Bli brandman!

Min räddningstjänst säger:

Bli brandman!

Ja, det är inte alla som har en egen räddningstjänst men undertecknad fotograf lyckades i september 2015 bli adopterad av blåljusfolket i Osby och jag kan nog säga att jag som utomstående, utan att själv vara brandman, har en hyfsat unik insikt i yrket.

Och jag säger samma sak:

Bli brandman!

Nu tycker ni kanske att vem är jag att komma här och hötta med fingret och beordra er att börja köra brandbil och så? Tja, jag ber er fortsätta läsa nedan. Jag tror att ni kommer att förstå.

Jag har bläddrat tillbaka bland mina Osby-inlägg här i bloggen och har klippt ut en del lösryckta meningar och stycken som så väl speglar hur jag och mina kameror har fått uppleva vardagen hos Räddningstjänsten i Osby kommun. Jag slänger in ett par bilder också, jag är trots allt mer fotograf än skribent. Bilderna hittar ni längst ner i inlägget och samtliga är tagna i Osby,

Klicka HÄR om du är nyfiken på att bli ny kollega till personerna på bilderna (du kan kanske till och med få träffa den söta hunden).

——————-

Mitt fokus kommer inte att ligga på akuta blåljussituationer, utryckningar blir bara en del av en hel historia där vardagen står i centrum. För jag måste erkänna att jag själv har dålig koll på vad räddningspersonal gör hela dagarna när det inte brinner eller bilkrockas.

——————-

Men jag har idag också fått en stor insikt i om hur skört livet faktiskt kan vara, hur skrämmande och våldsamt snabb eld är –  detta genom att beskåda resterna av en villabrand som inträffade i helgen. Känslan att gå in i ett hus, känna den obeskrivligt genomträngande stanken av brända elkomponenter och få förklarat att det hängde på en minut, därefter hade skadan i fastigheten varit betydligt mer omfattande. Ett hus – någons bostad som kunde ha varit din eller min. Hemmet där alla ens minnen förvaras.

——————-

Det jag tar med mig från ikväll är insikten om hur ogenomtränglig rök är rent visuellt. Och jag förstod på brandmännen att det var svårt att hitta vissa av de barn som fanns i den övernattningslokal där övningen ägde rum. Och ikväll var det inte dockor som skulle räddas utan livs levande människor, både vuxna och barn.

——————-

Larmet kallas ut. Förutsättningarna är lite otydliga, uppringaren verkar inte ha helt klart för sig vad som har inträffat. Det pratas om ett eventuellt farligt ämne som läcker och styrkechef Sten-Erik  organiserar brandmännen: splashdräkter ska fram och saneringssläp kopplas på tankbilen. Några fler detaljer kommer fram efterhand och släckbilen 8210 rullar ut först.

——————-

I dag finns sorgligt nog i stort sett bara svarta rester och några svedda väggar kvar av gatuköket. Lukten av brand sticker markant i näsan och marken är full av sotsvart byggnadsmaterial. Vattnet från insatsen har hunnit rinna undan och det enda som påminner om att räddningspersonal från Lönsboda, Osby och Hökön ägnade många timmar här mitt i natten, är ett par kvarglömda handskar på ett elskåp.

——————-

Medan vi väntade på att styrkan skulle nå fram till ”brandplatsen” så diskuterade vi lite om känslan att vara innesluten i rök i en okänd byggnad. Jag tror att de flesta ser på brandmän, poliser och ambulanspersonal som en form av hjältar, det finns en tillit att om man ringer 112 kommer det någon och löser problemet. Och det är ju fantastiskt, och hjältestatusen argumenterar jag inte emot,  men räddningspersonal är ju också bara människor och brandmannen Henrik berättar att stresspåslaget vid rökdykning, särskilt i skarpt läge eller i övningar med varm rök, är väldigt påtagligt och att det krävs rejäl mental styrka för att tänka sig förbi denna stress när hettan, röken och ljudet från en brand slår ut en hel del av de sinnen som vi tar för givna.

——————-

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning.

——————-

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd. Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

——————-

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

——————-

När jag kom till stationen runt 7-tiden på morgonen (okristligt tidigt) var stationen väldigt tom och en hel hög fordon saknades. 8080, 8010 och 8040 var ute för att undsätta en bilist som kört av vägen i halkan och där räddningstjänsten fick klippa upp bilen för att få ut föraren

——————-

Efter några minuter är vi framme på olycksplatsen där en personbil och större skåpbil har kolliderat. Janne börjar direkt att organisera arbetet och strax rullar både 8010 och 8050 in på gatan. Tack och lov verkar de båda olycksförarna, som var ensamma i respektive bil, ha klarat sig undan allvarliga skador men det syns att de är tagna efter krocken som har varit tämligen rejäl och placerat skåpbilen uppe på en trädgårdshäck

——————-

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all vikt. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället.

