Bokreatider

Det blev bokrea i vanlig tid ändå. Bokhandlareföreningen hade funderingar på att skjuta upp, men bestämde till slut att köra på som vanligt. Eller -nästan som vanligt. Och visst, uppenbarligen finns det folk som trotsar pandemin och ger sig ut för att fynda. Överallt har en sett tips om vad det finns att göra för klipp, men jag har ännu inte hittat något måste – ha. Jag förvånar mig över hur många böcker från 2019 och 2020 som redan finns med. Samlade verk av Lydia Sandgren, Augustprisvinnare; Ålevangeliet av Patrik Svensson ål – och relationshistoria; Martin Hägglund, Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet; Åsa Linderborg, Året med 13 månader; Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, om författarens vänskap med en styrande familj utanför lagens råmärken; den helt underbara Renegater av Klas Östergren; nobelpristagaren Louise Glück på svenska och engelska, Ferrante, De vuxnas lögnaktiga liv; Handbok för språkpoliser av Sara Lövestam; Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – en skakande bild av svensk psykiatrisk vård; den mycket älskade  Där kräftorna sjunger av Delia Owens; Den stora skrivboken av Agota Kristof; 1018 sidor Jana Kippo av Karin Smirnoff, Jana Kippo – sviten; Jag ser allt du gör novellsamling av Annika Norlin; Vardagar av Ulf Lundell i pocket med fina omslag, Lena Andersson, Dottern, om nedmonteringen av välfärdssamhället. Och nu till något helt annat. Alldeles nyligen sträckläst jag Romeo: mitt liv i fem akter av Ola Rapace. Om jag förstår saken rätt har han skrivit boken helt på egen hand och  jag tycker att han behandlar språket väl. Han blir skådespelare mest av en slump och hans liv blir en malström av vin, kvinnor och knark. Och arbete. Ibland går han direkt från genomfestade nätter till repetitioner. Han vill vara gränslös och sanningsenlig i sitt skådespeleri och i sitt skriveri. Och det är han. Han väjer inte för något och försöker inte på något sätt göra sig bättre än han är. Ibland tycker jag snarare att han gör sig lite sämre. Hans väg kantas av krossade hjärtan.  Att säga att Ola Rapace har kvinnotycke är tidernas underdrift. Äktenskapet med Naomi Rapace varar i tio år men sedan går de skilda vägar. Mycket beroende på hennes karriärlystnad, enligt författaren. Båda arbetade hårt, men det var hon som hade de stora framgångarna. Serien om Maja på Stormskäret av den åländska författaren Anni Blomqvist omfattar fem delar. Tiden är senare hälften av 1800 – talet. En följer Maja och hennes man Janne i deras slitsamma liv på det ensliga Stormskäret. Alla deras göromål beskrivs liksom seder och bruk. Många intressanta ord dyker upp. Somligt kan en googla sig till eller slå upp i Svenska Akademiens Ordbok och vad därutöver är får ens fantasi ta hand om. Den här världen är så långt ifrån Ola Rapaces liv som en gärna kan komma. Så har jag läst en modern klassiker som fått alldeles för lite uppmärksamhet enigt min mening. Det gäller Den magiska leksaksbutiken av den mycket speciella författaren Angela Carter. Hon förenar magi och realism; Lady Chatterleys älskare, Jane Eyre och Svindlande höjder; gotik och viktoriansk roman. Tre föräldralösa syskon hamnar i en skräpig utkant av London hos sin diaboliske morbror, Philip Flower, som äger en leksaksbutik som alla andra får sköta. Själv håller han sig i källaren och bygger på sina marionettdockor i naturlig storlek. Huvudperson i boken är den 15 – åriga Melanie och hennes vuxen – och kvinnoblivande. Angela Carter är inte den som följer med strömmen varken i sitt skrivande eller för övrigt i sitt liv. Rekommenderas!

