Posse est velle

Jag försöker ta mig i kragen och letar överallt efter inspirationen att fotografera. Jag letar under stolsdynor, i sällan använda handväskors bottensediment, bland bortglömd och fuktig spindelväv i förrådet och jag letar bland bortriven mossa och ratade krukväxter i min trädgårdskompost.

Men inspirationen fortsätter sitt undanflyende gäckande.

Kamerorna, mina arbetshästar som bokstavligen gått genom rök och eld, ligger nerpackade i den dammiga kameraryggsäcken. De gummerade husen är oförtjänt förkastade med smutsiga linser och med samtliga objektiv separerade från sina svarta linsskydd.

Det var länge sedan kamerorna ur grodperspektiv fick se svettiga rocksångare kasta med håret på festivalscener, det var länge sedan de fick hänga med på en spontan tur ut i skogen och på fälten för att försöka fånga naturens magi och det var alldeles för länge sedan de träffade på tankbilar, släckbilar och blåa blinkljus.

Det finns också saknad, så kanske finns det hopp. Jag saknar porträttplåtandet så att det gör ont, det finns liksom bara så många selfies som kan tas. Barnen gömmer sig darrande under sina sängar bara jag nämner ett ord som rimmar på kameror.

Jag fortsätter ju att betrakta världen i fotomöjligheter men tar inte längre steget att ladda batterierna och avbilda alla de potentiella foton som bara borde tas. Som förtjänar att tas.

Två tryck på mobilens ena knapp öppnar upp kameran och jag tar en selfie som skulle platsat på en mentalinstitution. Kisande i aprilljuset funderar jag ett tag.

 

 

Sen hämtar jag en av de svarta hästarna ur dess vattenavvisande tygstall. Jag tittar på resterna av förra året, ett dött fjolårs gamla löv som inte riktigt vågar släppa greppet. Jag tittar på små knoppar som sträcker sig mot ljuset för att slippa fängelset.

 

 

 

 

 

Hittar jag exakt det jag letar efter?

Inte riktigt. Men jag fattar ändå att lusten att visa min totala kärlek till bilder inte kommer att göra någon hejdundrande entré på egen hand utan jag får göra som knopparna på träden – kämpa en smula. Uppåt, utåt, framåt.

Posse est velle.

Mihmet credo.

 

Behovet av gult fluff

Ibland behöver man bara en stor pälsig och studsig golden retriever.

Lagom grusig efter drygt en mils promenad på en våtkall marslördag.

Håll till godo.

 

 

 

Nerdyk och tillbakablick

Jag har ju haft förmånen att få uppleva så många fantastiska saker som räddningstjänstfotografstalker. Ett av dessa extra minnesvärda ögonblick var i september 2017, en solig dag i Helsingborgs hamn ombord på KBV 034, där Kustbevakningen bjöd på riktig gofika – jag orkade knappt lyfta kameran efteråt, snacka om paltkoma.

Bilderna blev ganska så otroliga dessutom – både miljö och väder samarbetade på ett sätt jag sällan upplevt. Vädret brukar ju snarare bidra med kastvindar och tungt ösregn när jag drar på mitt larmställ och slänger upp kameraväskan på ryggen.

Vi njuter lite av bilderna, va?

 

 

 

 

Camera Obscura

Eller, lite mer moderna fotoprylar har jag väl hemma men vi kan enas om att de inte är av senaste snitt.

Att skapa lite trevlig konst/snygga bilder/whatever är inte särskilt svårt, se det som en utmaning.

Vad vi väljer att fota spelar egentligen ingen större roll eftersom vi alla gillar olika prylar. Vissa föredrar blommor och andra går igång på kala grenar och tegel.

Jag gillar kameror (låga odds på den gissningen) och har ni följt bloggen så har ni även upptäckt att jag utvecklat en fäbless för spelkulor.

Inte behöver du ha en dyr systemkamera heller för att skapa grejer utan mitt ständiga råd är att du lär känna din mobilkamera och ser till att du blir välbekant med valfri redigeringsapp, jag använder Snapseed (enkel och intuitiv) och jag  har även Photoshop i mobilen.

