Det har blivit en tradition att fota även familjen i dagens inlägg. Ni har kunnat se äldsta dottern Emilia flera gånger här i bloggen (länk här) men hon har även flera yngre syskon som är vana vid att jag dyker upp minst en gång om året och sticker en kamera (eller två) i ansiktet på dem.
De är ett härligt gäng och är allihopa helt olika personligheter och har även olika inställningar till det där med fotografering. De äldsta börjar bli väl medvetna om hur de vill att slutresultatet ska se ut, mellanbarnen behöver jag mest säga ”bajs” till så skrattar de hjärtligt, den näst yngste blänger fortfarande extremt surt på min vackra, svarta Nikontingest medan familjens bebis nog inte dömde ut mig helt i alla fall.
Det är lätt hänt att glömma bort att Bloggen inte bara fotar röda blåljusbilar och sådant som förekommer inom räddningstjänstbranschen (som dimspikar, slangkopplingar och flaskpaket), men det är ju faktiskt som så att Bloggen även tar andra sorters bilder. I dag var det dags för vad som verkar bli en årlig tradition: fotografering av Familjen Brodén.
Men innan ni skrollar vidare till bilderna nedan, så klicka in här och se hur det såg ut förra året.
Och även i år var Agneta, den lilla rosa grisen, med och hejade på. Tydligen är det ju så att samtliga tre pojkar i den här familjen ska vara ”svåra” att fota. Det sägs att ingen av dem vill stå framför kameran och att ingen tänker le.
Eh, nä – okej då…
Jag slår vad om att ni får se de här små linslusarna (linslössen?) fler gånger här i bloggen.
Om dagens modell hade kunnat tala, så att vi simpla människor hade kunnat förstå, så hade det troligen varit en blandning av nej, svärord, kraftuttryck och många djupa suckar. Möt Tonks, en smörgalen trasdocka som gillar att jaga allt som rör sig och som starkt ogillar män.
Eller som hon egentligen heter: S*Sarakkas Lurviga Lupin – en ragdoll på drygt 3 år.
Det är speciellt att fota djur, och attans så roligt. Här blir det inga stela studioporträtt och tillgjorda poser utan allt sker i princip på modellens villkor. Fotografen bör ha en rejäl portion tålamod samt en entusiastisk medhjälpare. I det här fallet var platsen ett vardagsrum (kattens eget), en väl färgmatchad soffa (kattens egen) samt en bra matte (kattens egen).
Fotografen satt, samt halvlåg, på golvet inklämd mellan soffa och soffbord. Katten såg omväxlande ut som om den demonstrativt ville dänga till mig med tassen eller möjligen gå upp i rök. Men jag lovar, ingen (vare sig djur eller människor), skadades under fototillfället.
Tips för husdjursplåtning? Se till att ha bra ljus och var i en för djuret hemtam miljö. Och stressa inte, det får liksom ta den tid det tar.
Bilderna ovan är tagna med Nikon D7000 och ett fast 35 millimetersobjektiv – perfekt för inomhusmiljöer och naturligt ljus och med en så stor bländare som 1.8 finns möjlighet till att korta skärpedjupet rejält.
Ni har sett Emilia förut, senast häromdagen i Feelings 2016. Men jag har nu tittat igenom alla bilder från det fototillfället och kan inte låta dem vara opublicerade…
Jag tycker att bilderna ovan är ett skolexempel på hur en person kan åstadkomma olika ansiktsuttryck enbart genom små, små förändringar i mimiken. Hon är som ett proffs, utan att hon egentligen vet exakt vad hon gör. Hon ställer sig framför kameran och agerar. Mitt enkla uppdrag är att hantera avtryckaren.
Alla bilder tagna med Nikon D7000 och ett Nikonobjektiv på 35 mm.
Ibland frågar jag mig själv hur det blev så här egentligen. Vad hände, hur kunde det bli så stort (och fantastiskt givande och roligt) att fotografera räddningstjänst?
Jag börjar bli hyfsat bekväm med epitet som räddningstjänstbloggare och räddningstjänstfotograf och jag är trygg i min förvissning om att det jag gör, med bild och text, inte är någon blåljuspornografi. Jag vill skildra verkligheten och allt vad den innebär och något av det roligaste har varit att träffa (och fota) samma personer om och om igen. Från de första trevande och artigt avvaktande mötena som varje gång har mynnat ut i att jag på något vis har funnit mig en egen plats hos de räddningstjänster jag har besökt. Och jag är väldigt glad över det välkomnande jag har fått.
Fotografen är numera ett stående inslag i tidningen Swedish Firefighters.
Stolt omslagsfotograf.
Fokus låg ju länge på räddningstjänsten i Osby kommun, som blev fotogranskade i minsta detalj inom ramarna för Projekt Räddningstjänst, men både räddningstjänsterna i Hässleholm och Höganäs har liksom lite halvt adopterat fotobloggaren.
Bloggen misstycker inte.
När jag i maj i år avslutade den praktiska delen av skildringen av deltidsbrandmannens vardag så minns jag att jag skrev att det nog kunde dyka upp lite mer räddningstjänst här i bloggen framöver. Och det har det ju gjort – ni har väl inte kunnat undgå att notera att jag hängde med hässleholmsfolket i ett dygn och kom hem luktandes av gris och brandrök och dessutom med sura tankar om hur vissa bilister beter sig på olycksplatser.