Sett och hört

Nu vill en ju gärna tro att vintern är slut. Men vis av skadan vet en att februari är årets värsta månad. Bland annat kan februari bjuda på oväntade snömassor som lägger sig över de första snödropparna. Vädret och pandemin har ju gjort att det blivit mycket sett och lyssnat. Vi har sett danska kriminalserier;  I mördarens spår med en ung Tennison i huvudrollen. Inte går den upp mot de gamla serierna när Helen Mirren spelade Tennison, men den får duga. Vi har hoppat över seriemördardokumentärerna däremot. Hinterland tilldrar sig i Wales och bara det gör att en vill se serien trots  själva problemlösarens sparsamma mimik. Många serier önskar en síg nya säsonger av, inte minst den fullständigt otroliga Hemma igen. Det är förvisso ingen kriminalserie men den hade något speciellt som gjorde att väldigt många såg den; romantisk, lite fånig, gammaldags och alldeles, alldeles underbar. Den turkiska långköraren Hämnd och kärlek blev också ett måste. Den nya svenska dramaserien Den tunna blå linjen handlar om poliser i Malmö och började förra söndagen, 17/1. Jag hade inga förväntningar på den men blev positivt överraskad. Kvällens avsnitt var också helt OK.  Ett TV – program som ingen bör missa är Helt lyriskt, SVT 1 på onsdagar. Alla programmen finns på SVT play. Förra gången tolkade Gustaf och Viktor Norén En fattig munk från Skara av Gustaf Fröding och unge Albin Lee Meldau tolkar Det är vackrast när det skymmer av Pär Lagerkvist. Helt magiskt. Fredrik Lindström är en kunnig och reflekterande programledare. I Sveriges radio P1 kan en lyssna till radioföljetongen Brev från min barndom  av Emma Reyes från Bolivia i uppläsninga av Nina Haber. Promenadsällskap har varit Den sista migrationen, en roman av Charlotte McConaghy.  Den fängslade mig så kolossalt att jag lyssnade på den två gånger i rask följd. En kvinna bestämmer sig för att följa silvertärnornas resa från Grönland till Antarktis; en fullständigt förtrollande klimatfiktion. Till sist några rader av Kristina Lugn:

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

Sammanfattningsvis

Mitt läsår 2020 innehöll litteratur av blandat slag. Det blev relativt få deckare och ännu färre fantasy, science fiction och  skräck. Den stora överraskningen var som jag redan nämnt Klas Östergrens trilogi Gentlemen, Gangsters och Renegater. Jag hade inget läst av honom tidigare men lyssnade mig nu igenom alla tre böckerna under otaliga promenader i nejden. Tre fina uppläsare fungerade väldigt fint. Jag började från slutet med Renegater som Klas Östergren läste själv. Helt lysande roman i magnifik uppläsning. Sedan blev det Gentlemen som Björn Kjellman läste alldeles förträffligt och sist Gangsters i uppläsning av Reine Brynolfsson. En annan märklig trilogi som jag också älskade är den japanske författaren Tokuda Shuseis trilogi Mögel, Förklädd och Mikrokosmos. Romantrilogin ägnas hustrun, älskarinnan och geishan. Otroligt givande för den som är det minsta intresserad av Japan. Och det finns flera andra minnesvärda böcker från 2020. Men jag har läst ett seriealbum vilket verkligen ligger utanför min comfort zone. Jag läste Asterix och hans tappra galler av René Goscinny och Albert Uderzo. Den var faktiskt riktigt rolig. Och så har jag läst en säger en fantasybok, Coraline, av Neil Gaiman. Filmen såg jag också. Som vanligt var boken bäst. Det finns åtskilligt kvar att läsa från 2020. Jag har inte läst Samlade verk av Lina Sandgren (årets Augustpristagare)  och inte Annika Norlins fantastiska novellsamling Jag ser allt du gör och inte sista delen i Hilary Mantels serie om Cromwell, Spegeln och ljuset. Och det finns många fler. Men det hindrar inte att jag sneglar lite på vårens utgivning. Där finns sådant som Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar; Bookerprisvinnaren 2020 Douglas Stuarts roman Shuggie Bain, som tilldrar sig i Glasgow 1981; Som har inget redan hänt av Niklas Rådström; Hundparken av Sofi Oksanen; Anna – Karin Palm, Jag skriver över ditt ansikte, om moderns alzheimershistoria, och Förortspolisen av Hanif Aziz.  Det kommer mera.

