Höganäs då då, den där ”extra” räddningstjänsten som jag råkar hamna hos ibland.

Jag hängde ju som sagt där ett dygn med tjänstgörande styrka, som består av både heltids- och deltidsbrandmän. Kvällen ägnades åt övning, under strängt överinseende av lagets brandmästare Jim ( i röd hjälm på bilderna).

Det var flera inslag i övningen, med inriktning släckning och livräddning: livräddning i rökfylld byggnad, räddning via balkong (med stegbil), inbrytning i lägenhet samt skärsläckarinsats.

Men ikväll kör vi bara bilder. En av mina favoriter är den med rökdykaren i svartvitt till vänster i bild och stegbilen 4030 i bakgrunden.

Nedan så får ni träffa Jim M, Linus P, Joel N, Oscar M, Louis L, Peter N och Magnus T. Vem som är vem? Tja, det kan vara svårt att avgöra men en liten ledtråd är att de har sina initialer på kläderna, i den mån bokstäverna syns. Annars får ni skylla på fotografen…

Jag fotade så gott jag kunde och tänkte faktiskt diskutera själva fotoaspekten i kommande inlägg och dela av med mig av små tips och i alla fall försöka förmedla hur det faktiskt är att plåta övningar i beckmörker och med en massa rök och konstig utrustning.

På återseende.

Ni som följer mig på Instagram (där jag överraskande nog heter fotograftanten) såg kanske att jag för ett litet tag sedan begav mig till andra delen av norra Skåne, närmare bestämt Höganäs.

Det var inte heller särskilt överraskande att det var räddningstjänst som stod i fokus under de här två dagarna (jo, jag lovar – jag plåtade brandbilar och brandmän nu igen). Ni har ju sett höganäsfolket här i bloggen förut när det har varit storövning – de kör en omgång på våren och en på hösten – och ni ska få se många, många, MÅNGA bilder från oktoberövningen. Otrolig upplevelse för fotografen – både i form av vacker natur, intressant fotografering och genomträngande kyla.

Men dygnet innan övningen tillbringades med tjänstgörande styrka på stationen – i syfte att försöka porträttera en helt vanlig dag hos en heltidsräddningstjänst. Och jag tror att jag lyckades ganska så väl. I dag blir det dessutom en helt gratis liten släckaeldkurs.

Som en överlastad packås(n)a anlände jag till stationen en helt ordinär tisdagsmorgon. Jag hade gått upp i ottan, druckit kaffe, kört bil (och samtidigt druckit kaffe) och det första jag gjorde, efter att ha hälsat lite kvickt, var att hämta en kopp kaffe. Ni vet – vi har något gemensamt, brandmännen och jag – vi dricker kaffe.

Passet börjar med en genomgång av vad som är planerat att ske under dagen och sällskapet består av idel bekanta ansikten för mig : Marcus, Mats, Henrik och Jim är dagtidsstyrkan som alltså ska ha mig i hasorna ända fram till kvällen.

Och efter en frukost (med påfyllning av koffein), så skingras gänget till sina olika ansvarsområden. Jag tar rygg på Marcus som ska få finbesök: en hel hög femteklassare är på ingång för en lektion i nödsituationer och brandkunskap.

Snart dyker eleverna upp och vallas effektivt in i lektionssalen av två lärare. Och jag blir ganska så snabbt imponerad: barnen är både ivriga och engagerade OCH faktiskt väldigt kunniga. Bland annat så diskuteras VMA, Viktigt Meddelande till Allmänheten, ni vet den där signalen klockan tre första helgria måndagen i mars, juni, september och december, och Marcus berättar att om signalen ljuder på andra tider så ska man snabbt ta sig inomhus.

