Bli brandman!

Min räddningstjänst säger:

Bli brandman!

Ja, det är inte alla som har en egen räddningstjänst men undertecknad fotograf lyckades i september 2015 bli adopterad av blåljusfolket i Osby och jag kan nog säga att jag som utomstående, utan att själv vara brandman, har en hyfsat unik insikt i yrket.

Och jag säger samma sak:

Bli brandman!

Nu tycker ni kanske att vem är jag att komma här och hötta med fingret och beordra er att börja köra brandbil och så? Tja, jag ber er fortsätta läsa nedan. Jag tror att ni kommer att förstå.

Jag har bläddrat tillbaka bland mina Osby-inlägg här i bloggen och har klippt ut en del lösryckta meningar och stycken som så väl speglar hur jag och mina kameror har fått uppleva vardagen hos Räddningstjänsten i Osby kommun. Jag slänger in ett par bilder också, jag är trots allt mer fotograf än skribent. Bilderna hittar ni längst ner i inlägget och samtliga är tagna i Osby,

Klicka HÄR om du är nyfiken på att bli ny kollega till personerna på bilderna (du kan kanske till och med få träffa den söta hunden).

——————-

Mitt fokus kommer inte att ligga på akuta blåljussituationer, utryckningar blir bara en del av en hel historia där vardagen står i centrum. För jag måste erkänna att jag själv har dålig koll på vad räddningspersonal gör hela dagarna när det inte brinner eller bilkrockas.

——————-

Men jag har idag också fått en stor insikt i om hur skört livet faktiskt kan vara, hur skrämmande och våldsamt snabb eld är –  detta genom att beskåda resterna av en villabrand som inträffade i helgen. Känslan att gå in i ett hus, känna den obeskrivligt genomträngande stanken av brända elkomponenter och få förklarat att det hängde på en minut, därefter hade skadan i fastigheten varit betydligt mer omfattande. Ett hus – någons bostad som kunde ha varit din eller min. Hemmet där alla ens minnen förvaras.

——————-

Det jag tar med mig från ikväll är insikten om hur ogenomtränglig rök är rent visuellt. Och jag förstod på brandmännen att det var svårt att hitta vissa av de barn som fanns i den övernattningslokal där övningen ägde rum. Och ikväll var det inte dockor som skulle räddas utan livs levande människor, både vuxna och barn.

——————-

Larmet kallas ut. Förutsättningarna är lite otydliga, uppringaren verkar inte ha helt klart för sig vad som har inträffat. Det pratas om ett eventuellt farligt ämne som läcker och styrkechef Sten-Erik  organiserar brandmännen: splashdräkter ska fram och saneringssläp kopplas på tankbilen. Några fler detaljer kommer fram efterhand och släckbilen 8210 rullar ut först.

——————-

I dag finns sorgligt nog i stort sett bara svarta rester och några svedda väggar kvar av gatuköket. Lukten av brand sticker markant i näsan och marken är full av sotsvart byggnadsmaterial. Vattnet från insatsen har hunnit rinna undan och det enda som påminner om att räddningspersonal från Lönsboda, Osby och Hökön ägnade många timmar här mitt i natten, är ett par kvarglömda handskar på ett elskåp.

——————-

Medan vi väntade på att styrkan skulle nå fram till ”brandplatsen” så diskuterade vi lite om känslan att vara innesluten i rök i en okänd byggnad. Jag tror att de flesta ser på brandmän, poliser och ambulanspersonal som en form av hjältar, det finns en tillit att om man ringer 112 kommer det någon och löser problemet. Och det är ju fantastiskt, och hjältestatusen argumenterar jag inte emot,  men räddningspersonal är ju också bara människor och brandmannen Henrik berättar att stresspåslaget vid rökdykning, särskilt i skarpt läge eller i övningar med varm rök, är väldigt påtagligt och att det krävs rejäl mental styrka för att tänka sig förbi denna stress när hettan, röken och ljudet från en brand slår ut en hel del av de sinnen som vi tar för givna.

——————-

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning.

