Sedan sist

Jag har stiftat bekantskap med en ny företeelse, nämligen K – drama. Inte visste jag om att de fanns. Ändå är det stort över hela världen. Och det finns massor av dem bara på Netflix. Koreaska dramaserier från Sydkorea. Ett tips fick jag av en kollega, nämligen Rookie Historian Goo Hae – Ryung. Den tilldrar sig på 1800 -talet och handlar om en ung flicka som inte vet sin plats utan propsar på att få utbilda sig till historieskrivare. Det manliga skrået vet inte till sig av ogillande. Dessutom tilldrar sig Goo Hae – Ryung en högt uppsatt persons uppmärksamhet och varma känslor uppstår. Väldigt vackra kläder och intressanta inblickar i det levnadssättet vid den här tiden. Annat är det med serien Mine som tilldrar sig i nutid. Klimatet är helt annorlunda, men så gäller det också maktstrider inom en mäktig företagsfamilj. Här är kläderna mera häpnadsväckande än snygga; byggnaderna är klossiga och innehåller massor av döda ytor som korridorer och trappor. Ingen värme någonstans; grymheten är genomgående. Antagligen ser jag några stycken till, men förmodligen är det sådant en tröttnar på. Som för mycket smågodis. På bokfronten sliter jag med Samlade verk av Lydia Sandgren. Det känns tungt, men det är en läsecirkelsbok så det ges ingen pardon! Sista ordet är inte sagt om den.  Is av åländska Ulla – Lena Lundberg har jag just börjat på och kommit så långt att jag känner att det här blir bra. Riktigt bra. Fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson och dokumentärförfattaren och kulturproducenten Annica Carlsson Bergdahl har intervjuat och fotograferat 33 kroppsarbetare. Resultatet blev boken Vi som arbetar med våra kroppar. Vi möter undersköterskor, målare, dagbarnvårdare, slaktare, truckförare, butiksbiträden, lagerarbetare, lastbilschaufförer, miljöarbetare, snickare, elektriker, kockar, billackerare, gruvarbetare många flera. Alla talar om stressen och hur mycket den ökat under åren; alla önskar sextimmarsdag och gör naturligtvis tummen ner för  höjd pensionålder. Hiromi Kawakami är en japansk författare i ropet. Senseis portfölj är en liten fin roman som berättar om vänskapen mellan en gammal lärare och hans före detta elev. Han är änkling och hon är riktigt dålig på relationer. Hon är klunsig och okvinnlig och han tillrättavisar henne milt då och då. De dricker kopiösa mängder sake och äter massvis med smårätter: saltad scharlottenlök, tonfisk med fermenterade sojabönor, havsöron, och så vidare. Den som är ute efter action göre sig inte besvär. Den som är ute efter att läsa en utsökt, japansk roman blir rikt belönad.

 

