Min mammas höst

I år tar jag ett nytt grepp om hösten.

För mig är det en ny slags höst, en höst som jag för första gången möter utan mamma i mitt liv. Det är ofattbart stort och omvälvande. Och jag tappar mina andetag.

Hon som alltid delade mina bilder, hon som alltid kommenterade och berömde. Hon som alltid var stolt.

Det är blandade känslor hos mig, utan att acceptans har uppnåtts. Mörka dagar, mörka kvällar och ett så tveksamt och räddhågset dagsljus som i sig mer eller mindre valt att gå i frånvarande dvala.

Mina förutsättningar är annorlunda och jag väljer att närma mig årstiden med förändrad fotostil. Abstrakt. Omöjliga höstfärgade former, skapade av mig och min kamera. Flytande och omöjliga att ta på. Blandningen av löv, himmel och kala grenar. Kanske någon ljusglimt. Det är naket, det är påklätt och det är allt däremellan.

Mamma, jag vet inte var du är, men jag hoppas att dina höstdagar är fyllda av blå himmel och hög, klar luft – gnistrande. För alltid.

—–

Alla dagar utan ljus

Alla nätter utan syre

Alla kvällar med bara skuggor

Alla stunder utan dig

—–

 

 

Kanske Hopp.

 

Det Fördolda.

 

Dimmans Omfamning.

 

Ofärdig.

 

Ängeln.

 

Guldvägen.

 

Solfläck.

 

Faller.

 

Litenhet.