Nu har vi avverkat näst sista läsecirkelboken för terminen; Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Författaren skulle fyllt 100 år i år. För många av oss var det omläsning av Mina drömmars stad. I likhet med mig var det också många som hade glömt hur bra den är.  I första hand följer en den unge Henning Nilsson som kommer till den stora staden Stockholm för att söka lyckan. Han möter en hård verklighet, bostadsbrist, smuts och fattigdom. Henning träffar på dalfolk som varit säsongsarbetare i Stockholm tidigare och har möjlighet att hjälpa honom till ett arbete. Henning får dela ett eländigt rum tillsammans med ett par av hyresvärdens barn, några textilarbeterskor och några ganska råa arbetare. När Henning möter Lotten vet han direkt att han funnit en bra livskamrat. De gifter sig och delar ett hus på Söders höjder med Hennings kamrat Tummen och hans flickvän. Tummen har ett oförbränneligt humör; han tror på en revolution och bättre villkor för arbetare. Romanen är en fantastisk skildring av Stockholms historia och kulturhistoria. En möter kända människor som levde under den tid boken behandlar, det vill säga 1860 – 1880, byggnader, företag, yrkeskategorier och annat som inte finns längre. Mina drömmars stad engagerar mycket och om en vill fortsätta finns det ytterligare fyra romaner i Stad – serien: Barn av sin stad !880 – 1900), Minns du den stad (1900 – 1925) , Stad i världen (1945 – 1968).

På Lucia – dagen diskuterar vi årets sista cirkelbok Blodsbunden av Augustin Erba

Med anledning av Bokens dag den 18/11 i Hässleholm Kulturhus upprepar jag mitt blogginlägg sedan tidigare gällande numera Augustpris – nominerade Isabelle Ståhl och hennes lovordade roman Just nu är jag här.

Jag har följt Isabelle Ståhl alltsedan hon började skriva krönikor för ungefär tio år sedan. Jag gillade hennes sätt att tänka och skriva redan då. Hon är född 1988 och växte upp i Ängelholm. Det stora intresset för musik avspeglas i hennes nyutkomna roman Just nu är jag här, som jag just har läst. Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar eller på Glitter i Farsta. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra; refuserade manus nämns ibland. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Hon vill diskutera Lacan och andra franska filosofer med några trevliga unga män på kursen, men de är måttligt roade. Victor är en av dem. Han är vacker, väluppfostrad, rik, trygg och populär. Ungefär allt som Elise inte är. Jo, vacker är hon. Hon dricker vin och knaprar Stilnoct och Sobril, går på technodanser och konstutställningar, följer med okända män hem, vandrar ensam tillbaka i natten på höga plastklackar från H&M. Elise är terapiresistent.  Just nu är jag här är för övrigt en riktig Stockholmsroman. Elise har – eller rättare sagt har haft – en vän i världen och det är Sofie. Men Sofie har träffat Jesper och så är hon borta. Elise lever i sin smartphone. Dejtingappen Tinder är det som gäller. Även under lektionstid. Och tillsammans med Victor. När hon får många likes på FB känner hon sig glad och sedd. Elise föredrar män i övre medelåldern; de som är som förnöjsamma hästar. Arvid Borg är en gift man i femtioårsåldern men väldigt lite av förnöjsam häst. Men han får henne att känna sig närvarande om än för korta stunder. Isabelle Ståhl har ett vackert språk. Och hon skildrar så väl Elises ångest och panikattacker, hennes leda och känsla av att stå utanför även sig själv. Jag skulle kunna tänka mig att detta är en generationsroman. Tidsmarkörerna är många. En del musikreferenser har jag slagit upp liksom ett eller annat klädmärke, matställen och caféer. Jag tycker mycket om Jag är här nu och kommer att fortsätta att följa Isabelle Ståhl, som för övrigt är doktorand i Idéhistoria vid Stockholms Universitet.