Sommarsoppa

Så kom det till slut. Regnet som alla väntat på. Och läsningen får förläggas inomhus. Annars är det underbart att sitta ute under träden och läsa. Och lyssna. En av de böcker jag läst är Kristina Sandbergs fina En ensam plats. Det är en skildring av den cancer hon genomgått från upptäckt och diagnos till behandling. Hon berättar om de egna känslornas berg – och dalbana, familjens och omgivningens reaktioner, vårdpersonalens bemötande och  försäkringskassans stelbenthet.  Kristina Sandbergs skrivande make, Mats Kempe, är ett fantastiskt stöd för henne.  En ensam plats lever kvar hos läsaren. Så  tycker emellertid inte Linda Skugge som skriver en väldigt spektakulär recension som troligtvis handlar mer  om Linda Skugge själv  än om Kristina Sandbergs bok. Jag läste Linda Skugges 40 – constant reader och 45 – Morbus Addison. Det var intressant på många sätt. Linda Skugge har Addisons sjukdom som beror av binjurebarkinsufficiens. Hon berättar drastiskt och välformulerat om hur det är att vara ensamstående med tre barn under sex år.  Hon arbetar hårt med sitt eventföretag , sitt skrivande, sina föredrag och signeringar. Under en tid är hon producent och marknadschef på Teater Brunnsgatan fyra där Martina Montelius är konstnärlig ledare. Förgäves försöker Linda Skugge få sjukvården att lyssna. Hon rasar i vikt trots att hon äter som en häst; hon är trött och mår illa. Hon ordineras en morot i fickan och yoga! Men till slut får hon den diagnos hon själv ställt för länge sedan. Kanaler båtar och kärlek (Great Canal Journeys) är en serie som går på Kunskapskanalen. Skådespelarparet Timothy West och Prunella Scales (Sybil i Pang i bygget!) tuffar omkring på kanaler världen över. Jag såg programmet där paret befinner sig i Norfolk Broads, en sumpmark i Norfolk som blivit nationalpark. Jag blev helt fascinerad och måste låna in en ungdomsbok av Arthur Ransome som skrivit om Sothönsklubben som bl. a. seglar omkring i dessa labyrintiska vatten och försöker rädda fågelägg från äggtjuvar.  Graham Swifts bok, Våtmarker, från 1985 handlar om ett mord begånget i Norfolk Broads, som verkar vara ett fascinerande område med historia. När bergen sjunger av Nguyễn Phan Quế Mai handlar om ett stycke vietnamesisk 1900 – talshistoria. En mormor berättar för dotterdottern om sitt och de sex barnens dramatiska liv under krig, svält och jordreformer. Jag måste slå upp både Vietnams historia och geografi. Den som ännu inte sett serien The Fall på SVT Play är jag riktigt avundsjuk på. Den är oavlåtligt spännande. Liksom Mare of Easttown på HBO med fantastiska Kate Winslet som huvudrollsinnehavare. I P1 kan en nu lyssna på när Kerstin Andersson läser Rebecca av Daphne du Maurier.

 

Läst, hört, sett

Radioprogrammet Stil i P1 under ledning av Susanne Ljung är alltid intressant och lärorikt. Så var det idag också när det handlade om modellen och smyckedesignern Elsa Peretti, som gärna arbetade i silver och samarbetade med den amerikanske modeskaparen Halston.  Elsa Perettis stora inspirationskällor var den franskrumänska konstnären, och fotografen, Constantin Brancusi, som än idag sägs vara ”den moderna skulpturens fader”. Lisa Minelli ingick i bekanskapskretsen.  Alldeles som av en händelse börjar en Netflix – serie på måndag med titeln Halston. Ewan McGregor spelar Halston. Läsecirklarna har läst Lolita av  Vladimir Nabokov och följt upp med Sara Stridsbergs Darling River som är variationer på lolitatemat. Nabokovs roman  tjänade på att bli noggrant penetrerad och diskuterad. Sara Stridsberg har ett fantastiskt språk och naturligtvis hittade vi parallellerna och allusionerna, men vi tyckte att det hela inte ledde någonvart. Den andra cirkelboken Snöstormen av Augustin Erba föreföll till en början slät i jämförelse med hans tidigare roman Blodsbunden. Men jag kunde tänka mig att författaren hade för avsikt att beskriva en riktig medelmåtta utan ambitioner och egna initiativ. Den tio år äldre frun talade om för honom vad han skulle göra. Den boken var vi inte riktigt överens om. Sommarläsning blir i Grupp 1 Samlade verk av Lydia Sandgren. Den har redan hunnit komma ut i pocket. I grupp 2 läser vi New Forest av Josefine Kloughart. Det är en vacker bok med granar på snittet. I öronen har jag Louise Pennys senast översatta kriminalroman Det ondas väsen. Armand och hans hustru Reine Marie har flyttat till Three Pines i tanke att ta det lugnt. Men det går inte som de tänkt. förstås. Dessutom har jag som e-ljudbok När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai. Det är en berättelse om Vietnams turbulenta historia och tar sin början i Hanoi 1972.  Förlaget Historiska Medias Vikingaserie är en släktkrönika  i fem delar av Agneta Arnesson Westerdahl, som är arkeolog, osteolog och fornminnesinventerare. Tre delar har det kommit ut; Havets hundar, som  är en omarbetad version av författarens tidigare roman Sagas krönika; Vinterkrigare, som handlar om den unga kvinnan Rindi som försvinner efter det att slavhandlaren Ingjald gästat hennes hem. I del tre, Offergudar,  möter vi de båda kungar som under mitten av 800-talet är kända i Svitjod. Kung Björn i Birka och på Alsnön, och hans bror kung Anund i Uppsala. Björn har handelskontakter med de kristna söderöver, medan Anund är dåtidens störste blotare. Bäddat för bråk, alltså. Dessutom träffar vi både Saga och Rindi igen

