Katt i tulpan

– Man tager vad man haver, sa jag.

– Skit på dig, sa Katten.

Varpå Katten, delvis nerbäddad under filt i soffan, försökte låtsas som om jag inte var där. Och framförallt som om kameran inte var där. Kattens ljudliga suckanden torde ha hörts ända till nästa kommun och det är ett mirakel att de förintande blickarna inte fällde mig till marken.

Men, vi har varit i virusisolering i några dagar på grund av diverse snoriga symptom och då anser jag att den enda som är fullt osnörvlig, dvs Katten, faktiskt kan ta och ställa upp lite i fotografins anda.

Vi var mycket oense kring detta, jag och svartpälsbollen.

Men som sagt, i nöden prövas Katten.

I give you: Many Faces of Katt:

 

MorrhårsKatt.

 

Kattnos.

 

DödsblicksKatt.

 

Smala-Ögon-Katt

 

Tassig Katt.

 

De djupa suckarnas Katt.

 

ProfilKatt.

 

Enögd Katt.

 

Tulpan med Katt.

 

 

 

Livräddning i skarp miljö

Ni såg i förra inlägget hur räddningstjänsten i Hässleholm satte eld på ett äldre trähus i övningssyfte. Ni fick dock till största delen se rök. Från att övningsledningen satte eld på huset från början, så kontrollerades branden och miljön så länge som möjligt för att alla brandmän skulle hinna genomföra sina insatser.

Fokus var alltså livräddning, och de två övningsdockorna räddades om och om igen. Till slut gavs order om att alla brandmän skulle ta sig ut, elden hade blivit alltför farlig för att rökdykning skulle kunna genomföras.

Har DU sett över ditt brandskydd hemma, förresten?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gaveln börjar luta lite.

 

Till slut rasar den och bråte flyger genom luften.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När det brinner på riktigt men ändå är övning

Normalt sett är det inte räddningstjänsten som sätter eld på hus utan upplägget brukar vara mer tvärtom.

För att bli bra på att rädda liv och släcka eld så är det givet att brandmännen måste öva och oftast sker detta i kontrollerade miljöer med exempelvis teaterrök och det är inte ofta som räddningstjänsten ges möjlighet att öva skarpt, alltså på riktigt. Det händer dock att kommunen blir kontaktade av fastighetsägare som frågar om inte just deras hus kan få sluta sina dagar som övningsobjekt.

– Detta ger en unik möjlighet att få öva bland annat rökdykning, säger Daniel Johansson vid räddningstjänsten i Hässleholm och som var den som kontaktade den efterhängsna bloggfotografen och berättade att de hade en husbränning på gång, och om jag var intresserad av att fotografera.

Ni vet ju redan svaret.

Det blir flera inlägg från övningen som genomfördes i mitten av förra veckan och jag tänkte visa er steg för steg hur det såg ut när ett trähus, som stått övergivet i många år, brann upp under kontrollerade former.

 

Före, husets baksida.

 

Före, framsida.

 

Nycklar saknas till det gamla boningshuset.

 

Innan branden börjar ser det ut så här i köket.

 

 

 

Livräddning sker med dockor.

 

 

Det ryker lite från huset och styrkeledaren i gul hjälm behöver fatta beslut om var brandmännen ska ta sig in i huset.

 

 

 

Här forceras dörren på husets framsida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övningsledaren fyller på med extra brännbart material.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tjuvtittande

Idag var jag iväg med mina räddningstjänstiga vänner och gjorde saker. Väldigt intressanta saker.

Jag ska berätta om dessa intressanta saker om ett par dagar, när jag hittar tid att delge allt det material jag har om de intressanta sakerna.

Men ni får några bildiga bilder från min dag i alla fall. Håll till godo så länge (och förlåt).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Precis där och då räddar brandmannen polisaspirantens liv

Jag känner Sara.

Jag känner inte Micke.

Sara och Micke känner varandra.

Det är den korta versionen om tre människor som i början av januari träffas på brandstationen i Halmstad.

Intervjun ni ska få läsa strax är stark och på många sätt tung, men också en inspiration – på flera nivåer. Fightern Sara. Brandmannen Micke, som på ett närmast ofattbart sätt behåller lugnet i en mardrömssituation.

