Bli brandman!

Min räddningstjänst säger:

Bli brandman!

Ja, det är inte alla som har en egen räddningstjänst men undertecknad fotograf lyckades i september 2015 bli adopterad av blåljusfolket i Osby och jag kan nog säga att jag som utomstående, utan att själv vara brandman, har en hyfsat unik insikt i yrket.

Och jag säger samma sak:

Bli brandman!

Nu tycker ni kanske att vem är jag att komma här och hötta med fingret och beordra er att börja köra brandbil och så? Tja, jag ber er fortsätta läsa nedan. Jag tror att ni kommer att förstå.

Jag har bläddrat tillbaka bland mina Osby-inlägg här i bloggen och har klippt ut en del lösryckta meningar och stycken som så väl speglar hur jag och mina kameror har fått uppleva vardagen hos Räddningstjänsten i Osby kommun. Jag slänger in ett par bilder också, jag är trots allt mer fotograf än skribent. Bilderna hittar ni längst ner i inlägget och samtliga är tagna i Osby,

Klicka HÄR om du är nyfiken på att bli ny kollega till personerna på bilderna (du kan kanske till och med få träffa den söta hunden).

——————-

Mitt fokus kommer inte att ligga på akuta blåljussituationer, utryckningar blir bara en del av en hel historia där vardagen står i centrum. För jag måste erkänna att jag själv har dålig koll på vad räddningspersonal gör hela dagarna när det inte brinner eller bilkrockas.

——————-

Men jag har idag också fått en stor insikt i om hur skört livet faktiskt kan vara, hur skrämmande och våldsamt snabb eld är –  detta genom att beskåda resterna av en villabrand som inträffade i helgen. Känslan att gå in i ett hus, känna den obeskrivligt genomträngande stanken av brända elkomponenter och få förklarat att det hängde på en minut, därefter hade skadan i fastigheten varit betydligt mer omfattande. Ett hus – någons bostad som kunde ha varit din eller min. Hemmet där alla ens minnen förvaras.

——————-

Det jag tar med mig från ikväll är insikten om hur ogenomtränglig rök är rent visuellt. Och jag förstod på brandmännen att det var svårt att hitta vissa av de barn som fanns i den övernattningslokal där övningen ägde rum. Och ikväll var det inte dockor som skulle räddas utan livs levande människor, både vuxna och barn.

——————-

Larmet kallas ut. Förutsättningarna är lite otydliga, uppringaren verkar inte ha helt klart för sig vad som har inträffat. Det pratas om ett eventuellt farligt ämne som läcker och styrkechef Sten-Erik  organiserar brandmännen: splashdräkter ska fram och saneringssläp kopplas på tankbilen. Några fler detaljer kommer fram efterhand och släckbilen 8210 rullar ut först.

——————-

I dag finns sorgligt nog i stort sett bara svarta rester och några svedda väggar kvar av gatuköket. Lukten av brand sticker markant i näsan och marken är full av sotsvart byggnadsmaterial. Vattnet från insatsen har hunnit rinna undan och det enda som påminner om att räddningspersonal från Lönsboda, Osby och Hökön ägnade många timmar här mitt i natten, är ett par kvarglömda handskar på ett elskåp.

——————-

Medan vi väntade på att styrkan skulle nå fram till ”brandplatsen” så diskuterade vi lite om känslan att vara innesluten i rök i en okänd byggnad. Jag tror att de flesta ser på brandmän, poliser och ambulanspersonal som en form av hjältar, det finns en tillit att om man ringer 112 kommer det någon och löser problemet. Och det är ju fantastiskt, och hjältestatusen argumenterar jag inte emot,  men räddningspersonal är ju också bara människor och brandmannen Henrik berättar att stresspåslaget vid rökdykning, särskilt i skarpt läge eller i övningar med varm rök, är väldigt påtagligt och att det krävs rejäl mental styrka för att tänka sig förbi denna stress när hettan, röken och ljudet från en brand slår ut en hel del av de sinnen som vi tar för givna.

——————-

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning.

——————-

Eftersom larmet gäller Lönsboda så är det styrkan där som åker ut och de är först på plats på restaurangen. Över radion hör vi styrkeledarens kommunikation med SOS och vi får veta att brandmännen har konstaterat rök men orsaken är än så länge okänd. Det är tydligt att den där informationen om röken, den gillar Peter inte riktigt och han kallar upp 8210, Lönsbodas släckbil, för att meddela att han strax är på plats och i de centrala delarna av byn skymtar vi sedan de blå ljusen från de båda utryckningsfordonen som redan är framme.