Läst och sett

Senast utlästa bok är en omtalad debut, nämligen Haven som skiljer oss åt av Gill Thompson. Den baserar sig på verkliga händelser. Efter andra världskriget skickades tusentals föräldralösa barn från England till Australien. Rena gudagåvan till Australien som ville att befolkningen skulle bli vitare. Barnen lockades med hästgårdar och fruktträd dignande av apelsiner. Verkligheten blir dock en helt annan. Läsaren följer Jack, fem år, och hans mamma Molly. 1941 träffas deras hem i Croyden i London av en bomb och de skiljs åt och kommer att tillbringa sina liv med att leta efter och vänta på varandra. Jack hamnar på barnhem och Molly, som hittats irrande omkring på gatorna utan att veta vem hon är och var hon kommer ifrån. Hon hamnar på  sjukhus. Det här med barnemigranter kände jag inte till. Anna – Karin Palm kom  ganska nyligen ut med en fantastisk biografi om Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. 2019 kom den. Jag skriver över ditt ansikte är titeln på årets bok. Den handlar om hennes mor, den vackra och begåvade med kontrollbehovet. När hon var 38 började hon att läsa in högstadiet för att sedan fortsätta vidare för att till slut vara klar som läkare. Som äldre drabbas hon av Alzheimers sjukdom och det är detta som Anna – Karin Palm skildrar i boken med tillbakablickar i moderns och sitt eget liv. Det är en vacker och sparsmakad berättelse i korta kapitel. Språket är rent och klart och boken starkt berörande. Radioföljetongen just nu är Tung av Kiese Laymon från Jackson, Mississippi. Mamma har bestämt att han ska växa upp till en oklanderlig svart man. Riktigt så blir det kanske inte. Boken beskriver ett liv som präglas av övervikt, missbruk och rasism. Men Kiese Laymon blev till slut författare och lärare i kreativt skrivande. På HBO går nu en ovanligt bra kriminalserie med ingen mindre än Kate Winslet i huvudrollen som polisen Mare of Easttown. Tyvärr lägger HBO ett nytt avsnitt varje måndag. Serien mår inte bra av att det går en vecka mellan varje del. tvärtom lämpar den sig väldigt bra för bingetittning. För övrigt har jag upptäckt att vi ofta ser finska och polska kriminalserier och turkiska såpoperor.

Påskekrim? Eller inte?