Jag är ju inte bara fotograf, utan även skribent, och dagens fotoblogg innehåller mer text än bilder – Bloggen ber lite om ursäkt för detta. Bilderna fotades alltså på en brandstation, jag bad Sara komma dit i uniform och hon ursäktade sina leriga byxben med att hon precis jobbat natt och haft ett efterföljande i terräng.

Sara och Micke fick vara med och ha insyn i arbetet med texten, historien är känslig och rent livsavgörande, och jag ville skapa så mycket trygghet som möjlighet när de båda ställer upp och berättar så ärligt och öppet om den där dagen. Och jag kan avslöja en sak, trots att de båda har berättat historien förr och trots att det har gått en del år sedan händelsen, så blev det ganska känslosamt för de båda efteråt.

 

 

Det har gått några år och Michael “Micke” Barkström  ber om ursäkt och säger att minnena börjar försvinna och att detaljerna har blivit lite diffusa. Och ändå levererar han en exakt och känslofylld berättelse med så många detaljer att jag tydligt kan se hela scenariot framför mig.

Men vi backar bandet lite, till den 28 november 2003. Micke, då brandman i Halmstad men numera ytbärgare på Sjöfartsverkets räddningshelikopter, har gått på sitt pass för ett par timmar sedan, det är sen kväll och klockan är ungefär en timme från midnatt. 

Så kommer det larm om en bilbrand och Micke åker tillsammans med en kollega, Magnus, i tankbil 102 till platsen, länsväg 540 i närheten av Snapparp, på gränsen till Laholm. Det är en mindre väg, ingen är skadad och de åker därför som enda resurs. Micke berättar:

 -Det är en liten väg med dike och skog på sidorna, två personbilar kan mötas men till exempel en lastbil och en personbil, då får man ju sakta in annars blir det trångt. Vi kommer fram, kör förbi den brinnande bilen som står vid vägkanten och de två personer som suttit i den. Vi ställer upp bilen så att inget fordon ska kunna ta sig förbi. 

 

Här inträffar olyckan.

 

De två brandmännen löser situationen omgående, bilen har brunnit rätt länge och Micke släcker det sista samtidigt som hans kollega står och pratar med de två personer som färdats i bilen. Bärgare är redan på plats när en polispatrull anländer.

I polisbilen sitter Sara Andersson, polisaspirant med åtta tjänstgöringspass kvar tills hon är färdig polis, tillsammans med sin kollega, tillika instruktör, Lasse. Sara har även jobbat dag och har nyligen gått på nattpasset efter att ha varit hemma och fixat med hästarna, städat lite och bakat.

Micke, Sara och ägaren till den brinnande bilen står bredvid varandra på vägen och pratar. Saras poliskollega går iväg och ringer ett samtal till ledningscentralen, LC. Det är nu som Micke tar ett par steg framåt och han kan efteråt inte förklara varför, möjligen är det för att plocka undan slangen och förbereda för att avsluta insatsen.

Han säger att minnena är oklara här, det händer alldeles för mycket på en gång, men att han plötsligt hör motorljud och så händer det ofattbara ungefär 1,5 meter bakom honom.

  –Jag vet att jag tar de där stegen framåt och jag hör en rusande bilmotor, det kommer en bil med full gas och det smäller bakom mig när bilen klipper både Sara och bilägaren.

Micke ser hur bilen går ner i diket en bra bit längre fram innan det tar stopp och han tystnar lite vid minnet och rösten är betydligt dämpad när han fortsätter:

 -Det läskiga är ju att jag i detta ser Sara över biltaket, jag ser henne flyga genom luften en lång stund.. Den sträckan, tills jag hittar henne…Jag räknar sedan ut att det är 23 meter, hon landar 23 meter längre bort.

Saras kollega, som redan är i samtal med LC, säger att de måste skicka ambulans, de måste skicka allt de har. Micke rusar fram till Sara medan Magnus springer fram till bilen i diket, en VW Bubbla. Mannen som äger den brunna bilen befinner sig delvis inne i bilen, han har troligen omkommit direkt.