Så se dig omkring, tänk ett varv, bestäm vad vill du att din bild ska förmedla för stämning (glad, svart, hoppfull, glad, skitsur etc), plocka upp din kamera och ta en bild.

Ha skoj!

 

”I want to be on top of everything” 2021

 

”Dust Proof” 2021

 

 

 

Den stora uppoffringen i kvällens äventyr

Kvällens två bilder är tagna några meter från min ytterdörr. Jag tog sats, fyllde lungorna med luft, säkrade kameran över axeln, och pulsade ut i snön.

Jag offrade mig för konsten, kan vi säga.

Medan den vita vätan sipprade in i skorna och blötlade strumporna likt två dränkta tygstycken, så arrangerade jag träd och måne och svävande moln så att scenen passade min vision och ambition.

Sedan sa jag några fula ord, drog sextiåtta djupa och kränkta suckar och snubblade huttrande in i värmen igen.

Så när ni tittar på kvällens månbilder, ha i åtanke under vilka strapatser de kom till. Konsten hörrni, konsten!

 

 

Naturens former

Snön, isen och allt det där som just nu invaderat Skåne – fotomässigt kan det åtminstone bli rätt roligt/vackert/intressaant.

I övrigt är det för undertecknad mest en önskan om filt, soffa och en kopp kärnkraftsvarmt te. Men visst, jag har hört att det finns de som gillar vintern också.

 

 

 

 

Kuligt

Mina stackars slitna spelkulor, hanterade av mången barnhand, ligger i en låda och känner sig bortglömda i förrådet.

Det går ju ändå inte att spela kula i den här dumma snön och tro mig, kulorna är icke intresserade av pulkaåkning i någon backe full av snoriga barn och utmattade föräldrar.

Så de runda små liven fick modella lite, för att skapa två motsatsbilder.

 

Mörkt men livfullt.

 

Som ljust godis.

 

 

 

Som en proffsstudio fast ändå långt ifrån

Naturen ser ut som bilden på en TV förr i tiden.

Vädret är på konstant ilsket humör.

Stor chans att Bloggen går utomhus och söker inspiration liksom.

Bloggen stannade inomhus, tog fram en duk, prylar, en kamera, en ringblixt och sedan la sig Bloggen på mage på golvet och plåtade. Sjukt glamoröst ändå.

 

 

 

 

 

Blåljusplankan!

Det där internätet svämmar periodvis över med underliga företeelser och ännu konstigare challenges. Vem minns inte när man skulle hälla iskallt vatten över sig själv (lite oklart varför så här i efterhand) mitt i vintern för några år sedan?

Det finns ju dock virala utmaningar som har lite mer substans och mening, en sådan är ”Blåljusplankan”, via Team Rynkeby.

Blåljuspersonal samlas, gör plankan, och för varje avklarad sekund går 1 krona till Barncancerfonden. Rätt vettigt ändå, kan jag tycka.

Fotografen kunde tyvärr inte planka eftersom det skulle både filmas och fotas, men fotografen bidrar gärna genom att sprida blåljusplankefenomenet vidare.

Grupp 1 hos Räddningstjänsten i Osby drog, på skakande armar och ben, in ca 900 kr till Barncancerfonden ikväll. Bra jobbat hörrni.

 

Grupp 1, Räddningstjänsten Osby, med nya höjdfordonet i bakgrunden.

 

Vissa plankar högre än andra.

 

Kämpa!

 

Till slut får vissa ge sig.

 

Fyra tappra brandmän kvar.

 

Yttre befäl får här ge upp.

 

Henrik och Fredrik biter ihop och kör vidare.

 

Last man standing: Henrik.

 

 

En längtans suck

Världen pausar och står stilla och vi saknar så många olika saker och upplevelser.

I fotona finns minnena och det här är något jag längtar sjukt mycket efter: att stå i ett regnigt dike framför Helgeåfestivalens scener, trängas med andra fotografer, ducka under objektiven och sedan se kollegorna bokstavligen tömma sina gummistövlar på vatten efter den hysteriska galoppen tillbaka till presstältet.

När omständigheterna återigen normaliserats så ska jag aldrig mer gnälla på typiskt rockfestivalväder.

Nedan: Dead by April, Battle Beast, Eleine och Corroded.