Bildspelet som visar att man även ska slå på radion, ger upphov till några förvirrade ansiktsuttryck hos femteklassarna, men de får förklarat att de även kan titta på TV eller på internet på sina telefoner för att få information om vad som hänt. Och därefter börjar barnen måla upp lite olika scenarier: om man är ute i skogen då, hur ska man då göra? Om man går på stan och handlar? Eller om man har gått helt vilse och det inte finns några hus att gå in i? Och den viktigaste frågan: tjuter VMA-signalen om någon släpper en atombomb över Sverige?

Därefter blir det dags för lite praktisk övning under ledning av Jim och Marcus, och alla elever klarar av att både släcka en brinnande docka och att hantera en brandsläckare.

I nästa inlägg ska jag berätta mer om vad som hände under dygnet i Höganäs och om vad man har på sig när man övernattar på en brandstation.

På återseende.

Bröllop.

Jag har bloggat om den typen av fotografering förut och konstaterat att jag brukar fota ungefär ett om året. Det handlar för min del mest om tidsbrist – jag har ju trots allt ett helt vanligt jobb vid sidan om hobbyn.

Men i dag ska ni få se mitt andra bröllop för i år – lite extra utmanande eftersom jag inte känner brudparet alls.  Det var också första gången jag var i Hässleholms vackra kyrka – en fotografs dröm faktiskt.

Det är dock en smula märkligt det där när Bloggen fotar bröllop. Känslan precis innan är alltid total icke-inspiration. Inte ovilja men bara ingen fotognista. Kanske är det hjärnans sätt att mentalt ladda, att sätta sig själv på sparlåga för att sedan kunna ge allt. För när jag börjar bruka kameran så är det fullt ös.

Och förresten, utan att jag vet hur det hände så verkar det inte bättre än att jag är inbokad på hela fyra bröllop under nästa års första halva…

Några fototips kan jag eventuellt bidra med, men kom ihåg att de är mina högst personliga. Andra fotografer tycker garanterat annorlunda.

*Försök hitta oväntade vinklar och de motiv som kanske inte är helt självklara.

*Lek med skärpa och oskärpa (och kolla namnet på Bloggen).

*Var gärna lite uppklädd själv – tänk på att de flesta gäster också fotar och eftersom du som fotograf troligen då kommer att hamna på ett oräkneligt antal bilder så är det kanske trevligt om din uppenbarelse inte är helt avvikande.

Nu ska ni få träffa Sophie och Martin som gifte sig förra lördagen i ett snorkallt och väldigt blåsigt Hässleholm, tänk på det när ni ser bilderna. Men ingen av dem klagade under fotograferingen. Fotografen själv hade dock vinterjacka och vantar.

Nästa inlägg blir räddningstjänstigt och involverar frågvisa små individer – en räddningstjänstig utmaning.

På återseende.

Det var en vanlig dag, vilken som helst. Jag låg i sängen och spanande mot köket utifall att någon godbit skulle kunna tänkas vara på väg åt mitt håll.

Och så händer det. Jag blir ivägsläpad som ett stycke kött, under armen på den där fotografen som bor i mitt hus. Jag försökte jama lite väluppfostrat men den hemska människan låtsades inte höra.

Sedan placerades jag på en filt på soffan, och tänkte att det här ändå kanske skulle kunna bli ganska nice. Men ack vad jag bedrog mig.

Jag bäddade lite på den ljuvligt mjuka filten, såg något svart i ögonvrån, vred på huvudet och inser att det hänt igen –  jag får en kamera uppkörd i ansiktet. Aldrig i mitt ungefärliga fjortonåriga liv har jag bott hos någon som är så fixerad vid kameror, man skulle kunna tro att den är en extra kroppsdel eller något.

Nåja, jag gjorde mitt bästa för att ducka och se sur ut. Det funkade sådär.

Sedan försökte jag mosa statisterna.

Men tydligen var fotograferingen för en god sak, för hemlösa katter. Och människan sa något om Mr December. Det låter kallt.

Om ni klickar här så kommer ni till hemsidan för Rädda Katten. De har gjort en kalender om mig som de säljer. Fast i ärlighetens namn så är det elva andra katter också, men ni kan ju alltid fråga om ni får rabatt om ni bara vill ha årets sista månad.

