Min yngsta diamant! ❤

Nu är vi framme hos vår fjärde amatörskådespelare. 

Låt mig få presentera vår yngsta skådespelare i teatergruppen Connect.

Hon heter Anna Aronsson och är 15 år gammal. Hon blir 16 år i maj.
Anna började på drama/teater hos mig år 2015.
På hösten 2015 spelade hon rollen som ”mamma” i en brandkårsföreställning en barnteater som visades för förskolebarn i Hässleholms kommun. Hösten 2016 spelade hon rollen som ”mormor” i samma brandkårsföreställning.
Hösten 2017 deltog Anna i en kortfilm för ett läromedel.

I rollen som ”Ylva” i pjäsen Drottning Sophia Del III – Fångens testamente, blir det Annas större och ”riktiga” teaterroll. Trots sin unga ålder har Anna imponeras av oss alla. Anna ska ni hålla ögonen öppna för. Hon kan komma långt inom teater.
Hon har nu sökt till Teatergymnasiet i Malmö och hoppas att få förverkliga sina drömmar där. Vi håller tummarna!

Anna säger: ”Teater betyder så oerhört mycket för mig. Det är som att komma in i en helt annan värld. En värld där man kan skapa allt precis som man vill ha det. En alldeles underbar värld. Teater är en del av mig, om den delen försvinner är jag ofullständig.”

Missa inte att se Anna! En riktig talang!

 

Att sätta upp mål i livet. 🙂

Mina tankar kring att sätta upp mål i livet. Jag har förstått att vi sätter upp nya mål under semestern eller vid nyår som innebär nystart. För under ledigheten hinner man ofta reflektera över hur man vill att ens liv ska se ut. Sen kastas man tillbaka till vardagen och har genast glömt bort det man bestämde.

För mig är det viktigt att ha mål med det jag gör. Att känna att jag har något att se fram emot, att längta till. Under tunga perioder när motivationen är på botten kan målen få mig att ändå blicka framåt och ge mig en spark i rätt riktning. Det innebär inte att jag alltid presterar på topp, men det är bättre att jag gör något litet än ingenting alls. Målen kan ändras under resans gång, men det är bara att acceptera att så är livet. Här och nu, ni vet!

Jag fascineras och inspireras av människor som följer sina hjärtan och som genomför förändringar i sina liv, som prioriterar det som verkligen är viktigt och som gör verklighet av sina drömmar. Jag tänker att modet att göra förändringar som är svåra, att våga utmana rädslor, gång på gång. Jag tycker det är att våga följa sitt hjärta och göra det som känns viktigt för en själv är mod i sig.

Jag minns när jag var i tonårsåldern att jag lovade mig själv att när dagen, då det är för sent att göra något mer, kommer jag inte ångra någonting. Med det menade jag att jag skulle kunna se tillbaka på mitt liv utan att ångra saker som jag inte vågat göra. Jag skulle hellre prova och göra fel eller upptäcka att det jag trott på inte var något för mig, än att inte våga göra det jag drömt om eller som känts viktigt där och då.
Så här i efterhand kan jag tycka att det var ett ganska utmanande löfte jag gav mig själv. Jag anstränger mig verkligen för att efterleva löftet än idag, vilket berikar mitt liv på många sätt. Men ibland är det svårt! Vissa drömmar och mål kan verkligen utmana en och göra att man måste fatta svåra beslut eller göra förändringar som tar emot.

Vissa lyckas, andra inte vad beror det på?

Jag har funderat över hur det kommer sig att vissa människor lyckas att genomföra förändringar i sina liv och behålla dessa, medan andra inte gör det. Det kan handla om allt ifrån att byta karriär, starta eget, flytta till en ny stad, resa runt i världen, börja plugga i vuxen ålder, viktnedgång, träning eller meditation varje morgon. Det kanske är då de där målen är viktigare än själva viljan. Målen får dig att sträva åt rätt riktning.

Min resa till Rio de Janeiro har varit både ett mål att uppfylla, men också en längtan som fått mig att inte ge upp min dröm. När jag var i Rio 1995, 25 år gammal bestämde jag mig redan då att jag skulle tillbaka och stanna en längre period, så någonstans inom mig har jag hela tiden haft min längtan som sedan fick mig att uppfylla mot mål.

Att längta till något har för mig varit viktigt. Jag vill drömma mig bort. Just nu längtar jag till sommaren. Den här sommaren får jag äntligen umgås med familjen vid vårt smultronställen i Hälsingland. Ett av mina mål att upfylla.

