Man får inte tycka…

…om lupiner.

Invasiva, otrevligt färgglada små torn som i maj börjar titta fram längs vägarna, de härskar i dikena när tussilago har packat ihop för säsongen.

Men jag har alltid varit svag för just lupiner.

Jag är en dålig människa.

Tack.Hej.Förlåt.

 

”Spotlight”
”Fading Dream”

 

”Fantasy in Focus”

 

”Uprising”

Stängningsdags en onsdag

När kvällen närmar sig, då stänger dagen sin handväska, packar ihop den tomma lunchlådan och beger sig hemåt. Kvällen smyger sig på och när fågelkvittret stannar av och blommorna sluter sig i vila för att orka med när solen går upp nästa gång – ja då kommer känslan av ro, känslan av att kunna andas, känslan av en oslagbar stillhet. Känslan av avslut och förväntan om nystart.

I den lilla trädgården så har majhettan slutat dallra omkring som en konturlös manet och doften av värme ersätts av doften av natur, av träd och växande gräs. En liten igelkott rafsar omkring i löven bland de magra björkarna och fnyser anklagande när jag kommer för nära med min kamera.

När så gatlamporna till slut tänds, ja då stänger jag ytterdörren, stänger om mig själv, stänger onsdagen.

Imorgon är det torsdag. Då kommer den lilla trädgården att åter inta sin ljusa dagskepnad och kvällen och natten kan andas ut och njuta av några lediga timmar.

Innan det är stängningsdags igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Brand utanför Lönsboda

När ni andra jobbade i trädgården/solade på balkongen i dag så hastade Osbys och Lönsbodas deltidsbrandmän till respektive brandstation.

Strax efter lunch inkom larmet om markbrand en bit utanför Lönsboda, det visade sig att att det börjat brinna intill järnvägsspåret. Räddningstjänsten uppskattar att 5000 kvadratmeter bränts av. 12 brandmän från de båda stationerna jobbade i flera timmar med släckningen innan ansvaret lämnades över till markägaren för fortsatt bevakning.

Bilderna får ni så klart här.

Och var försiktiga, det är sjukt torrt ute i naturen och vinden verkar ha fått lite vårkänslor – en kass kombination.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posse est velle

Jag försöker ta mig i kragen och letar överallt efter inspirationen att fotografera. Jag letar under stolsdynor, i sällan använda handväskors bottensediment, bland bortglömd och fuktig spindelväv i förrådet och jag letar bland bortriven mossa och ratade krukväxter i min trädgårdskompost.

Men inspirationen fortsätter sitt undanflyende gäckande.

Kamerorna, mina arbetshästar som bokstavligen gått genom rök och eld, ligger nerpackade i den dammiga kameraryggsäcken. De gummerade husen är oförtjänt förkastade med smutsiga linser och med samtliga objektiv separerade från sina svarta linsskydd.

Det var länge sedan kamerorna ur grodperspektiv fick se svettiga rocksångare kasta med håret på festivalscener, det var länge sedan de fick hänga med på en spontan tur ut i skogen och på fälten för att försöka fånga naturens magi och det var alldeles för länge sedan de träffade på tankbilar, släckbilar och blåa blinkljus.

Det finns också saknad, så kanske finns det hopp. Jag saknar porträttplåtandet så att det gör ont, det finns liksom bara så många selfies som kan tas. Barnen gömmer sig darrande under sina sängar bara jag nämner ett ord som rimmar på kameror.

Jag fortsätter ju att betrakta världen i fotomöjligheter men tar inte längre steget att ladda batterierna och avbilda alla de potentiella foton som bara borde tas. Som förtjänar att tas.

Två tryck på mobilens ena knapp öppnar upp kameran och jag tar en selfie som skulle platsat på en mentalinstitution. Kisande i aprilljuset funderar jag ett tag.

 

 

Sen hämtar jag en av de svarta hästarna ur dess vattenavvisande tygstall. Jag tittar på resterna av förra året, ett dött fjolårs gamla löv som inte riktigt vågar släppa greppet. Jag tittar på små knoppar som sträcker sig mot ljuset för att slippa fängelset.