Sara ligger i diket och Micke beskriver det som en hög av blåa kläder och hår och armar och ben. Han pausar igen innan han fortsätter berätta:

-Det är…Fan, var börjar man liksom. Här kickar dock någonstans utbildningen in: se till att hon andas, kolla OM hon andas. Hon ligger i en sluttning, halvt på sidan, med ansiktet neråt och jag ser hennes rygg. Jag vänder runt henne och ser att hon är jättetrasig, det är blod och hår överallt. En arm är snedställd. 

Han säger att han inte kan hitta några tecken på andning, att Sara är helt tyst. Och han beskriver sedan att han inte “är jättesnäll” när han fattar tag i hennes hår och ska försöka göra ett käklyft för att skapa fria luftvägar. 

-Men det är liksom inget att ta i, det är trasigt. Det är långt ifrån en optimal övningssituation inomhus på en heltäckningsmatta, då brukar käken vara hel.

Precis där och då räddar brandmannen polisaspirantens liv.  

-Jag får helt enkelt ta ner fingrarna i hennes mun och hals och det är rätt mycket grejor där. Man ska ju egentligen inte ner där och pilla, men jag måste ju. Jag röjer bort blod, benflisor, tänder, grus och annat och får lyfta upp tungan som ju ligger bakåt…. Får bak hennes huvud och hör något gurglande, en rossling, och tänker Yes! för jag kan ju inte göra några inblåsningar här, jag har ju inget motstånd.

I detta kaos kommer den svårt chockade bärgaren fram och Micke försöker sysselsätta honom genom att skicka iväg honom till brandbilen för att hämta sjukvårdsutrustning. Micke hör en rossling till, pratar med Sara och hör sedan till sin lättnad hur hon börjar spontanandas på egen hand och han rensar bort ännu mer från hennes svalg och munhåla. 

 

Hur det såg ut på olycksplatsen, en ritning som Micke gjort många gånger.

 

Sedan sitter han hos Sara, som återfått visst medvetande och som med sin friska hand har tagit ett stadigt grepp om Mickes fingrar. Han säger att han försöker kolla igenom henne lite, främst för att säkerställa att hon inte har några livshotande blödningar.

-Jag ser att saker är brutna men det viktigaste är att hon andas och har lite medvetande, resten får ju helt enkelt vara. 

Sara håller hårt i Micke och släpper inte förrän ambulanspersonalen lastar henne för transport till sjukhuset i Halmstad. Där gör läkarna det nödvändigaste innan det blir vidare färd till Lund där hon opereras akut, i 25 timmar. Därefter ligger hon nedsövd i 11 dygn.

Medan Sara är på väg till sjukhus är Micke kvar på olycksplatsen, styrkan från Halmstad anländer snart och Micke punktmarkeras av en kollega. 

-De säger åt honom att följa efter mig vad jag än gör och vad jag än säger, han ska bara vara nära mig helt enkelt. Det är nu som jag stegar upp de där 23 metrarna.  Jag vill också gå och titta länge på platsen eftersom jag vill komma ihåg vad som hänt här. Vid det laget är det som ett tivoli där ute i skogen, det är blåljus, rödljus, vita ljus…

Han berömmer räddningstjänstens förmåga till krishantering, med speciellt utbildad personal som kallas in omgående. Åter på stationen blir det direkt en första debriefing, Micke lämnas överhuvudtaget inte ensam

-Jag sitter och pratar och pratar och pratar om vad som hänt, de är enormt duktiga på att ställa frågor och jag kommer ihåg att jag till slut är så trött att jag sitter och vaggar. Då får jag en stund själv i en fåtölj i TV-rummet och sedan minns jag inte mer förrän jag vaknar en timme senare med en filt över mig. Och efterföljande morgon är det samma sak igen, mer prat och då nystar vi mer i vad det egentligen är som har hänt.

Han vet då inte mer än att Sara lever och ligger på operation i Lund. 

 

 

 

Sara tar vid. Hon berättar om de båda brutna benen, den brutna armen, det krossade ansiktet, de utslagna tänderna och det förlorade ögat. Hon säger att hon inte tittade sig i spegeln förrän knappt ett halvår efter olyckan men att hon trots de svåra skadorna då är mest upprörd över att sjukhuspersonalen rakat av henne det långa, blonda håret.