Jag kan nu avslöja att även Höganäs, för tredje gången, ska behöva släpa runt på mig i oktober. Första gången försökte de skrämma vettet ur mig med sin stora stegbil (regn, blåst, 30 meter upp) och sist det begav sig band de fast mig i ett träd i Söderåsens nationalpark. Vad det blir vid nästa besök tänker jag dock inte yppa ett ord om ännu, tålamod kära läsare.
Japp, det är exakt såhär det ser ut när bloggen fotar räddningstjänst. Foto: Jimmie Ask, räddningschef i Osby.
Vad händer annars då i fotobloggens liv?
*Feelings 2016 – mitt svartvita porträttprojekt fortgår och publiceras med (o)jämna mellanrum.
*Projekt Räddningstjänst ger mig huvudvärk. Hur ska jag kunna välja ut lämpliga bilder till den utställning som ska bli det tänkta slutresultatet och som ska kunna användas vid rekrytering? Fatta hur många bilder vi pratar om. Tack och lov har både en erfaren fotograf och folk inom räddningstjänsten erbjudit stöd och hjälp i beslutsångestprocessen.
*Höganäs räddningstjänst får besök igen, som jag nämnt ovan, och kanske och eventuellt har fler räddningstjänster lite löst visat intresse för att härbärgera en räddningstjänstfotograf (herregud, fattar de vad de ger sig in på?)
*SFF – Swedish Firefighters: branschtidningen som kört Projekt Räddningstjänst sedan i våras, och ska fortsätta med det året ut, och som har en chefredaktör som förmodligen sliter sitt hår när hans mailbox en gång i månaden svämmar över av bilder på brandmän och brandbilar eftersom jag inte kunnat göra ett slutligt urval på egen hand, se ovan angående beslutsångest.
Sedan fortsätter det givetvis att dyka upp blandade bilder och fototips i sedvanlig ordning och bloggen funderar även på någon form av fotoinspirationssammankomst framöver, om det skulle finnas intresse. Hur man fotar en brandbil i skugga, solljus och beckmörker är jag åtminstone kapabel till att lära ut…
Om ni har följt bloggen ett tag så har ni kanske läst att jag uppmuntrar till att hitta de lite oväntade, och inte alltid självklara, vinklarna på motivet.
Jag jobbar till stor del efter ovanstående koncept och jag tycker inte nödvändigtvis att ansikten måste stå i fokus. Eller ens synas.
Förra helgen var jag på fotbollsmatch när flickor och pojkar 8 och 9 år gamla möttes i en vänlig duell på Hästvedas idrottsplats. Hemmalaget gjorde inte flest mål, men det är sällan kämpaglöden påverkas för det, och det hoppas jag syns i bilderna nedan.
Ni har sett henne förut, bland annat när jag visade upp bilderna från förra porträttprojektet: Eld&Vatten, och om ni klickar här får ni se den otroliga bilden jag tog då. Emilia är en naturbegåvning och kan få vilken fotograf som helst att framstå som duktig.
Det är bara att rikta kameran mot hennes håll och trycka av.
Jag har haft förmånen att följa henne från början av de valpiga tonåren och fram tills idag, nu när hon har fyllt 17 år.
Hon valde att porträttera självsäkerhet och hon gör det med den äran:
Självsäkerhet/Self-Assurance. Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 160. 1/320 sekund. f/7.1
Emilia själv motiverar sitt val så här:
”Jag valde att min bild skulle förmedla känslan självsäkerhet. Mest för att utmana mig själv.
Som ung tjej i dagens samhälle känns det inte alltid som att det är accepterat att som tjej visa sig stark, modig och självsäker.”
Kloka ord och det är ord som jag verkligen tycker syns i bilden ovan.
Ja, precis – du. Du som läste inlägget förra veckan om livsfarligt trafikbeteende på olycksplats och som tog dig tid att dela.
Vilken spridning inlägget fick och här sitter en bloggfotograf med en uppsjö av känslor: chock, glädje och lätt förvirring. Men också förhoppning.
Förhoppning om att kanske någon person läste inlägget och nästa gång kommer att tänka efter före, sänka farten om det finns folk på vägen, respektera avspärrningar och kanske därmed rädda liv. Visserligen lever jag inte i någon rosa fluffvärld och tror att ett blogginlägg hos en skånsk tidning kan förändra världen men tänk om den där enda personen saktar ner farten, och på så vis undviker att köra på en brandman? Det räcker faktiskt.
Jag tycker personligen att det finns en enda hastighet som gäller vid passerande av olycksplats och den hastigheten är totalt sifferlös. Om någon kliver ut framför din bil så ska du kunna stanna – det är en bra riktlinje. Vi är ju många som under körskoleutbildningen blivit matade med frasen ”kommer boll, kommer barn” och det är samma sorts beredskap du som fordonsförare ska ha när du passerar en olycksplats eller ett vägarbete.
Återigen – ett enormt tack till alla er som har hjälpt till att sprida vidare mitt förmodligen viktigaste inlägg någonsin.
På återseende.
Åsa Brorsson
Namn: Åsa Brorsson Ålder: 40+ Första kamera: Någon pocketkamera som liten och sedan en analog Nikon 401x.
Numera två Nikon D7000. Favoritobjektiv är ett fast Nikon 50 mm.
Som en följd av den nya dataskyddsförordningen GDPR har vi uppdaterat vår personuppgiftspolicy så att det tydligt framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse.
Det inkluderar även vilka annonser vi väljer att visa för dig. Läs mer