 

Pandemiläsning

Jag frågar mig ofta vad en skulle göra utan böcker? Har hört många andra som frågar sig detsamma. Ännu tydligare blir det ju nu under  denna pandemi som envist hänger kvar. Även om biblioteket tillfälligt är stängt går det bra att hämta och lämna böcker. Vilket är en välsignelse. Dessutom kan en ju låna e-böcker. Och e-ljudböcker. Efter Klas Östergrens Renegater, som jag blev så förtjust i tänkte jag att det skulle vara intressant att höra början av historien. Alltså lånade jag hem Gentlemen som e-ljudbok. I början var det lite jobbigt att lyssna på Björn Kjellmans uppläsning, men nu har jag vant mig. Och det är intressant att lära känna personerna bakom alla namnen i Renegater. Förmodligen kommer jag att läsa del två, Gangsters, också. Jag tyckte att Renegater var den självklara Augustpris – tagaren i skönlitterära klassen. Men det blev ju Lydia Sandgren som fick priset istället med sin roman, Samlade verk. Lite roligt är att hon anses vara lite ”släkt” med Östergren i sitt sätt att skriva. Vad det gäller priset i fackboksklassen tänkte jag att Nina Burtons Livets tunna väggar hade varit en fin pristagare. Därmed inget ont sagt om Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba. Om tvångsförflyttningarna i Sverige som fick priset. Annars läser jag gärna böcker från exotiska miljöer i dessa tider av social isolering. När läste en senast en bok av en författare ifrån Mauritius? Ananda Devi har skrivit boken Eva ur spillrorna. Den tilldrar sig i utkanterna av huvudstaden Port Louis och handlar om ett gäng ungdomar med Eva som nav. En fantastisk bok. Eka Kurniawan kommer ifrån Västindien, närmare bestämt  Tasikmalaya på västra Java, och bl. a. har skrivit boken Tigermannen. Huvudkaraktären är Magrio, en ung man som ibland antar tigergestalt. Han hatar sin far och ger sig av hemifrån för att undvika att döda fadern som han i alla år sett misshandla modern. En mycket speciell roman om en fattig familj som hankar sig fram på faderns magra inkomster som barberare. Kurniawan sägs vara arvtagare till Pramoedya Ananta Toer som bland annat skrivit Människornas jord. Den ska jag snart ta itu med. Snart. Jag tror mig ha funnit en ny deckarförfattare. Efter att ha mött namnet Candice Fox på ett antal bokbloggar beslöt jag mig för att försöka läsa något av henne. Alltså lånade jag hem Crimson Lake och fick stifta bekantskap med polisen Ted Conkaffey som  anklagas för ett mord han inte begått. Omgivningen har sin mening klar och Conkaffey tvingas flytta till ett förfallet hus vid en flod som är full av krokodiler. Amanda Pharrell vet hur det är att vara samhällets fiende. Efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för ett mord (som hon har begått)  har hon nu startat en privat detektivbyrå. Amanda är en mycket hårdför och bestämd kvinna som arbetar med ett fall som kräver en medarbetare. Conkaffey får chansen.  Ska bli spännande att se hur det samarbetet ska gå till! Candice Fox är född i Sydney, Australien.

Augustprisnomineringarna m.m.

Till min glädje kunde jag konstatera att jag redan har ett flertal av de augustnominerade böckerna hemma. Och så kunde jag tycka att jag saknade ett par romaner.  Men naturligtvis är det svårt att välja bland årets alla bra böcker. De jag har är Klas Östergren, Renegater, som jag har som promenadsällskap i öronen. Jag betvivlar att jag läst boken i svartskrift, men Klas Östergren läser själv och han läsning gör något för texten. Hans läsning flyter och språket är utmärkt. (Ett exempel på dubbelsupinum är allt jag har att anmärka på hittills.) Carola Hanssons Minnestrådar tänker jag börja med alldeles strax. Henne brukar jag gilla. Trilogin om familjen  Tolstoj tyckte jag mycket om; Andrej, Med ett namn som mitt, Masja. Jag ser allt du gör innehåller noveller av Annika Norlin. Hon skriver annars mest låttexter, men de här novellerna har fått väldigt fina omdömen. Jag har inte varit på novellhumör på en tid, men boken finns här och en vacker dag är det dags. Den solgula, mycket omskrivna romanen Samlade verk av debutanten Lydia Sandgren inköpte jag på ett tidigt stadium, men den är ännu inte läst. Av mig. Maken läste och gav omdömet: ”Jag kommer att sakna den”, vilket är höjden av beröm. Jordlöparens bok: om natur, konst och människor av Thomas Tidholm blev jag väldigt nyfiken på. Det är lyrik. Jag reserverade den på biblioteket. (Hörby bibliotek var det enda bibliotek i Skåne Nordost som köpt in boken! Why?) Den vill jag läsa tillsammans med Nina Burtons bok Livets tunna väggar: en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk. Den finns också i huset och jag ser fram emot läsningen. Jag gillar Nina Burton nyfikenhet och hennes sinne för det finns i hennes omedelbara närhet. Livets tunna väggar räknas som fackbok i augustprissammanhang men biblioteken placerar den på avdelningen för skönlitteratur. Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba handlar om samerna som tvångsförflyttades söderöver till Jokkmokk när Norge och Sverige gick skilda vägar och norrmännen inte ville ha renarna på sina marker. Författaren är journalist och har gjort en ordentlig research för boken som redan fått mycken uppmärksamhet. Två böcker som jag absolut ska läsa är Trubbel: en bok om Olle Adolphson av Jan Malmborg och L – ngta hem, l – ngta bort av Kristoffer Leandoer, som numera bor i Tirana i Albanien och vet vad det vill säga att leva i exil och att exilen kanske gynnar skapandet.