Imorgon, tisdag 30 mars,  börjar en ny radioföljetong. Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy. Den tilldrar sig på en flickpension i Schweiz. I fredags avslutades Karl – Ove Knausgårds alldeles underbara bok Om våren som han skrev till sin yngsta dotter med början när hon fortfarande var ett foster. Babyns mamma befann sig på sjukhuset i Helsingborg. Familjen bodde på Österlen. En annan bok som jag lyssnat på är Är mor död?  av norska Vigdis Hjorth. 2018 skrev hon en självbiografisk  bok med titeln Arv och miljö där hon avslöjade förhållanden inom familjen som gjorde att de bröt med henne. Hennes nya roman är också självbiografisk. Den berättar om Johanna som är konstnär och bott i Utah med sin man Mark och deras son John. När Mark har dött och John flyttat till Danmark återvänder Johanna till sin hemstad i Norge. Hon skaffar en lägenhet och en rustikt bygge  i skogen. I skogen trivs hon allra bäst med tystnaden och ensamheten. Där kan hon arbeta. Men hon börjar göra försiktiga utflykter till staden där modern och den sex år yngre systern, Ruth, bor. Hon försöker nå sin mor några gånger per telefon, men får inget svar. Hon är raderad ur familjens liv. De är mycket upprörda över att hon inte kom hem när fadern blev sjuk och sedermera dog och blev begravd. Johanna blir stalker av sin mor. Hon blir besatt av att få tala med henne. Johanna har haft två tavlor utställda i staden föreställande barn och mor som sårat modern mycket. Boken är ju en partsinlaga; mycket är hennes egna spekulationer, men på det hela taget är hon nog rätt på det. Det hela är väldigt sorgligt men säkert inte alldeles ovanligt. Boken handlar också mycket konsten; dess betydelse och villkor. Påskekrimet tjuvstartade jag plötsligt med. Felsteg av Maria Adolfsson; del ett i Doggerlandserien. Den grep omedelbart tag. En kastas rakt  i en lika delikat som olämplig situation där en av kontrahenterna är kriminalinspektör och den andre, hennes chef, har varit gift med mordoffret. Romanen är väldigt omsorgsfullt skriven. Del två har titeln Stormvarning; del tre Mellan djävulen och havet. Del fyra har titeln Spring eller dö och har just kommit ut. Har hört mycket positivt om serien. Det enda jag skulle önska mig är en rejäl karta. Dödens flod av Dervla Mc Tiernan har det talats om på många bokbloggar. Det är författarens debut och den första boken om kommissarie Cormac Reilly. Dödens flod är både deckare, psykologisk thriller och irisk noir.

Bokreatider

Det blev bokrea i vanlig tid ändå. Bokhandlareföreningen hade funderingar på att skjuta upp, men bestämde till slut att köra på som vanligt. Eller -nästan som vanligt. Och visst, uppenbarligen finns det folk som trotsar pandemin och ger sig ut för att fynda. Överallt har en sett tips om vad det finns att göra för klipp, men jag har ännu inte hittat något måste – ha. Jag förvånar mig över hur många böcker från 2019 och 2020 som redan finns med. Samlade verk av Lydia Sandgren, Augustprisvinnare; Ålevangeliet av Patrik Svensson ål – och relationshistoria; Martin Hägglund, Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet; Åsa Linderborg, Året med 13 månader; Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, om författarens vänskap med en styrande familj utanför lagens råmärken; den helt underbara Renegater av Klas Östergren; nobelpristagaren Louise Glück på svenska och engelska, Ferrante, De vuxnas lögnaktiga liv; Handbok för språkpoliser av Sara Lövestam; Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – en skakande bild av svensk psykiatrisk vård; den mycket älskade  Där kräftorna sjunger av Delia Owens; Den stora skrivboken av Agota Kristof; 1018 sidor Jana Kippo av Karin Smirnoff, Jana Kippo – sviten; Jag ser allt du gör novellsamling av Annika Norlin; Vardagar av Ulf Lundell i pocket med fina omslag, Lena Andersson, Dottern, om nedmonteringen av välfärdssamhället. Och nu till något helt annat. Alldeles nyligen sträckläst jag Romeo: mitt liv i fem akter av Ola Rapace. Om jag förstår saken rätt har han skrivit boken helt på egen hand och  jag tycker att han behandlar språket väl. Han blir skådespelare mest av en slump och hans liv blir en malström av vin, kvinnor och knark. Och arbete. Ibland går han direkt från genomfestade nätter till repetitioner. Han vill vara gränslös och sanningsenlig i sitt skådespeleri och i sitt skriveri. Och det är han. Han väjer inte för något och försöker inte på något sätt göra sig bättre än han är. Ibland tycker jag snarare att han gör sig lite sämre. Hans väg kantas av krossade hjärtan.  Att säga att Ola Rapace har kvinnotycke är tidernas underdrift. Äktenskapet med Naomi Rapace varar i tio år men sedan går de skilda vägar. Mycket beroende på hennes karriärlystnad, enligt författaren. Båda arbetade hårt, men det var hon som hade de stora framgångarna. Serien om Maja på Stormskäret av den åländska författaren Anni Blomqvist omfattar fem delar. Tiden är senare hälften av 1800 – talet. En följer Maja och hennes man Janne i deras slitsamma liv på det ensliga Stormskäret. Alla deras göromål beskrivs liksom seder och bruk. Många intressanta ord dyker upp. Somligt kan en googla sig till eller slå upp i Svenska Akademiens Ordbok och vad därutöver är får ens fantasi ta hand om. Den här världen är så långt ifrån Ola Rapaces liv som en gärna kan komma. Så har jag läst en modern klassiker som fått alldeles för lite uppmärksamhet enigt min mening. Det gäller Den magiska leksaksbutiken av den mycket speciella författaren Angela Carter. Hon förenar magi och realism; Lady Chatterleys älskare, Jane Eyre och Svindlande höjder; gotik och viktoriansk roman. Tre föräldralösa syskon hamnar i en skräpig utkant av London hos sin diaboliske morbror, Philip Flower, som äger en leksaksbutik som alla andra får sköta. Själv håller han sig i källaren och bygger på sina marionettdockor i naturlig storlek. Huvudperson i boken är den 15 – åriga Melanie och hennes vuxen – och kvinnoblivande. Angela Carter är inte den som följer med strömmen varken i sitt skrivande eller för övrigt i sitt liv. Rekommenderas!

