Årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj från Belarus, har journalistiken till litteratur. Hennes fantastiska bokserie i fem delar, Utopins röster , bygger på intervjuer i tusental under 35 år. Svetlana Aleksijevitj vill utforska sovjetmänniskans själ. Hon är en örats författare och en känslans historiker som redan som barn på landet visste att hon skulle bli författare. Första delen i Utopins röster, Kriget har inget kvinnligt ansikte, berättar om kvinnors upplevelser under andra världskriget. De deltog som frivilliga i kampen för fosterlandet och deras upplevelser skiljer sig åtskilligt från männens, trots att de i mångt och mycket gjorde samma uppgifter. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, prickskyttar, i ridande kosackenheter; de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Aleksijevitjs rapporter har inte mottagits så väl på hemmafronten. Man vill inte minnas och tycker att hon är alltför naturalistisk och negativ. Det man vill minnas är hjältarna och äran. Kvinnorna som varit vid fronten fick  problem även efter kriget. Ingen ville gifta sig med dem eftersom man antog att de ingått i soldatbordellerna. Ingen ville höra talas om deras upplevelser och de fick ingen erkänsla för sina insatser. Svetlana Aleksijevitj hade åtskilligt besvär med censuren inför publiceringen av boken. Och om hon inte varit fristadsförfattare, bl. a. i Göteborg, hade boken inte blivit skriven. Bok nummer två i serien, De sista vittnena: soloröst för barn går nu som radioföljetong i utmärkt uppläsning av Evabritt Strandberg