——————-

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd. Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

——————-

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

——————-

När jag kom till stationen runt 7-tiden på morgonen (okristligt tidigt) var stationen väldigt tom och en hel hög fordon saknades. 8080, 8010 och 8040 var ute för att undsätta en bilist som kört av vägen i halkan och där räddningstjänsten fick klippa upp bilen för att få ut föraren

——————-

Efter några minuter är vi framme på olycksplatsen där en personbil och större skåpbil har kolliderat. Janne börjar direkt att organisera arbetet och strax rullar både 8010 och 8050 in på gatan. Tack och lov verkar de båda olycksförarna, som var ensamma i respektive bil, ha klarat sig undan allvarliga skador men det syns att de är tagna efter krocken som har varit tämligen rejäl och placerat skåpbilen uppe på en trädgårdshäck

——————-

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all vikt. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället.

——————-

Det börjar dra ihop sig till lunch, jag är hungrig och stegar in till Jimmie, lite bestämt sådär, och undrar om vi faktiskt inte ska samlas för lunch. En hungrig fotograf är en lättstött fotograf, så kan vi väl säga, och brandingenjören finner det bäst att anta mitt förslag. Klockan är 11.39 och jag ger honom förtur i kön till micron, han börjar värma sin mat och då kan ni kanske lista ut vad som händer? Japp, larm. Rubrik är brand i byggnad. Och det tar inte lång tid innan vi är på väg med blåljus och sirener i 8080, allt medan Janne förbereder släckbil och tankbil så att dessa ska stå klara när brandmännen dyker upp. Det tar en bra stund innan mer information dyker upp från SOS och det är i det läget inget särskilt upplyftande som meddelas över radion: trähus i flera plan och där husägarna sett rök.

——————-

Och så kör vi några citat.

Peter Dubrefjord, f d räddningschef i Osby:

EN brandman med heltäckande kompetens finns inte. Jag vill se att vi har en ”palett” med flera egenskaper med oss när vi är ute på utryckningar. Ingen kan vara bäst på allt men alla kan vara bra på några saker! I grunden måste dock finnas ett intresse av att hjälpa människor och ibland sätta sina egna behov åt sidan”

7 deltidsbrandmän om varför de valde yrket: 

-Största anledningen var att jag kände att jag ville vara med och göra nytta, hjälpa till i samhället. Och sen hade jag ju många arbetskamrater i mitt ordinarie arbete som tryckte på lite och ville att jag skulle söka.

-Har alltid varit intresserad av räddningstjänst sen jag var en liten knatte. Det ger en så mycket efter man hjälpt någon! Alla larm är olika, mycket problemlösning.

-Min första utmaning vara att klara testerna, det var drivkraften när jag började träna. Sen hörde man på kollegor vilken trevlig gemenskap det är och att man verkligen gör skillnad. Har aldrig ångrat mitt beslut gå med i räddningstjänsten.

-Från början så var det nog som för många en dröm. Både pappa o farfar var brandmän. Sen är det nog lite ett kall, viljan att hjälpa andra och tillfredsställelsen man känner när man gjort det. Sen är det känslan av att göra det tillsammans som en grupp. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en.

När jag först fick frågan om jag var intresserad av en annan deltidare så sa jag NEJ!! Det där klarar inte jag…. Men tanken var väckt.  Och har jag fått något för mej så fullföljer jag oftast! Det är jag glad för nu!

-Tror det är för att man är nyfiken. Och det finns ju alltid ”risk”  för att man faktiskt kan rädda liv.

-Jag brinner för att hjälpa människor. Intresset har alltid funnits där och jag var med i ungdomsbrandkåren så jag sökte senare som deltidsbrandman.

-Det fungerar jättebra. Det var lite jobbigt i början, man skulle anpassa sig mycket, till exempel skulle man ha bilen parkerad på rätt håll, då sparar man mycket tid. Men nu är allt så självklart man tänker inte ens på det längre. Man kan ju ändå göra mycket när man har jouren. Man sitter ju inte bara still och väntar. Jag umgås med familj och vänner och tränar precis som vanligt.

 

 

 

 

 

 

 

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brandman, något för dig?

Det var en gång…

…en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen faktiskt gick ut på. Sagda fotograf startade ett blåljusprojekt som gav mersmak och fick nästan omgående frågan: ”Men vill inte DU bli brandman?”

Denna fråga har sedan hösten 2015 upprepats gång på gång och vissa räddningstjänster har ”hotat” med någon form av tvångsrekrytering.

Men fotografen har ett heltidsjobb med en helt annan inriktning och har sagt nej, nej och åter nej.

Och missförstå nu inte det här inlägget. Jag säger nämligen fortfarande nej – brandmansyrket är inte riktigt jobbet för mig faktiskt och även om det så vore så tillåter inte familjesituationen det. Dessutom, jag vill ju mest fotografera och hade således troligen snabbt blivit en belastning snarare än en tillgång under utryckningar.