Mitt mål just nu är att hitta mitt drömjobb och att få känna mig lycklig igen. Att få bli hel och att få känna mig riktigt glad igen. Jag ser säkert glad ut, men inom mig känner jag något annat. Men det som just nu får mig att känna den där äkta glädjen och harmonin inom mig är att få umgås med teatergruppen Connect. Vi repar intensivt och vi har så roligt tillsammans. Där får jag känna mig hel. I våra stunder läker jag de ärr som gett mig min låga självkänsla. I teatergruppen Connect lyfter vi varandra och ger varandra utrymme att få känna oss sedda och viktiga. I vår grupp har vi ett gemensamt mål, att vi ska ha högt i tak och våga berätta om det som känns både bra och mindre bra. Tack vare att vi vågar blotta saker och ting för varandra, så för de oss allt närmare.

Att ha mål i livet är för mig min kompass! Det leder mig framåt, men åt vilket håll det leder beror på vad min inre röst vill säga mig. Den litar jag starkt på. Ibland blir det inte alltid rätt, men det gör inget för det är då jag lär mig något nytt och utvecklas som människa.

Gör som clownen, våga falla och res dig igen! Då kommer du hitta nya vägar och nya mål att uppfylla i livet. Det är vad jag tror!

 

 

 

 

Vår Kajsa! ❤

Idag  ”Alla hjärtans dag” vill jag skicka en hälsning till vår barnflicka och familjens mycket betydelsefulla vän, Kajsa Nilsson. Kajsa har känt oss sedan barnen var riktigt små och vår vänskap har vuxit och blivit allt starkare under åren. Vi brukade alltid kalla henne för ”vår Kajsa” när barnen var små och det gör vi än idag.

Kajsa är den där tjejen som vågar. Hon går ofta utanför sin komfortzon. Jag beundrar henne så. Hon vill liksom testa allt. Ibland undrar jag vad hon fått allt mod ifrån? Jag har förstått att hennes nyfikenhet på livet leder henne att våga testa livets äventyr. Hon har backpackat i Asien för några år sedan och rest runt om i världen, så visst är hon resvan allt.

Just nu i denna stund befinner sig Kajsa i den stora staden Hong Kong i Kina där hon studerar på Hong Kong Baptist University. Kajsa är där på en utbytestermin där hon studerar, då hon vanligtvis studerar på ekonomiprogrammet på Kristianstad Högskola.
Kajsa säger, ”Jag valde att åka på en utbytestermin eftersom att detta är en chans jag aldrig kommer att få igen! Det är fantastiskt spännande att upptäcka en ny kultur, bo i en storstad och få chansen att resa till andra länder i Asien!” Hon åkte i januari så hon har lång tid kvar, när hon ska vara borta fram till i sommar. Men jag kan tänka mig att tiden går fort när man har så mycket att upptäcka.

Följ gärna hennes blogg.  Jag läser den ofta och jag måste säga jag lär mig massor om just staden Hong Kong och om landets sevärdheter, kultur, och vardag. Samt hur det är att studera i ett annat land. Hennes bilder talar och jag riktigt känner hur underbart hon har det.

Här kommer hennes blogg: www.nouw.com/kajsalnilsson

Att resa alldeles själv var en självklarhet för Kajsa. Inget konstigt alls för henne. Jag minns när jag kulle resa själv till Rio de Janeiro i Brasilien i somras och hur Kajsa stöttade mig och gav mig massor av bra tips och råd. Tro mig, det lugnade mig och hon hade så rätt.

Så du som funderar på att ut och resa själv så vill jag varmt rekommendera att följa just Kajsas blogg. Du kommer lära dig massor!

Kajsa har en passion till. Hon är en fantastisk hobbyfotograf. Hon publicerar sina foton på kajsaphoto på facebook! Gå gärna in och titta. Hon fototograferar bröllop, student och familjefotograferingar med mera. Hon har fotat våra barn Elsa och Axel. (Se bild)

 

Foto:Kajsa Nilsson

”Alla hjärtans dag,” kärlekens dag som är en speciell dag idag borde vi tänka som om det var alla våra dagar.  Ta hand om er och sprid kärlek! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min bästa vän är min ensamhet! ❤

Jag är inte ensam. Jag är med mig. Jag tycker om mig, som bilden ovan vill säga. Jag tänkte att nu är det väl ändå dags för mig att våga öppna upp mig och berätta mer om vem jag är.

Jag är en person som tycker om att vara helt själv. Jag trivs med det och det har jag gjort sedan jag var liten. Är inte jätte förtjust i att gå på fester och umgås med mycket folk. Som barn var jag väldigt blyg och försiktig. Förutom när jag stod på en scen då försvann all blyghet. Där kunde jag gömma mig i en karaktär och låtsas att jag var någon annan. Det var nog därför jag fastnade just för teater och dans. När jag dansade på scen kände jag mig fri och publiken lyfte mig till skyarna när de applåderade till mina egna koreograferade dansnummer. Men så fort jag klev av scen kände jag mig blyg och ensam igen.