——————-

Det börjar dra ihop sig till lunch, jag är hungrig och stegar in till Jimmie, lite bestämt sådär, och undrar om vi faktiskt inte ska samlas för lunch. En hungrig fotograf är en lättstött fotograf, så kan vi väl säga, och brandingenjören finner det bäst att anta mitt förslag. Klockan är 11.39 och jag ger honom förtur i kön till micron, han börjar värma sin mat och då kan ni kanske lista ut vad som händer? Japp, larm. Rubrik är brand i byggnad. Och det tar inte lång tid innan vi är på väg med blåljus och sirener i 8080, allt medan Janne förbereder släckbil och tankbil så att dessa ska stå klara när brandmännen dyker upp. Det tar en bra stund innan mer information dyker upp från SOS och det är i det läget inget särskilt upplyftande som meddelas över radion: trähus i flera plan och där husägarna sett rök.

——————-

Och så kör vi några citat.

Peter Dubrefjord, f d räddningschef i Osby:

EN brandman med heltäckande kompetens finns inte. Jag vill se att vi har en ”palett” med flera egenskaper med oss när vi är ute på utryckningar. Ingen kan vara bäst på allt men alla kan vara bra på några saker! I grunden måste dock finnas ett intresse av att hjälpa människor och ibland sätta sina egna behov åt sidan”

7 deltidsbrandmän om varför de valde yrket: 

-Största anledningen var att jag kände att jag ville vara med och göra nytta, hjälpa till i samhället. Och sen hade jag ju många arbetskamrater i mitt ordinarie arbete som tryckte på lite och ville att jag skulle söka.

-Har alltid varit intresserad av räddningstjänst sen jag var en liten knatte. Det ger en så mycket efter man hjälpt någon! Alla larm är olika, mycket problemlösning.

-Min första utmaning vara att klara testerna, det var drivkraften när jag började träna. Sen hörde man på kollegor vilken trevlig gemenskap det är och att man verkligen gör skillnad. Har aldrig ångrat mitt beslut gå med i räddningstjänsten.

-Från början så var det nog som för många en dröm. Både pappa o farfar var brandmän. Sen är det nog lite ett kall, viljan att hjälpa andra och tillfredsställelsen man känner när man gjort det. Sen är det känslan av att göra det tillsammans som en grupp. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en.

När jag först fick frågan om jag var intresserad av en annan deltidare så sa jag NEJ!! Det där klarar inte jag…. Men tanken var väckt.  Och har jag fått något för mej så fullföljer jag oftast! Det är jag glad för nu!

-Tror det är för att man är nyfiken. Och det finns ju alltid ”risk”  för att man faktiskt kan rädda liv.

-Jag brinner för att hjälpa människor. Intresset har alltid funnits där och jag var med i ungdomsbrandkåren så jag sökte senare som deltidsbrandman.

-Det fungerar jättebra. Det var lite jobbigt i början, man skulle anpassa sig mycket, till exempel skulle man ha bilen parkerad på rätt håll, då sparar man mycket tid. Men nu är allt så självklart man tänker inte ens på det längre. Man kan ju ändå göra mycket när man har jouren. Man sitter ju inte bara still och väntar. Jag umgås med familj och vänner och tränar precis som vanligt.

 

 

 

 

 

 

 

Sjödrama i Osby

Då fortsätter vi på förra blogginlägget. Räddningstjänsten i Osby kommun har ju kört heldagsövningar under ett par veckors tid och idag ska ni få  vara med under en av de tre återstående insatserna.

Osbysjön.

Tre kompisar har gett sig ut med båt för att fiska men av någon anledning så kantrar båten. En av personerna lyckas till slut simma i land och larmar SOS – informationen är knapphändig: två av kamraterna finns någonstans ute i vattnet men han kan inte se dem.

Räddningstjänst och ambulans beger sig till platsen och även räddningsdykarna på Station City i Helsingborg larmas ut. Den chockade och blöte uppringaren möter upp styrkeledaren och när styrkorna strax anländer så dras räddningsarbetet igång på allvar.

Ganska snart så hittas en av personerna, medvetslös, i vassen vid strandkanten och hjärt- och lungräddning påbörjas, utgången är oviss.

Samtidigt beger sig två brandmän med sin bräda ut mot den drivande båten för att undsätta den tredje fiskaren som ropar på hjälp, men som har tappat orken att ta sig in mot land.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rosa. Grönt. Rött med prickar.