Ödeläggaren och andra nya bekantskaper

Ibland dyker det upp författare som visserligen är välkända men som jag i alla fall inte har läst något av. Tre sådana författare har jag tagit mig an på senare tid. Dean Koontz, Väktare hade jag läst om på flera bokbloggar och tänkt att jag borde läsa. Jag gjorde det och ångrade mig inte. Miljön är södra Kalifornien. Här strider det onda med det goda. Outsidern, monstret,  leder drevet mot Einstein, den snälla retrievern. Det handlar om djurförsök, mänsklig klåfingrighet och psykisk misshandel. Dean Koontz berättar om läsarnas önskan om en fortsättning på Väktare. Jag tycker att han är mycket klok som inte låtit sig förledas. Väktare är mycket spännande och lättläst och sympatisk på något sätt.  Peter James föddes i Brighton 1948. Hans roman Levande begravd handlar om en man vars kompisar ordnar svensexa för honom. Nu ska de ge igen för allt han, Michael, har utsatt dem för. De gräver ner honom i en kista med andningsslang, whisky och en walkie – talkie. Det är fullkomligt vettlöst och det spårar genast ur. Kompisarna – alla utom en som hamnar i koma – omkommer i en bilolycka och en tänker att nu är det ute med Michael. Men det ska hända mycket innan den här svensexan är riktigt slut. Stephen Booth hade jag inte heller läst något av.  Hans landskap är Derbyshire i England och den fiktiva staden Edendale och Peak District.  Svarta hunden är första delen i serien om kriminalinspektörerna Ben Cooper och Diane Fry. Allt som allt finns det 18 titlar; alla är inte översatta till svenska. Jag fastnade direkt för skildringen av miljön och de olika karaktärerna och deras relationer. Ben Cooper är från trakten; son till superpolisen Cooper och kallas allmänt ”Coopers son” vilket är en stor tillgång. Diane Fry är kvinna och därtill stadsbo; inget utav det räknas som särskilt meriterande. Nu råkar hon vara en mycket skicklig polis; det kan ingen förneka och hon är mycket karriärlysten.  Och nu över till något helt annat. Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns handlar om en japansk flicka, Naoko Nakamura 17 år,  som förälskar sig i en amerikansk soldat och vägrar gifta sig med den japanske man hennes far valt ut åt henne. Kulturkrocken är total. Romanen utspelas i två tidsplan och två miljöer; i Japan under andra hälften av femtiotalet och i USA i nutid. Naoko förstår inte att de inte kommer att ses med blida ögon varken i Japan eller USA. Det förstår naturligtvis hennes föräldrar och i någon mån den amerikanske mannen. Kvinnan i den vita kimonon är en vacker och vemodig kärlekshistoria som till vissa delar vilar på verklig grund. Den kunde varit värd ett bättre omslag. Ödeläggaren av Christina Herrström vilar helt och hållet på verklig grund. Det är en absolut otrolig historia om hur en man, Sam Paris,  under tre år lyckas förstöra en kvinnas välordnade tillvaro och lämna henne skuldtyngd och nedbruten. Han arbetar systematiskt på att bryta ner henne psykiskt; han rör sig med vilda planer på projekt tillsammans med kända företag och banker. Ständigt måste nya pengar tillföras och Christina Herrström måste till en början göra sig av med sin älskade lägenhet och flytta in i en liten fyrkantig låda. Hon lånar stora pengar av en ungdomsvän; hon drar sig undan sina vänner och på något egendomligt sätt tror hon på den charmerande mannen. Han har också en liten son som tyr sig till Christina H vilket gör det svårt för henne att avhysa Sam P från lägenheten. Han betalar inte hyran eller bidrar på något annat sätt. Christina Herrström skildrar det hela så väl. Hon bygger hela berättelsen på de tjugotre dagböcker hon fört under tiden och som hon har stor nytta av under rättegångar och förhör. Ödeläggaren lyckades dessutom ödelägga ett par nätter för mig eftersom jag inte kunde avsluta läsningen.

