Många såg förmodligen Helen Macdonald i Babel. Några har kanske läst boken, H som i hök. Om inte så sätt igång. Den liknar inget annat jag läst. En sträckläser. Det är spännande och mycket främmande; eller om det är tvärtom. När Helen Macdonalds far dog drabbades hon hårt av sorgen. Hon blev deprimerad och som ett sätt att ta sig ur såväl sorg som depression beslöt hon sig för att manna (= tämja) en duvhök. Redan tidigare hade hon sysslat med att tämja jaktfåglar men aldrig någon duvhök. De sägs vara de allra svåraste. Helen och Mabel, den unga duvhöken, drar sig undan och tillbaka och isolerar sig i en egen värld. De utvecklar en speciell kommunikation och Helen M påstår att Mabel ler. Leker gör hon förvisso. Läsaren får följa med på våldsamma jakter när Mabel slår ett byte (kanin och fasan mestadels); fjädrar och päls ryker, blodet sprutar och Helen gör processen kort med det stackars bytet. Mabel får en liten bit av bytet och resten stoppar Helen i västfickan. Det är viktigt att Mabel har rätt flygvikt. Hon måste väga exakt lagom. Mabel är ingen lätthanterlig dam och hon kräver total uppmärksamhet av Helen M. Och det var nog vad hon behövde just då. Så småningom växer det sakta fram ett behov av andra människor och Helen Macdonalds återvänder till civilisationen. Parallellt med den här berättelsen löpen en annan tidigare berättelse om en männinska och en hök. Författaren T H White – mest känd för Trilogin Svärdet i stenen – skrev 1937 en liten bok om sina tämligen misslyckade försök att tämja en duvhök, The Goshawk. Den kom inte i tryck förrän 1951. Helen Macdonald berättar också den sorgliga historien om Whites eget liv.