Sett och hört

Nu vill en ju gärna tro att vintern är slut. Men vis av skadan vet en att februari är årets värsta månad. Bland annat kan februari bjuda på oväntade snömassor som lägger sig över de första snödropparna. Vädret och pandemin har ju gjort att det blivit mycket sett och lyssnat. Vi har sett danska kriminalserier;  I mördarens spår med en ung Tennison i huvudrollen. Inte går den upp mot de gamla serierna när Helen Mirren spelade Tennison, men den får duga. Vi har hoppat över seriemördardokumentärerna däremot. Hinterland tilldrar sig i Wales och bara det gör att en vill se serien trots  själva problemlösarens sparsamma mimik. Många serier önskar en síg nya säsonger av, inte minst den fullständigt otroliga Hemma igen. Det är förvisso ingen kriminalserie men den hade något speciellt som gjorde att väldigt många såg den; romantisk, lite fånig, gammaldags och alldeles, alldeles underbar. Den turkiska långköraren Hämnd och kärlek blev också ett måste. Den nya svenska dramaserien Den tunna blå linjen handlar om poliser i Malmö och började förra söndagen, 17/1. Jag hade inga förväntningar på den men blev positivt överraskad. Kvällens avsnitt var också helt OK.  Ett TV – program som ingen bör missa är Helt lyriskt, SVT 1 på onsdagar. Alla programmen finns på SVT play. Förra gången tolkade Gustaf och Viktor Norén En fattig munk från Skara av Gustaf Fröding och unge Albin Lee Meldau tolkar Det är vackrast när det skymmer av Pär Lagerkvist. Helt magiskt. Fredrik Lindström är en kunnig och reflekterande programledare. I Sveriges radio P1 kan en lyssna till radioföljetongen Brev från min barndom  av Emma Reyes från Bolivia i uppläsninga av Nina Haber. Promenadsällskap har varit Den sista migrationen, en roman av Charlotte McConaghy.  Den fängslade mig så kolossalt att jag lyssnade på den två gånger i rask följd. En kvinna bestämmer sig för att följa silvertärnornas resa från Grönland till Antarktis; en fullständigt förtrollande klimatfiktion. Till sist några rader av Kristina Lugn:

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

Sammanfattningsvis

Mitt läsår 2020 innehöll litteratur av blandat slag. Det blev relativt få deckare och ännu färre fantasy, science fiction och  skräck. Den stora överraskningen var som jag redan nämnt Klas Östergrens trilogi Gentlemen, Gangsters och Renegater. Jag hade inget läst av honom tidigare men lyssnade mig nu igenom alla tre böckerna under otaliga promenader i nejden. Tre fina uppläsare fungerade väldigt fint. Jag började från slutet med Renegater som Klas Östergren läste själv. Helt lysande roman i magnifik uppläsning. Sedan blev det Gentlemen som Björn Kjellman läste alldeles förträffligt och sist Gangsters i uppläsning av Reine Brynolfsson. En annan märklig trilogi som jag också älskade är den japanske författaren Tokuda Shuseis trilogi Mögel, Förklädd och Mikrokosmos. Romantrilogin ägnas hustrun, älskarinnan och geishan. Otroligt givande för den som är det minsta intresserad av Japan. Och det finns flera andra minnesvärda böcker från 2020. Men jag har läst ett seriealbum vilket verkligen ligger utanför min comfort zone. Jag läste Asterix och hans tappra galler av René Goscinny och Albert Uderzo. Den var faktiskt riktigt rolig. Och så har jag läst en säger en fantasybok, Coraline, av Neil Gaiman. Filmen såg jag också. Som vanligt var boken bäst. Det finns åtskilligt kvar att läsa från 2020. Jag har inte läst Samlade verk av Lina Sandgren (årets Augustpristagare)  och inte Annika Norlins fantastiska novellsamling Jag ser allt du gör och inte sista delen i Hilary Mantels serie om Cromwell, Spegeln och ljuset. Och det finns många fler. Men det hindrar inte att jag sneglar lite på vårens utgivning. Där finns sådant som Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar; Bookerprisvinnaren 2020 Douglas Stuarts roman Shuggie Bain, som tilldrar sig i Glasgow 1981; Som har inget redan hänt av Niklas Rådström; Hundparken av Sofi Oksanen; Anna – Karin Palm, Jag skriver över ditt ansikte, om moderns alzheimershistoria, och Förortspolisen av Hanif Aziz.  Det kommer mera.

 

Pandemiläsning

Jag frågar mig ofta vad en skulle göra utan böcker? Har hört många andra som frågar sig detsamma. Ännu tydligare blir det ju nu under  denna pandemi som envist hänger kvar. Även om biblioteket tillfälligt är stängt går det bra att hämta och lämna böcker. Vilket är en välsignelse. Dessutom kan en ju låna e-böcker. Och e-ljudböcker. Efter Klas Östergrens Renegater, som jag blev så förtjust i tänkte jag att det skulle vara intressant att höra början av historien. Alltså lånade jag hem Gentlemen som e-ljudbok. I början var det lite jobbigt att lyssna på Björn Kjellmans uppläsning, men nu har jag vant mig. Och det är intressant att lära känna personerna bakom alla namnen i Renegater. Förmodligen kommer jag att läsa del två, Gangsters, också. Jag tyckte att Renegater var den självklara Augustpris – tagaren i skönlitterära klassen. Men det blev ju Lydia Sandgren som fick priset istället med sin roman, Samlade verk. Lite roligt är att hon anses vara lite ”släkt” med Östergren i sitt sätt att skriva. Vad det gäller priset i fackboksklassen tänkte jag att Nina Burtons Livets tunna väggar hade varit en fin pristagare. Därmed inget ont sagt om Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba. Om tvångsförflyttningarna i Sverige som fick priset. Annars läser jag gärna böcker från exotiska miljöer i dessa tider av social isolering. När läste en senast en bok av en författare ifrån Mauritius? Ananda Devi har skrivit boken Eva ur spillrorna. Den tilldrar sig i utkanterna av huvudstaden Port Louis och handlar om ett gäng ungdomar med Eva som nav. En fantastisk bok. Eka Kurniawan kommer ifrån Västindien, närmare bestämt  Tasikmalaya på västra Java, och bl. a. har skrivit boken Tigermannen. Huvudkaraktären är Magrio, en ung man som ibland antar tigergestalt. Han hatar sin far och ger sig av hemifrån för att undvika att döda fadern som han i alla år sett misshandla modern. En mycket speciell roman om en fattig familj som hankar sig fram på faderns magra inkomster som barberare. Kurniawan sägs vara arvtagare till Pramoedya Ananta Toer som bland annat skrivit Människornas jord. Den ska jag snart ta itu med. Snart. Jag tror mig ha funnit en ny deckarförfattare. Efter att ha mött namnet Candice Fox på ett antal bokbloggar beslöt jag mig för att försöka läsa något av henne. Alltså lånade jag hem Crimson Lake och fick stifta bekantskap med polisen Ted Conkaffey som  anklagas för ett mord han inte begått. Omgivningen har sin mening klar och Conkaffey tvingas flytta till ett förfallet hus vid en flod som är full av krokodiler. Amanda Pharrell vet hur det är att vara samhällets fiende. Efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för ett mord (som hon har begått)  har hon nu startat en privat detektivbyrå. Amanda är en mycket hårdför och bestämd kvinna som arbetar med ett fall som kräver en medarbetare. Conkaffey får chansen.  Ska bli spännande att se hur det samarbetet ska gå till! Candice Fox är född i Sydney, Australien.