——————-

Behöver du hjälp av räddningstjänsten? Ring 112 och är du i Osbys tätort så får du förhoppningsvis hjälp av brandmännen inom tio minuter. De ska ta sig till stationen hemifrån eller jobbet, svida om till lämpliga utryckningskläder och sedan hitta till den plats där du befinner dig.

——————-

När jag kom till stationen runt 7-tiden på morgonen (okristligt tidigt) var stationen väldigt tom och en hel hög fordon saknades. 8080, 8010 och 8040 var ute för att undsätta en bilist som kört av vägen i halkan och där räddningstjänsten fick klippa upp bilen för att få ut föraren

——————-

Efter några minuter är vi framme på olycksplatsen där en personbil och större skåpbil har kolliderat. Janne börjar direkt att organisera arbetet och strax rullar både 8010 och 8050 in på gatan. Tack och lov verkar de båda olycksförarna, som var ensamma i respektive bil, ha klarat sig undan allvarliga skador men det syns att de är tagna efter krocken som har varit tämligen rejäl och placerat skåpbilen uppe på en trädgårdshäck

——————-

På med all utrustning, luftpaket, mask, rånarluva, aptung hjälm och klumpiga handskar. Vid det här laget är fotografen ungefär 35 centimeter kortare än normalt av all vikt. Janne och jag går på förhand noga igenom hur jag ska kommunicera om jag får nog inne i den brinnande containerbyggnaden och vi tar även en snabb orienteringsrunda innan övningsledaren tuttar fyr på stället.

——————-

Det börjar dra ihop sig till lunch, jag är hungrig och stegar in till Jimmie, lite bestämt sådär, och undrar om vi faktiskt inte ska samlas för lunch. En hungrig fotograf är en lättstött fotograf, så kan vi väl säga, och brandingenjören finner det bäst att anta mitt förslag. Klockan är 11.39 och jag ger honom förtur i kön till micron, han börjar värma sin mat och då kan ni kanske lista ut vad som händer? Japp, larm. Rubrik är brand i byggnad. Och det tar inte lång tid innan vi är på väg med blåljus och sirener i 8080, allt medan Janne förbereder släckbil och tankbil så att dessa ska stå klara när brandmännen dyker upp. Det tar en bra stund innan mer information dyker upp från SOS och det är i det läget inget särskilt upplyftande som meddelas över radion: trähus i flera plan och där husägarna sett rök.

——————-

Och så kör vi några citat.

Peter Dubrefjord, f d räddningschef i Osby:

EN brandman med heltäckande kompetens finns inte. Jag vill se att vi har en ”palett” med flera egenskaper med oss när vi är ute på utryckningar. Ingen kan vara bäst på allt men alla kan vara bra på några saker! I grunden måste dock finnas ett intresse av att hjälpa människor och ibland sätta sina egna behov åt sidan”

7 deltidsbrandmän om varför de valde yrket: 

-Största anledningen var att jag kände att jag ville vara med och göra nytta, hjälpa till i samhället. Och sen hade jag ju många arbetskamrater i mitt ordinarie arbete som tryckte på lite och ville att jag skulle söka.

-Har alltid varit intresserad av räddningstjänst sen jag var en liten knatte. Det ger en så mycket efter man hjälpt någon! Alla larm är olika, mycket problemlösning.

-Min första utmaning vara att klara testerna, det var drivkraften när jag började träna. Sen hörde man på kollegor vilken trevlig gemenskap det är och att man verkligen gör skillnad. Har aldrig ångrat mitt beslut gå med i räddningstjänsten.

-Från början så var det nog som för många en dröm. Både pappa o farfar var brandmän. Sen är det nog lite ett kall, viljan att hjälpa andra och tillfredsställelsen man känner när man gjort det. Sen är det känslan av att göra det tillsammans som en grupp. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en.

När jag först fick frågan om jag var intresserad av en annan deltidare så sa jag NEJ!! Det där klarar inte jag…. Men tanken var väckt.  Och har jag fått något för mej så fullföljer jag oftast! Det är jag glad för nu!

-Tror det är för att man är nyfiken. Och det finns ju alltid ”risk”  för att man faktiskt kan rädda liv.

-Jag brinner för att hjälpa människor. Intresset har alltid funnits där och jag var med i ungdomsbrandkåren så jag sökte senare som deltidsbrandman.

-Det fungerar jättebra. Det var lite jobbigt i början, man skulle anpassa sig mycket, till exempel skulle man ha bilen parkerad på rätt håll, då sparar man mycket tid. Men nu är allt så självklart man tänker inte ens på det längre. Man kan ju ändå göra mycket när man har jouren. Man sitter ju inte bara still och väntar. Jag umgås med familj och vänner och tränar precis som vanligt.