I höst kommer professorn i litteraturvetenskap i Lund Bibi Jonsson att berätta om sin bok Bruna pennor. Nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur. Jag lånade hem boken för att orientera mig och sedan spårade det ur totalt. Alla nya böcker som redan låg på hög och väntade fick ligga där de låg. Bibi Jonssons bok förde vidare till I otakt med tiden av Sif Bokholm. Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Nazisten är ju vanligtvis en man. Vilka svenska kvinnliga författare avses? Och vilka är de nazistiska motiven? Annie Åkerhielm anses vara den mest produktiva och kända av dessa författare. Hon var dotter till den radikale socialisten Nils Quiding, som satt på sin kammare och drömde och skrev om ett enat Europa. Dottern Annie skrev romaner och dikter och så småningom artiklar i den tyskvänliga tidningen Nya Dagligt Allehanda. Annie Åkerhielm (1869 – 1956) satte Hitler näst efter Gud och hon gjorde resor i Tyskland och gillade allt hon såg. Med tiden blev hon alltmer uttalad nazist och det var inget hon stack under stol med. Hennes romaner hade stora framgångar men under slutet av sitt liv var hon tämligen bortglömd. Jag har läst romanerna Klyftan utan bro, 1923, historisk roman. Norrbys på Borregård, 1929, som mycket handlar om relationer, pengar eller inte pengar, anor och traditioner. Men – en dotter planerar att bli sjuksköterska; en annan sitter i biblioteket och läser Kant och Spinoza. Den tredje är bara intresserad av lantbruk och vill utbilda sig på Alnarp.  Bröderna från Vesseln tilldrar sig i Göinge och handlar om hur gamla tider möter nya. Innanför vallgraven, 1938, där vallgraven med sina sumpväxter är symbolisk ; kaprifolen och murgrönan gör att en inte kan se varken ut eller in genom fönstrena. Vid ett tillfälle visar en kvinna  en bild av sin ungdoms älskade och den som får se fotot utbrister: ”Ett vackert, ståtligt huvud,” sade jag.”Ett verkligt germanskt huvud.” Conradine svarar:” Alla de där rasfunderingarna hade vi då inte kommit på ännu; men han var av en gammal god släkt.” Jag kan tycka att det där med ”rasfunderingarna” är lite konfunderande. Romanens emanciperade kvinna säger vid ett tillfälle: ”Var äkta kvinna – och det var hon, trots overall och motorsport – vill att hennes man ska vara något. ”