 

 

 

 

 

Hittar jag exakt det jag letar efter?

Inte riktigt. Men jag fattar ändå att lusten att visa min totala kärlek till bilder inte kommer att göra någon hejdundrande entré på egen hand utan jag får göra som knopparna på träden – kämpa en smula. Uppåt, utåt, framåt.

Posse est velle.

Mihmet credo.

 

Behovet av gult fluff

Ibland behöver man bara en stor pälsig och studsig golden retriever.

Lagom grusig efter drygt en mils promenad på en våtkall marslördag.

Håll till godo.

 

 

 

Nerdyk och tillbakablick

Jag har ju haft förmånen att få uppleva så många fantastiska saker som räddningstjänstfotografstalker. Ett av dessa extra minnesvärda ögonblick var i september 2017, en solig dag i Helsingborgs hamn ombord på KBV 034, där Kustbevakningen bjöd på riktig gofika – jag orkade knappt lyfta kameran efteråt, snacka om paltkoma.

Bilderna blev ganska så otroliga dessutom – både miljö och väder samarbetade på ett sätt jag sällan upplevt. Vädret brukar ju snarare bidra med kastvindar och tungt ösregn när jag drar på mitt larmställ och slänger upp kameraväskan på ryggen.

Vi njuter lite av bilderna, va?

 

 

 

 

Camera Obscura

Eller, lite mer moderna fotoprylar har jag väl hemma men vi kan enas om att de inte är av senaste snitt.

Att skapa lite trevlig konst/snygga bilder/whatever är inte särskilt svårt, se det som en utmaning.

Vad vi väljer att fota spelar egentligen ingen större roll eftersom vi alla gillar olika prylar. Vissa föredrar blommor och andra går igång på kala grenar och tegel.

Jag gillar kameror (låga odds på den gissningen) och har ni följt bloggen så har ni även upptäckt att jag utvecklat en fäbless för spelkulor.

Inte behöver du ha en dyr systemkamera heller för att skapa grejer utan mitt ständiga råd är att du lär känna din mobilkamera och ser till att du blir välbekant med valfri redigeringsapp, jag använder Snapseed (enkel och intuitiv) och jag  har även Photoshop i mobilen.

Så se dig omkring, tänk ett varv, bestäm vad vill du att din bild ska förmedla för stämning (glad, svart, hoppfull, glad, skitsur etc), plocka upp din kamera och ta en bild.

Ha skoj!

 

”I want to be on top of everything” 2021

 

”Dust Proof” 2021

 

 

 

Den stora uppoffringen i kvällens äventyr

Kvällens två bilder är tagna några meter från min ytterdörr. Jag tog sats, fyllde lungorna med luft, säkrade kameran över axeln, och pulsade ut i snön.

Jag offrade mig för konsten, kan vi säga.

Medan den vita vätan sipprade in i skorna och blötlade strumporna likt två dränkta tygstycken, så arrangerade jag träd och måne och svävande moln så att scenen passade min vision och ambition.

Sedan sa jag några fula ord, drog sextiåtta djupa och kränkta suckar och snubblade huttrande in i värmen igen.

Så när ni tittar på kvällens månbilder, ha i åtanke under vilka strapatser de kom till. Konsten hörrni, konsten!

 

 

Naturens former

Snön, isen och allt det där som just nu invaderat Skåne – fotomässigt kan det åtminstone bli rätt roligt/vackert/intressaant.

I övrigt är det för undertecknad mest en önskan om filt, soffa och en kopp kärnkraftsvarmt te. Men visst, jag har hört att det finns de som gillar vintern också.

 

 

 

 

Kuligt

Mina stackars slitna spelkulor, hanterade av mången barnhand, ligger i en låda och känner sig bortglömda i förrådet.

Det går ju ändå inte att spela kula i den här dumma snön och tro mig, kulorna är icke intresserade av pulkaåkning i någon backe full av snoriga barn och utmattade föräldrar.

Så de runda små liven fick modella lite, för att skapa två motsatsbilder.

 

Mörkt men livfullt.

 

Som ljust godis.