 –  Jag minns att jag satt och räknade ut hur lång tid det tog innan jag skulle få långt hår igen. 

Sara blir, trots att några arbetspass formellt saknas, godkänd som polis. 

-Då ville de komma upp på sjukhuset och ge mig klaffarna men jag sa nej, man blir inte polis på ett sjukhus utan jag tog emot dem på polisstationen senare.

Och otroligt nog deltar Sara i maj 2004 i Vårruset, ett lopp som för henne är tradition och som hon den här gången tar sig igenom på kryckor. Jävlar anamma har helt uppenbart ett ansikte och det ansiktet, med ärr och allt, tillhör Sara.

Efter ungefär ett år, under vilken tid hon sitter en hel del på larmcentralen eftersom det “tydligen tar tid för brutna ben att läka”, är hon tillbaka som polis i yttre tjänst.

-Jag kommer inte ihåg olyckan alls och det är nog räddningen, jag har ju säkerligen hört hur motorn rusat, jag har förmodligen tittat dit och sett lamporna, jag blev ju träffad framifrån. På bilen, där framrutan möter taket, finns det en buckla, den bucklan är efter mitt huvud. 

Mannen som kör på Sara skadar sig i princip inte, han saknar körkort och är påverkad av både alkohol och narkotika vid olyckstillfället. Straffet blir fängelse i 2,5 år. Vid rättegången hävdar han att han blev bländad av brandbilens helljus.

-Ett tunt försvar, det är en lång raksträcka på flera hundra meter. Det är inte som att han kommer ur en kurva och möter ett helljus, han har sett blåljusen på långt avstånd. Och han bromsar inte, han gasar och hans fart är någonstans mellan 60 och 100 kilometer i timmen, säger Micke.

Tingsrätten gör en rekonstruktion på platsen. När nämndemännen i låg fart, 10-20 km i timmen, ska köra förbi brandbilen så tvingas de ha ena hjulparet utanför vägbanan och de tycker att det är obehagligt. 

Sara arbetar idag fortfarande som polis i yttre tjänst, det är här hon känner sig hemma. Hennes polisvardag innehåller givetvis trafikolyckor och säkerhet på väg är ett ständigt aktuellt ämne. Hon betonar vilket stressat och respektlöst beteende som vissa bilister uppvisar på olycksplatser.

-Många filmar när de kör förbi. Hur kan det finnas en anledning till att filma eller fota någon som är allvarligt skadad? Och tunnelseendet som vissa har: de har alltid kört samma väg, de ska “bara” fram. När vi talar om att de får vänta för vägen är stängd just nu, de blir oftast inte arga. De blir förvånade för de har ju som sagt alltid kört här och det ska de göra nu också, punkt slut.

 

Hästarna hemma på gården är en stor del i Saras liv.





 

 

 

Om att ta på sig nya ögon, annorlunda ögon

Det är knepigt att fotografera en väldokumenterad stad, det är det.

Men jag gjorde mitt bästa och här kommer del 1. Var har jag varit (inte supersvårt) och vad ser vi på bilderna?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagsrealism

Sociala medier ger oss en direkt tillgång till andra människors vardagsliv. Det finns också de som tjänar pengar på att visa upp sin vardag och vi får ofta se det perfekta och det synnerligen smakfulla genom ett eller trettitretusen filter.

Jag gillar riktigt riktiga och ärliga vardagsbilder OCH jag gillar även den lite drömmiga och tillrättalagda bild som vissa av ovanstående visar upp av sina liv. Det ena behöver inte utesluta det andra, tänker jag.

Min vardag är sällan i rosa skimmer bildmässigt (tja, inte verkligheten heller), utan den är grå, trist, rolig, vacker, rå, sportig, trött, pigg och allt däremellan. Min vardag är kaffe, pendling, en och annan brandbil och två sportande barn.