Med vänlig hälsning

Müsli.

I dag blir det mest eld här i bloggen. Ni kommer säkert ihåg att jag var med när Räddningstjänsten i Hässleholm brände ner ett hus och övade släckning och rökdykning med livräddning.

När det till slut blivit för farligt att fortsätta öva så var det dags att låta huset brinna upp (eller möjligen ner). Och det var främst två saker som slog mig: hur snabbt det gick och hur varmt det var. Även om vi satt och betraktade eldens framfart på ett hyfsat rejält avstånd så var strålningsvärmen påtaglig.

För mig som alltid fryser så var det i och för sig närmast en angenäm upplevelse.

Men som sagt, i dag blir det mest eld och bilderna är endast redigerade genom att vissa har beskurits till viss del.

Ett stort, stort tack till Räddningstjänsten i Hässleholm som bjöd in Bloggen. Bloggen gillar er.

Och till er läsare – när en brand får fäste så går det snabbt. Skrämmande snabbt. Se över ditt brandskydd och tänk på att brandvarnare faktiskt kan rädda liv. Ditt liv.

I nästa inlägg byter vi helt och hållet spår och ni ska få se hur det gick till när en stor katt agerade ytterst motvillig modell, omgiven av tomtar.

På återseende.

Bloggen ber om ursäkt för lite tystnad men Bloggen har varit fullt upptagen. Med bloggiga saker faktiskt. Jag har hängt hos en vid det här laget bekant nordvästskånsk räddningstjänst i två dagar och har fotat, druckit massor av kaffe, fotat lite till och ätit gott. Och frusit, men det där är ju standard. Men mer om det framöver, jag var med på en, än så länge, hemlig övning och misstänker att det är spöstraff på att avslöja detaljer innan alla grupper genomfört övningen.

Frös gjorde jag ju däremot inte i Hässleholm härförleden. Om ni kikar bakåt några inlägg i bloggen så vet ni att det brann rejält i en halv dag. Det var räddningstjänsten själva som fått nys om en fastighet som skulle rivas och istället valde man att tända fyr för att stationens brandmän skulle få öva. Det var flera olika insatser och en hel del av dessa var inriktade på att kontrollera brandförloppet med hjälp av skärsläckare – det där finurliga verktyget som med högtryck skär igenom exempelvis väggar eller tak.

Idag ska ni mestadels få se bilder på själva släckningsarbetet och hur brandmännen med skärsläckarens hjälp angriper en vindsbrand från olika håll. Det verkar som om även fotografen har hamnat på bild, som ni kan se så verkar fotografen väldigt imponerad över detta…

Först stod det alltså ett hus på platsen och några timmar efter lunch den här dagen så var det mest förvridna byggnadsrester och lite rök som kvarstod och nu är det mest ett gäng foton som visar på hur det såg ut innan övningsledarna Christian och Daniel destruerade hela bygget.

Det var en häftig upplevelse i sig att kunna fota processen och jag, som tycker eld är relativt jefligt skitläskigt, insåg att rök, i all motsägelsefullhet, faktiskt kan vara ganska så vackert i de formationer som bildas beroende på om det får brinna ifred eller tvingas retirera och ändra färg eftersom någon öser på släckmedel.

Det kommer ännu en omgång bilder från övningen i nästa inlägg.

På återseende.

Om ni läste gårdagens inlägg så vet ni att jag hakade på räddningstjänsten i Hässleholm och dokumenterade när de, med flit då då, brände ner ett hus.  Länk till det inlägget här.

Jag har ett gigantiskt bildmaterial och har inte ens hunnit titta på alla bilder ännu. Så ni kan ju kallt räkna med att det blir ett eller annat inlägg ytterligare från övningen. Eller möjligen en hel drös.

I dag ska ni få se något som hände i slutet av rökdykandet. Det var, enligt säkra källor, svinvarmt och övningsledarna deklarerade att detta var absolut sista insatsen, innertaket började ge sig.

