Hästvedabranden – några dagar senare

Det är fredag kväll.  Det har varit 25 grader varmt under dagen och nu sjunker temperaturen sakta medan ett mjukt kvällsljus rullar in och bäddar in naturen. Jag kör längs den smala vägen och får förklara mitt ärende för den väktare som står på sin post på Jägersborgsvägen.

En halv minut senare rullar jag in på ledningsplatsen och lyckas så småningom hitta en parkering bland brandbilar, militärfordon, traktorer och maskiner och jag ansluter till den genomgång som precis har börjat vid ledningsbussen 269-0080. Sektorcheferna berättar hur läget är just nu i de olika områden som brandhärjats och en preliminär plan dras upp inför de kommande dagarna, med lite olika alternativ beroende på om det förutspådda regnet anländer eller inte.

Stefan, norra områdets trötte men ändå glade sektorchef, får i uppdrag att bli min guide under kvällen och vi packar in oss och mat, som ska levereras till de som sliter med att släcka ute i skogen, i 2160, en Volvo XC70 som en gång i tiden var röd men nu har en övervägande brungrå nyans efter dagarna i skogen.

Vårt första stopp är hos brandmännen Pierre och Niklas, någonstans mitt i skogen, som har kopplat upp sina slangar mot Bjärnums tankbil. Det mesta här ute är bränt och svart. Mark, stenar och träd (samt brandmän) är täckta av en kletig svart sörja som fastnar på allt. Lukten är fränt stickande och jag har faktiskt svårt att förstå vad det är jag ser. Det är inte skog längre utan ett främmande landskap, något som en scen ur en futuristisk science fiction film.

Vi går längre in i skogen och ser hur det på flera ställen ryker ur stubbar och hur träd i olika storlekar ligger oorganiserat omkullvälta, som svartbränd plockepinn. Många rötter har brunnit och vissa ställen får inte ens räddningsmanskapet beträda förrän skogsmaskiner röjt undan de träd som hotar att falla.

Elden har varit skoningslös. Och oberäknelig. Här och var finns orörda områden som har kvar sin grönska medan allt på båda sidor har brunnit.  En familj har blivit hemlös medan övriga hus i brandens närhet har kunnat räddas – i vissa fall, berättar Stefan, har det brunnit precis invid husen.

Att åka runt på de leriga och delvis sönderkörda grusvägarna och gå runt i den brandhärjade naturen och ute på torvmossen ger upphov till många känslor. Fasa, obegriplighet och maktlöshet. Det ser verkligen jävligare ut än vad jag kunde föreställa mig, trots att jag följt nyhetsrapporteringen och sett bilder från de som arbetat där ute.

I detta sliter brandmän, hemvärnet, militären, lantbrukare och många andra frivilliga. Timmar i sträck. Eller, sliter är ett för milt ord, tror jag, men jag hittar inget annat.

Det skrivs överallt, både i sociala medier och i media om hjältar. Och det är precis vad alla alla dessa uppoffrande människor är. Hjältar. På riktigt.

 

Stefan, sektorchef för Norr, informerar hur det ser ut i hans område.

 

Jag hakar på Stefan när han ska köra runt i brandområdet.

 

Ute på torvmossen kör maskinerna i skytteltrafik för att blötlägga mossen så att nya bränder inte uppstår.

 

 

Taktik.

 

Frukt och dricka finns lite överallt. Energi är viktigt.

 

Mer energi.

 

Lantbrukarna har slutit upp med manskap och maskiner.

 

Rapid Relief Team servar med mat och dricka.

 

Ur Skeingesjön pumpas det vatten till släckningen.

 

Marken är helt svart.

 

Den här brandslangen har en helt ny nyans.

 

 

Samarbete.

 

Överallt i skogsområdet har det dragits slang för att förse brandmän och sprinklers med vatten.

 

En gång var 2160 blänkande röd.

 

 

 

 

 

Det ryker ur marken där branden fortfarande kämpar för sin existens.

 

 

 

Den skarpa gränsen mellan bränt och grönt, nästan makabert att se.

 

Bjärnums tankbil får snabb vattenpåfyllning.

 

Pierre och Niklas, från Sösdala respektive Bjärnum har tillbringat hela dagen ute i skogen.