Just nu ligger naturen i startgroparna på ett så explosivt sätt att jag nästan blir matt å dess vägnar. Jag älskar den här tiden på året, för en så överfrusen person som jag så är löftet om månader av värme nästan överväldigande.

Och att resultatet dessutom innebär färger är en stark bonus. Sverige – landet som saknar kulör från november till slutet av mars. Sedan börjar det, sakta, sakta smyger sig små gröna pyttelöv sig fram och konstigt formade knoppar sticker fram för att liksom kolla läget.

Och jag vet att en morgon så kommer jag att vakna, dra upp rullgardinen (mörkläggande, tack Ikea) och upptäcka att världen ser ut som om någon kräkts fram en målning av Monet. Det går snabbt och är oundvikligt men alldeles, alldeles underbart.

 

Idag gick jag inte längre än till min egen halvsömniga trädgård. Som vanligt har jag fotat nära, exempelvis upptäckte jag inte nyckelpigan förrän jag zoomade in på en gren.

Kamera: Nikon D7000 med Tamrons teleobjektiv 75-300 mm.

Bakgrundsbelyst, naturens egen studiotekniker slår till igen. Bara för mig att plåta och se glad ut.

 

En nyckelpiga!

 

Fortfarande bara en nyckelpiga.

 

Små och konstiga sitter de på ett av mina miniträd i trädgården.

 

Snirkligt, grönt. Ett större miniträd.

 

Milt rosa och med den vackra bokehn (de runda prickarna i bakgrunden). Harmoni. Eller så är det min stendöda ljung från i vintras.

 

Why the sad face?

 

På återseende.

När kameran frös

Jag vet inte om det har framgått, men jag hyser ingen större kärlek (eller ens minsta gnutta välvilja), vad gäller vintern.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det regnar is.

Det snöar.

Det slaskstänker långt upp på byxbenen.

Det är KALLT!

Jodå, jag kan också tycka att vinterlandskap kan vara oerhört vackra, nästan så att det tar andan ur en. Om jag sitter inomhus under en filt (jag är stolt ägare till en elektrisk värmefilt, den är en av mina bästa vänner), och kollar vyn genom fönstret, vill säga.

Jag jobbade under många år utomhus och det kan ha vintertraumatiserat mig. När du jobbar med hästar och undervisar i ridning så blir du fasen i mig rätt sur på vintern efter ett mycket kort tag. Vintern är bara i vägen.

Så att jag nu fotobloggar vinterbilder borde alltså uppskattas av er. Även om ni inte gillar själva bilderna (smaken är ju ändå som den dära baken), så hoppas jag innerligt att ni liksom kan hylla insatsen. Jag gick ut. Jag sjönk ner i snön. Jag fick snö i ögonen. Jag fick snö innanför kängorna. Jag frös om händerna. Kameran frös.

 

 

 

 

 

 

 

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stop – sign up!

Ibland måste man helt enkelt testa lite nytt.

Det kan vara ganska hjärntröttande att se världen i möjliga fotosituationer men jag har i stort set vant mig. Häromveckan plingade det till i fotodelen av mitt huvuds insida, när jag laglydigt väntade på min tur vid stoppskylten hemmavid.

Och så kom detta inlägg till.

Det handlar ju också om det jag så envist brukar babbla om vad gäller fotografering: ha roligt och upptäck din vardag- OAVSETT om du har en mobilkamera eller flashigaste fullformataren med dyraste optiken som världen någonsin skådat.

Nu funderar jag på att göra tavla av någon av dessa. Dessutom har jag flera oredigerade stoppskyltsbilder att knepa och knåpa över.

 

Korsningen Kälsvedsvägen/väg 15. Trippelexponering och fixad svartvit i Camera Raw.
ISO 200. 1/160 s. f/4.5. Nikon D7000, Nikon 18-105 mm.

 

Ingen avancerad redigering faktiskt utan bara en touch eller fem i Camera Raw. ISO 200. 1/160 s. f/3.8.
Mulet väder utan mycket ljus som trängde sig igenom det kompakta molntäcket.

 

Vid vatten

”Mina” träd vid Spegeldammen i Osby har jag visat upp tidigare, men då i iskall vinterskrud.

I går morse, när oktoberdiset fortfarande slogs med solen, så körde jag förbi Spegeldammen och var tvungen att stanna och fotografera. Jag var på väg för att fota en fotbollsmatch och det enda objektiv jag hade med mig var ett 75-300 mm, vilket normalt kanske inte hade varit med förstahandsval.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I morgon ska jag återgå till det som jag gör bäst – blåljusfotografering.

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.