Vart tog juli vägen?

Halva augusti har gått och juli känns redan avlägset. Trots alla restriktioner går tiden väldigt snabbt. Många böcker har blivit lästa. Många ligger också på hög. Och snart kommer hösten. Just nu håller jag på med Jonathan Jeppssons miljöthriller Åtta steg mot avgrunden: vårt framtida liv på planeten. Här läser jag utanför boxen men jag fastnade direkt. Det är otäckt och spännande men inte alldeles hopplöst. Jonathan Jeppsson har gjort noggrann research och har  sysslat med klimatet länge. Det började med artikelserien Sjukt klimat i Aftonbladet. Han förklarar sammanhang och begrepp på ett sätt som gör att jag förstår. Och han är inte optimistisk. Vi kommer att förmodligen att passera the tipping -point efter vilken inget går att hejda eller ändra och sedan få anpassa oss efter de uppkomna förhållandena. Jonathan Jeppsson talar om värmeböljor, skogsbränder, översvämningar, smältande isar i Arktis som påskyndas av bl. a. de svarta sotflagorna från skogsbränderna i Kalifornien som hamnar i isen. Det svarta drar ju till sig värme. JJ blandar klimat och privat och tornseglarna från Algutstorp på omslaget får också sin berättelse. Jag har ungefär hälften kvar att läsa.  Åtta steg mot avgrunden känns som en bok många borde läsa. En annan bok jag har på gång är Svenska drottningar. I blickfånget från Vasatiden till våra dagar av Karin Tegenborg Falkdalen. Författaren, som presenterar sig som doktor i idéhistoria och sommelier,  följer inte en kronologisk ordning utan väljer att berätta om hur drottningarna skötte sig som mödrar, makor, representanter för Sverige; hur de kommunicerade med omvärlden och hur bildade de var. Det är ett intressant grepp som  sätter läsarens historiska kunskaper på prov. Jag fick helt enkelt göra upp en regentlängd med kungar, drottningar och årtal att ha som bredvidläsning. Kul att bli utmanad. Tv-programmet ”Drottningarna” har premiär 17 september i TV4 och där medverkar Karin Tegenborg Falkdalen.  Christy Lefteris  debutroman Biodlaren från Aleppo av  har jag både lyssnat på och läst. En fantastiskt bra bok. Den lever kvar länge i minnet. Nuri, som är berättare, är biodlare i Aleppo i Syrien. En dag är alla bikuporna uppbrända. Är det IS, är det rebellerna eller regeringsstyrkorna? Nuri vet inte. Flera av vännerna har gett sig iväg redan, men Afra, hans hustru, vill inte. Inte ens sedan hon blivit blind och sonen dödats av en bomb. Men så småningom ger de sig iväg när Nuri hotas till livet och kommer i tur och ordning till Islamabad, Leros, Aten för att så småningom hamna i Storbritannien och slutligen Yorkshire där kusin Mustafa finns med sina bin. Det är poetiskt och vackert och på samma gång realistiskt och förfärligt. Aleppo som skimrar av brons lever starkt genom hela romanen. Och bina, förstås. Amerikanska södern är en spännande miljö, tycker jag, Där kräftorna sjunger av Delia Owens tilldrar sig i North Carolinas träskmarker och handlar om flickan, som kallas Kya eller Träskflickan,  och som är ett riktigt maskrosbarn. Hon får till slut som 6 – åring klara sig helt på egen hand sedan hela familjen gett sig iväg var och en på sitt håll och sitt sätt. Men hon kan båten och de vindlande vattenvägarna i träskmarkerna och hon är en överlevare. Romanen har fått stor uppmärksamhet och jag sträckläste. Hoppas att Där kräftorna sjunger blir film.