Men, jag har träffat många härliga och dedikerade människor som ägnar sig åt räddningstjänst och de flesta räddningstjänster behöver mer folk, särskilt på deltid. Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Det är lite av anledningen till att jag för ett tag sedan styrde kosan till Kalmar för att delta i en prova-på-dag i räddningstjänstens regi, en heldag med bara räddningstjänstiga aktiviteter som arrangerades av Kalmar Brandkår, Ölands Räddningstjänst, samt räddningstjänsterna i Nybro och Emmaboda/Torsås.

Med tanke på att det är en bit att köra så valde jag att övernatta i Kalmar, på den nybyggda brandstationen, och fick hänga i TV-rummet med det skift som även skulle visa upp sig på övningsfältet Ebbetorp dagen efter. Jag påtalade att det nu skulle bli en hel natts ostördsömn, eftersom det på något vis har blivit mitt signum när jag sover på en brandstation, och möttes av den sedvanliga skepsisen eftersom ”alla larm kommer nattetid”.

Men tja, alltså. Ibland är det jobbigt att alltid ha rätt. Men jag känner att jag kan leva med det.

Det blev dock ingen sovmorgon eftersom ölandsfolket hämtade upp fotografen i vad som bara kan beskrivas som väldigt arla morgonstund. Ölandsfolket gav dock fotografen kaffe hyfsat omgående vilket underlättade.

Upplägget för dagen för min del var att testa på de flesta momenten på schemat. Ska man göra det så ska det ju vara på riktigt liksom så ihop med ett 20-tal deltagare fick jag hämta ut dagens utrustning och sedan försöka både hantera kamera och försöka släcka brand, utföra HLR, testa rökdykning och klippa sönder bil.

Vänta lite nu. Backa texten lite. Klippa sönder bil? Det låter ju helt galet.

Medan resten av gruppen sysslade med annat så fick jag någon typ av privatlektion i hantering av hydraulverktyg. Och jag har hängt med rökdykare förut, jag har genomgått x antal HLR-utbildningar och jag har släckt otaliga övningsbränder under alla de ”brandutbildningar” som man är med om sedan mellanstadiet någon gång.

Men jag har aldrig fått använda klippverktygen. Och det är här som jag blev ganska såld. På riktigt. Och lite svettig eftersom vi höll på ganska länge och jag även var tvungen att lyssna på instruktionerna och då stod med spridarmojängen i händerna, lite nonchalant stöttad mot ena benet, och försökte se oberörd ut.

Det är en klart rubbad känsla att sätta saxen i en av bilens stolpar och känna hur den glider genom fordonsplåten som en smörkniv i rumstempererat Bregott. Kraften i verktyget är otrolig. Som sagt, jag var såld.

Kanske, kanske en brandmanskarriär ändå vore något? Fast, när jag lagt ifrån mig grejorna och liksom mentalt nyktrat till en smula, så insåg jag att yrket inte enbart handlar om att omvandla en bil till många små delar, så jag drog tillbaka min imaginära ansökan till den lokala räddningstjänsten. Den lokala räddningstjänsten är troligen mycket lättad.

Men bland de andra ”riktiga” deltagarna fanns det många som på plats bokade in sig för rullbandstest för att se om de klarar antagningskraven och där fanns ett uppenbart intresse för både heltids- och deltidssidan av yrket. Efter att den första obekväma blyghetstystnaden brutits så duggade frågorna nämligen tätt.

Förhoppningsvis kommer flera av dessa män och kvinnor någon gång i framtiden få möjlighet att prova ut ett helt eget larmställ. Personligen så har jag ju redan ett sådant, men det står ”Fotograf” på det…

Men detta är ju trots allt en fotoblogg så nu tittar vi på en triljon bilder från den här prova-på-dagen. Är DU intresserad av räddningstjänsten och känner att brandman är något som skulle kunna passa dig? Ta då kontakt med din lokala station för att se vilka möjligheter som finns på din ort.

 

Förväntan hänger i luften.

 

Larmställ, luvor, hjälmar och handskar är utprovade och uthämtade och nu kan dagen börja på riktigt.

 

 

 

 

Tjänstgörande styrka från Kalmar Brandkår ska förevisa hur insatsarbetet går till vid en trafikolycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör du om någon sätter i halsen? Camilla och Johan från Öland visar.

 

 

 

 

 

På återseende.