallet kom husägarna undan med blotta förskräckelsen, och jag kan säga att hade det varit hemma hos mig så hade jag definitivt varit skärrad. De var turligt nog hemma och hade känt både brandlukt och sett rök men inte kunnat lokalisera varifrån det kom. Och brandorsaken var något otippad – det var kombinationen solstrålar och en spegel som lämnat rejäla brännmärken på ett par ställen i fönsterkarmen i badrummet.

Det kändes riktigt, riktigt skönt att kunna andas ut när Jimmie med värmekamerans hjälp kunnat konstatera att det inte var någon fara och det var tacksamma och lättade husägare som tackade räddningstjänsten för hjälpen.

Åter på stationen tog vi lunch, den var verkligen efterlängtad.

Nu åkte vi inte bara på larm i dag, jag var hack i häl på Jimmie under större delen av dagen och ni ska få läsa mer om detta i nästa inlägg.

Tills dess:

På återseende,