Höstens böcker

Svenska bokhandel 2020:7 Höstens böcker. Långt innan en är klar med läsningen av vårens böcker kommer Svensk bokhandels höstboknummer. Det finns naturligtvis på biblioteket och kan lånas i sju dagar och det är väldigt roligt att bläddra i och skriva väldiga att – läsa – listor. På Bonniers förlag hittar jag bl. a.  Meningarna av Johanna Ekström, dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström. Hon har skrivit dikter och den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen och hon sysslar också med konstnärlig fotografering. Meningarna kommer ut i september. Sofi Oksanens roman Hundparken kommer inte förrän i februari 2021. I oktober kommer Sidenkatedralen som innehåller artiklar av Sara Danius. Den ser jag mycket fram emot. Den klokskapen, kunskapen och språkbehandlingen möter en sällan. Carola Hansson är också duktig med språket. Minnestrådar heter hennes nya roman. Den handlar om sextio judiska ungdomar som kommer till Falun för att lära sig jordbruk för att kunna upprätta kibbutzer i det blivande Israel. Året är 1939.  Domslut heter Ulrika Mossbergs roman om domaren Lea som möter en en man på en bar som hon ska möte i en rättegång nästa dag.  Det blir en del turbulens. På Modernista kommer det isländska stjärnskottet Ragnar Jónassons spänningsroman Vit död. Hans romaner om Hulda Hermannsdottir gillade jag mycket.  Mordkonsulten av Elly Griffiths kommer också på Modernista. Hon har övergett sin trevliga protagonist Ruth Galloway och det betyder ju att en aldrig får veta hur det går med  henne och Harry Nelson. På Norstedts kommer i september Dina händer var fulla av liv av Suad Ali. Den handlar om Nora som lever ett bra liv som gymnasielärare i Mogadishu i Somalia och hur hon srdan måste fly och hamnar som korridorstäderska i Sandviken. För dotterns skull måste hon orka. I oktober ger Polaris  ut Lena Anderssons roman Dottern. På Polaris kommer också Bibliotekarien i Auschwitz av Antonio Iturbe. Midnattsbiblioteket av Matt Haig kommer också på Polaris. Christina Karlsson Wetterberg har skrivit en bok ed titel Jag saknar fruntimmer här. Den handlar om kvinnosakskvinnan Anna Bugge Wicksell som ingår samvetsäktenskap med med den omstridde debattören Knut Wicksell. Det kosgtade henne båd efamilj och vänner. Apropå ingenting är titeln på Woody Allens självbiografi som kommer ut på bokförlaget Karneval. På Historiska Media kommer många intressanta titlar, till exempel Det stora frökriget av Jensa Nordqvist. På uppdrag av Himmler får ett SS – förband ge sig ut och samla fröer i Ukraina och Ryssland till något som var tänkt att bli världens första genbank. På utmärkta Tranans förlag kom i juni Boken om min trädgård av Jamaica Kincaid; i september Bergshäxans dröm: dikter i urval av Mizuta Norike; i november Yoko Tawada, Sändebudet. I december kommer  Berg under bar himmel. Armenien berättar. To be kontinued

Försommarläsning

Tiden bara rusar iväg. Vips är Elin Wägner – sällskapets bokcirkel inne på upploppet utan att jag noterat att det egentligen började v. 24. Nu är det Tusen år i Småland som ska läsas samt Elin Wägners biografi om Selma Lagerlöf. Dialogen fortsätter fick jag inte tag på annat än som e – bok. Och det går ju bra. Den romanen skrev  EW  efter en besvärlig tid med skilsmässa ifrån Sigfrid Siewertz och efter en nervkollaps som gjorde att benen inte bar henne. Men hon tar nya tag i Dialogen fortsätter och presenterar den nya kvinnan och feminismen. Den sägs också vara hennes andra rösträttsroman. 1921 fick kvinnorna rösträtt. Dialogen fortsätter kom ut 1932. I denna roman låter EW kvinnorna lägga sig i bl. a. försvarsfrågan, kvinnofrågan och befolkningsfrågan. Det blir naturligtvis irrritation i de äldre manliga leden medan yngre män hejar på.  Promenadsällskap i öronen har på senare tid varit ett par kriminalromaner av Malmö – författaren Olle Lönnaeus. Han är journalist på Sydsvenskan och känner sitt Malmö utan och innan. Jag råkade börja på del tre i en trio med poliskommissarien Jonny Lilja i huvudrollen. Tiggarens hand är titeln. Ganska snart står det klart för en att Jonny Lilja har god kännedom om och kontakter med diverse skumma element i staden. Dessutom är han god vänt med en journalist med ofelbar näsa för dramatiska händelser och brott.Jag förtår ganska snart att det finns en del luckor att täppa igen vad det gäller Jonny och hans tidigare liv. Alltså lånar jag första delen i trilogin, Jonny Liljas skuld. Den finns också som e – bok. Jag skulle vilja påstå att Jonny är en antihjälte. Han är strax över fyrtio år, mager och med mycket blå ögon. Barndomen och ungdomsåren präglades av den avvisande fadern, som hade svårt att ta Jonny till sig eftersom han uppfattade sonen som vek. Och när Jonny blev polis visste faderns ogillande inga gränser.  Magnus Lilja var akademiker och bodde i Professorsstaden. Nu får jag läsa del två, Marias tårar,  i svartskrift, för av någon outgrundlig anledning finns den inte som e – bok.  I öronen har jag istället Koka björn i uppläsning av Mikael Niemi själv.  Om någon skulle vilja läsa om en riktig hjälte så rekommenderar jag The Song of Achilles av Madeline Miller. Den tilldrar sig under trojanska kriget och handlar om den vackre hjälten och halvguden Achilles och hans ständige följeslagare, Patroclus, och deras kärlekssaga.  Det är också Patroclus som berättar. Vill en ha trojanska kriget belyst från annat håll så kan en läsa Flickornas tystnad av Pat Barker. Den kom ut i våras.  Berättare är Briseis, Achilles slavinna. Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna

