Rosa. Grönt. Rött med prickar.

Just nu ligger naturen i startgroparna på ett så explosivt sätt att jag nästan blir matt å dess vägnar. Jag älskar den här tiden på året, för en så överfrusen person som jag så är löftet om månader av värme nästan överväldigande.

Och att resultatet dessutom innebär färger är en stark bonus. Sverige – landet som saknar kulör från november till slutet av mars. Sedan börjar det, sakta, sakta smyger sig små gröna pyttelöv sig fram och konstigt formade knoppar sticker fram för att liksom kolla läget.

Och jag vet att en morgon så kommer jag att vakna, dra upp rullgardinen (mörkläggande, tack Ikea) och upptäcka att världen ser ut som om någon kräkts fram en målning av Monet. Det går snabbt och är oundvikligt men alldeles, alldeles underbart.

 

Idag gick jag inte längre än till min egen halvsömniga trädgård. Som vanligt har jag fotat nära, exempelvis upptäckte jag inte nyckelpigan förrän jag zoomade in på en gren.

Kamera: Nikon D7000 med Tamrons teleobjektiv 75-300 mm.

Bakgrundsbelyst, naturens egen studiotekniker slår till igen. Bara för mig att plåta och se glad ut.

 

En nyckelpiga!

 

Fortfarande bara en nyckelpiga.

 

Små och konstiga sitter de på ett av mina miniträd i trädgården.

 

Snirkligt, grönt. Ett större miniträd.

 

Milt rosa och med den vackra bokehn (de runda prickarna i bakgrunden). Harmoni. Eller så är det min stendöda ljung från i vintras.

 

Why the sad face?

 

På återseende.