Plötsligt ändras scenariot, en rökdykare saknas. Snabbt organiseras sökinsatsen och snart har den försvunne brandmannen hittats, burits ut och befriats från sitt andningsskydd. Arbetet är samspelt och effektivt och såklart är det inte på riktigt. Tack och lov.

Om ni tycker att bilderna är lite suddiga så vill jag bara påpeka att det är sådan där skräpig rök i vägen…

På återseende.

Jösses.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Den här dagen har varit så full av intryck och fotoupplevelser att jag sitter och tittar på bilderna och tänker: herregud, hur ska jag kunna välja?

Jag är ju vid det här laget hyfsat insatt i räddningstjänstbranschen och dagen idag har gått i brandens tecken. Jag visste ju ungefär vad som skulle hända – det skulle finnas ett hus och sedan skulle det inte finnas ett hus (det är den korta versionen). Men att fota var i dag en riktigt rolig och intressant upplevelse och jag är återigen sådär fånigt tacksam för att jag får möjlighet att vara med om sådant här.

Platsen är Brönnestad utanför Hässleholm. Det är fredagsmorgon och det är övningsdags. Och det är en förväntansfull fotograf som ser fram emot att få fota husbrand utan att det finns någon tragik som ger fotografen ont i magen.

I dag blir det bara några bilder, mest från inledningen av dagen. Den beslutsångest jag har för hur jag ska kunna presentera detta gigantiska bildmaterial på bästa sätt, den är inte liten.

Det är alltså räddningstjänsten i Hässleholm som övar och även Kristianstad och Höganäs är representerade. Samt till viss del Osby som har lånat ut larmställ till bloggfotografen:

Övningarna under dagen innehöll flera olika insatser som handlade både om släckning och livräddning. En hel del fokus låg på det där med skärsläckare, som jag ju förklarat i ett tidigare blogginlägg (klicka här). 

I övrigt såg dagen ut såhär: genomgång, sätta fyr, släcka, sätta fyr, släcka det mesta, tutta på lite till, släcka lite i alla fall, elda på ännu mer, ge upp att försöka släcka, titta på när huset förintas.

Det var försiktig eldning inledningsvis, huset skulle ju hålla för många insatser.

Lite blandade bilder alltså, som inledning, håll till godo. Det kommer mer… Massa mer. Och en del av detta mer är riktigt maffiga bilder.

På återseende.

Jag börjar kanske bli gammal och sentimental eller något. Men jag tycker att det är fascinerande att sitta och titta tillbaka på bilder jag har tagit genom åren. Och jag kan säga att, oavsett motiv, så kommer jag fortfarande ihåg hur jag tänkte när jag tog bilden och jag kommer dessutom ihåg känslan när jag såg bilden i datorn första gången.

Det är märkligt – jag kan glömma saker i vardagen men det här med fotografering biter sig fast på något sätt. Det blir en personlig relation till varje bild och min hjärna ser bilder överallt, oavsett om kameran är med eller ej. Kanske är det då inte konstigt att vardagslivet måste styras upp av att jag skriver allt i en almanacka, det kan ju inte få plats hur mycket som helst i huvudet liksom. Och min hjärna har ju uppenbarligen sin prioriteringsordning klar för sig.

I alla fall, jag satt nyss och kikade igenom lite bilder och tänkte publicera ett par som jag verkligen är nöjd med, även om motivet kanske inte är klassiskt eller har en komposition som följer några regler.

Ibland infinner det där riktigt påtagliga fotograferingssuget sig och så är det i just nu i skrivande stund. Jag laddar inför en morgondag med uppstigning attans så tidigt och kanske är det så att dagen involverar röda bilar och hjälmförsedda figurer i mörkblå kläder.

Ni får ha tålamod, så lovar jag att återkomma.

Under tiden så kan jag påminna om att jag finns på det dära Instagram – under det föga förvånande namnet fotograftanten.

På återseende.