Wägner, Jackson, Smirnoff, Heberlein

Elin Wägnersällskapets läsecirkel har nu lagt författarens båda smålandsromaner bakom sig; Åsa – Hanna och Den namnlösa. Näst i tur står Dialogen fortsätter och med den är det så att den är svår att låna i svartskrift från något bibliotek. Den finns som E – bok och den finns att läsa på Projekt Runeberg. Fördelen med det senare är ju att man inte har någon lånetid att passa. Dialogen fortsätter finns inte heller att köpa på Bokbörsen eller Antikvariat.net. För övrigt läses Lyktsken av Michael Ondaatje som radioföljetong. Martin Wallström är uppläsare. Ondaatje är en utmärkt berättare, mest känd för Den engelske patienten. Stina Jackson fick väldigt fina recensiner av både kritiker och läsare redan för sin förra roman, Silvervägen. Den nya romanen, Ödesmark, skulle jag vilja påstå är ännu bättre. En får nästen lite Karin Smirnoff – vibbar. Sen for jag hem av Karin Smirnoff har jag läst som E – bok. Romanens huvudkaraktär, Jana Kippo,  har kanske lugnat ner sig något lite efter tvillingbrodern Brors död. Men något vanligt stillsamt svenssonliv blir det naturligtvis inte tal om. Hon fortsätter att ta hand om djur och utsatta människor. Äldrevården i Smalånger privatiseras och det kommer en polotröja och förklarar att här måste sparas. Jana Kippo blir snart uppsagd eftersom hon vägrar lämna en döende man när hennes pass går ut. Hon kan naturligtvis bli en farlig ledare. Romanen handlar också mycket om konstnärskap. Jana har sitt fyllekompani i trä, men hon skulle väldigt gärna vilja arbeta i sten också. Många dör omkring henne; hon ärver plötsligt ett hus och hon arbetar på relationen med sin dotter, Diana. Sen for jag hem ska vara ett avsked, men jag undrar det. Jag tycker att det finns trådar att spinna vidare på.  Nu kommer jag att fortsätta med Ann Heberleins biografi om Hanna Arendt. Om kärlek och ondska.

Evy Callmer
Namn: Evy Callmer
Presentation: Jag är bibliotekarie med stort intresse för texter av alla slag; böcker, tidningar, tidskrifter, bokbloggar, bruksanvisningar, innehållsdeklarationer m.m. Helst läser jag med penna i handen och stryker under och kommenterar. (Däremot är hundöron bannlysta i mina böcker!)

Sedan några år tillbaka har jag en egen blogg där jag främst skriver om böcker, författare och en och annan film. Bloggen är min personliga anteckningsbok som jag även inbjuder andra att läsa och gärna kommentera. Här hittar du den.

Fakta om läsecirkeln:
Tidningens läsecirkel är öppen för alla som vill vara med. Cirkeln leds av Evy Callmer, som väljer böcker och initierar diskussionsämnen. Alla är välkomna att diskutera böckerna i kommentarsfältet på bloggens inlägg.

Kategorier