I dag lovade jag er att bloggen skulle bli beslutsam. Ja, kanske inte just bloggfotografen i sig, men nästa porträttoffer i Feelings 2016 kommer både med ett strikt beslutsamt porträtt och hon kastar dessutom in en rejäl dos visdomsord.

Det är viktigt med beslutsamhet i dessa dagar, att inte låta sig påverkas av hot och skräckpropaganda utan att fortsätta stå upp för vad vi tycker är riktigt. Egentligen är det enkelt: Älska din nästa så som dig själv.

Säg ifrån när människor kommer i kläm! Och höj din röst för de som inte själva kan. Det är det enda sättet för oss att fortsätta leva ett värdigt liv.

EvaMärta har faktiskt förekommit på Skånskan tidigare när hon berättade om boken hon skrivit – en kärleksbeättelse med ett oerhört tragiskt slut. Länk till artikeln hittar ni här.

Vad som blir nästa del i Feelings 2016 vet jag faktiskt inte än, men jag ska fotografera en del de närmaste dagarna så det lär ju ge sig tämligen omgående.

På återseende.

…porträttoffer.

Ja ni vet, jag fotograferar ju lite då och då och gärna i projektform – det villsäga jobbar utifrån ett tema. Ni har ju märkt av alla brandmän och brandbilar i Projekt Räddningstjänst (svårt att undgå att bloggen ockuperat ett eget litet hörn av Internet och där publicerat massor av bilder med räddningstjänstigt innehåll), och om ni minns de fantastiska kvinnorna i Eld&Vatten så vet ni att jag fotar annat än utryckningsfordon och dito folk.

Det är dags igen, några har kanske sett att jag hintat om det i ett tidigare inlägg – jag kommer alldeles strax att påbörja ett nytt porträttprojekt. Vill/vågar du vara med? Ålder och kön är oväsentligt – den enda lilla haken är att vi tillsammans kommer att skapa bilden så viss tankeverksamhet krävs kanske.

För att försöka inspirera, eller kanske lugna, er så tänker jag återigen publicera bilderna från Eld&Vatten:

Bilderna kommer att publiceras löpande här i bloggen under sommaren och är du intresserad så släng iväg ett mail på asabrorsson@gmail.com . Syns vi?

På återseende.

Då har det blivit dags för brandmän och chefer att själva få komma till tals. I drygt åtta månader har de alltså blivit förföljda av mig och jag tycker bara att det är rättvist att de får säga sitt. Det är många fina ord och positiva kommentarer men också, föga förvånande, vittnesmål om en inledande skepsis och nervositet innan de träffade mig och de fick se vad som publicerades.

Frågan var: Hur har det känts att vara en del av Projekt Räddningstjänst?

Imorgon kommer det ett samlande inlägg om projektet där alla länkar finns med. Och det kan ju hända att ni framöver får möta brandmän i bloggen, men det blir utanför Projekt Räddningstjänsts ramar. Jag har stående inbjudan till flera olika räddningstjänster att få komma dit och fota, vilket känns som ett av de bästa betyg som jag som fotograf kunde få.

Stort, stort tack för den här tiden. Jag har frusit, skrattat och fått förmånen att möta otroligt härliga människor och jag har hela den här tiden lyckats undvika Bullens korv.

På återseende, definitivt på återseende.