Mitt liv ikväll bestod av åtgärdande av skitiga målvaktshandskar åt elvaåringen och jag har även evakuerat en större del av Osbys konstgräsplan ur ungens skor. Om fler skor töms på vår gräsmatta kan vi snart hålla egna fotbollsmatcher här hemma, i alla väder.

En helt vanlig onsdag.

 

 

 

 

 

Spökar det?

Ja, det kan man ju undra.

Det är ju lite det här som är det roliga med fotografering, det går att skapa märkliga, roliga och lite galna bilder.

Och bilderna nedan, samtliga är selfies, är inte manipulerade i Photoshop för att bli läskiga utan de är helt enkelt fotade med lång slutartid och med kameran fastsatt på ett stativ. Det som är spännande är att inte veta hur bilden kommer att se ut på förhand.

Gå och testa!

Slutartid: 2,5 – 8 sek. ISO: 200. Bländare: 3.5

 

 

 

 

Osbymörker

Mörkerfotografering är ändå rätt skoj och en av de saker som är positiv med att bo i vår mörka del av världen. har du ett vanligt dagtidsjobb så är det ju mörkt när du kommer hem, i alla fall under en stor del av året.

För ett par blåsiga kvällar sedan så gick jag, en kamera och ett stativ, ut på promenad i Osby.

Jösses vad jag ljuger. Promenad? Jag tog bilen och parkerade, kastade mig ut med vantar på och mössan långt nerdragen över öronen, fällde ut stativets ben med typ ljusets hastighet och klickade i kameran. Tack och lov för uppfinningen snabbfäste.

Jag hade inte fjärrutlösare, eftersom den tydligen kräver att man sätter i nya batterier ibland, men åp andra sidan får man oftast acceptera viss oskärpa ändå när det blåser rejält ute. Ett tips är annars att aktivera kamerans självutlösare, för att slippa skakningsoskärpa när du trycker ner avtryckaren.

Nu hade jag slutartider på ca 15 sekunder så var inte jättebekymrad. Bilderna tagna vid kyrkan (obviously) och Sjöängen.

Osby by night:

 

 

 

 

 

 

Tack Jörgen

Ett inlägg jag inte riktigt vet hur jag ska inleda. Ett inlägg om ett sorgligt avslut, om värme, om intryck och om avtryck.

Jörgen Johansson har lagt ner sin kamera.

För tidigt. Alldeles för jävla tidigt.

Jag vill skrika alla de svärord jag kan komma på, jag vill förbanna orättvisan och jag vill hylla dig Jörgen, för att du var en så enastående människa och för att du under ditt liv blev en del av så många andras liv.

Den unika fotoblicken resulterade i ett oräkneligt antal bilder och just detta exklusiva bildspråk gör dina bilder så lätta att identifiera. Bilder som talar, som skriker, som sjunger och som viskar fram sina berättelser och sina budskap.

Bilderna från flyktinglägren i Grekland fick mig att nästan tappa andan här hemma i min supertrygga svenska verklighet, bilder som gjorde så förlamande ont, som var så viktiga att visa upp, som fick mig att skämmas över mitt välordnade liv. Jag frågade dig vid ett tillfälle hur man klarar av att dokumentera ett sådant tragiskt allvar. Du funderade en stund innan du svarade:

– Det tror jag inte man gör egentligen.

Stunderna i diket och presstältet på Helgeåfestivalen, där den studsiga energin under fotograferingarna omvandlades till fokuserat allvar så fort du satte dig ner för att arbeta med bilderna.

Den dagen då jag sprintande och i panik försökte rädda mig och mina kameror undan det galna ösregnet och du givetvis lyckades hinna med att fotografera hur jag mest såg ut att bestå av regnvatten.

Som jag skrattade åt den bilden.

Jörgen – du har inspirerat mig så mycket i mitt fotograferande. Alltid varm, alltid generös, alltid med tid för andra. Alltid med ett vänligt ord och alltid med tid över för de runt omkring dig.

Jag sörjer en kollega och en medmänniska och en eldsjäl. Jag är också tacksam över att ha fått förmånen att lära känna dig.

Ikväll brinner det två ljus för dig här hemma. Bara ett var helt enkelt inte tillräckligt.

Tack för din tid här på jorden.

Tack för allt.