Augustprisnomineringarna m.m.

Till min glädje kunde jag konstatera att jag redan har ett flertal av de augustnominerade böckerna hemma. Och så kunde jag tycka att jag saknade ett par romaner.  Men naturligtvis är det svårt att välja bland årets alla bra böcker. De jag har är Klas Östergren, Renegater, som jag har som promenadsällskap i öronen. Jag betvivlar att jag läst boken i svartskrift, men Klas Östergren läser själv och han läsning gör något för texten. Hans läsning flyter och språket är utmärkt. (Ett exempel på dubbelsupinum är allt jag har att anmärka på hittills.) Carola Hanssons Minnestrådar tänker jag börja med alldeles strax. Henne brukar jag gilla. Trilogin om familjen  Tolstoj tyckte jag mycket om; Andrej, Med ett namn som mitt, Masja. Jag ser allt du gör innehåller noveller av Annika Norlin. Hon skriver annars mest låttexter, men de här novellerna har fått väldigt fina omdömen. Jag har inte varit på novellhumör på en tid, men boken finns här och en vacker dag är det dags. Den solgula, mycket omskrivna romanen Samlade verk av debutanten Lydia Sandgren inköpte jag på ett tidigt stadium, men den är ännu inte läst. Av mig. Maken läste och gav omdömet: ”Jag kommer att sakna den”, vilket är höjden av beröm. Jordlöparens bok: om natur, konst och människor av Thomas Tidholm blev jag väldigt nyfiken på. Det är lyrik. Jag reserverade den på biblioteket. (Hörby bibliotek var det enda bibliotek i Skåne Nordost som köpt in boken! Why?) Den vill jag läsa tillsammans med Nina Burtons bok Livets tunna väggar: en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk. Den finns också i huset och jag ser fram emot läsningen. Jag gillar Nina Burton nyfikenhet och hennes sinne för det finns i hennes omedelbara närhet. Livets tunna väggar räknas som fackbok i augustprissammanhang men biblioteken placerar den på avdelningen för skönlitteratur. Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba handlar om samerna som tvångsförflyttades söderöver till Jokkmokk när Norge och Sverige gick skilda vägar och norrmännen inte ville ha renarna på sina marker. Författaren är journalist och har gjort en ordentlig research för boken som redan fått mycken uppmärksamhet. Två böcker som jag absolut ska läsa är Trubbel: en bok om Olle Adolphson av Jan Malmborg och L – ngta hem, l – ngta bort av Kristoffer Leandoer, som numera bor i Tirana i Albanien och vet vad det vill säga att leva i exil och att exilen kanske gynnar skapandet.

Evy Callmer
Namn: Evy Callmer
Presentation: Jag är bibliotekarie med stort intresse för texter av alla slag; böcker, tidningar, tidskrifter, bokbloggar, bruksanvisningar, innehållsdeklarationer m.m. Helst läser jag med penna i handen och stryker under och kommenterar. (Däremot är hundöron bannlysta i mina böcker!)

Sedan några år tillbaka har jag en egen blogg där jag främst skriver om böcker, författare och en och annan film. Bloggen är min personliga anteckningsbok som jag även inbjuder andra att läsa och gärna kommentera. Här hittar du den.

Fakta om läsecirkeln:
Tidningens läsecirkel är öppen för alla som vill vara med. Cirkeln leds av Evy Callmer, som väljer böcker och initierar diskussionsämnen. Alla är välkomna att diskutera böckerna i kommentarsfältet på bloggens inlägg.

Kategorier