Ensamhet kan vara självald, det finns människor  som älskar att vara just ensamma och som hämtar sin energi i tystnaden och i stillheten utan andra människors närvarande. Det är nöjda med det. Sedan finns det ensamheten som uppstår med andra människor i ett sammanhang, där ensamheten gör ont. Den ofrivilliga ensamheten.

Den frivilliga ensamheten. Att vilja vara ensam. Det finns få gånger jag känner mig så hel och så närvarande i mig själv och med tillvaron när jag är ute i naturen. Framförallt när jag är nära havet. Då mår jag som allra bäst. Där får jag energi och vid havet känner jag mig fri. Det finns ingen annan jag behöver stå till svars för än mig själv och min närvaro i stunden. Med åren har jag lärt mig att det är nyckeln till min egen balans i min kropp och själ. Min kropp måste söka upp ensamheten för att ladda upp energi när det har känts stökigt runt omkring mig.

Stunderna vid havet är till för bara mig. Där jag bara är jag. Där tankar som maler inom mig får stillna för en stund i takt med vågornas rytm som slår mot strandkanten.  Stunder jag ofta tog vara på när jag var i Rio. Där kunde jag länge sitta på stranden och lyssna på vågorna, helt själv. Behovet för mig att hitta utrymme för egen tid är en absolut nödvändighet för mig. Ett av mina viktigaste behov för att känna balans i mitt liv.

Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omges sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor. Ändå så finns det så många människor som då inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls tycker jag. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på oss eller rent av synd om oss som väljer ensamhet. Att det är något negativt. En nackdel. När det är för mig precis tvärtom.

Däremot upplever jag mig inte vara osocial. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, men det får jag i helt lagom dos när jag träffar mina teatergrupper och alla de fina teaterelever som även blivit mina vänner. Jag har inte det behovet av att vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Varje gång jag får frågan om jag känner mig ensam, eller varför jag väljer att vara själv, så brukar jag svara, att jag har ett mer rikare socialt liv idag än tidigare. Men jag mår som allra bäst att umgås med mig själv. Jag har liksom blivit vän med mitt bästa jag.

Alla de stunder när jag känner mig som allra lyckligast så är jag själv. När jag liksom får leva ut mitt inre liv och mina idéer och göra det jag brinner för utan att behöva bli ifrågasatt. Många säger att delad glädje är dubbel glädje. Och det kan ju säkert stämma. Men jag gillar inte när vissa påpekar att det man upplever inte blir på samma sätt om man inte får dela det med någon annan. Det stämmer ju inte för alla. Jag bara älskar att uppleva magiska stunder själv på olika vis. Det hade inte varit samma sak för mig om om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet. Så de gånger jag upplever något vackert och andra är med, så tänker jag ofta ”Jag önskar jag hade fått uppleva detta ensam”. Jag vet att detta säkert låter konstigt för vissa, men jag vill vara helt ärlig. Det är så jag funkar!

Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Tvärtom ser jag det som en tillgång. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv. Jag gör det som jag mår bra av och unnar mig mitt bästa i stunden. Jag hoppas att fler därute som kan känna igen sig i mig och kring den valda ensamheten och istället ser fördelarna än nackdelarna.

Det finns en hel värld inuti oss som vi bara kommer åt att upptäcka när vi är ensamma!❤

 

 

 

 

 

Det kunde ha varit vi! 👫

Mitt hem är Copacabana som Arne Sucksdorff har regisserat vill jag varmt rekommendera. Filmen är en riktig klassiker. Som barn tittade jag och min tvillingbror Marcus på filmen om och om igen.

Filmen spelades in 1965 i Rio de Janeiro. Fem år innan min bror och jag föddes. Det är klart vi tyckte det var häftigt att se filmen och drömma oss bort. Tankarna var ofta, ” det där hade kunnat varit vi som filmen visade!”

Arne Sucksdorffs poetiskrealistiska skildring av ett gäng pojkars överlevnad i Rios slum, som trots den svåra situationen inte ger upp hoppet om ett bättre liv.

Handling: 

Jorginho, Rico, Lici och Paulinho är hemlösa och lever i slummen i stadsdelen Copacabana i Rio de Janeiro. De försöker överleva genom att bland annat stjäla, få mat från gatuförsäljare och putsa skor.

I inledningsscenen flyger en drake högt över Rio de Janeiro. Den stiger och dyker och kastas av vinden. Den blandar sig med fåglarna och svävar ensam. Långt därnere finns mångmiljonstaden Rio med alla sina motsättningar: fattigdom, rikedom, skönhet, soptippar, favellas, hat, kärlek och inte minst samba.

Det anordnas draktävlingar på stranden, som pojkarna utnyttjar för att tillskansa sig lite mat. Hela stadens fattigbarn samlas för att duellera i drakflygning, som går ut på att snärja in sin drake i den andres och få ner den till marken. Där utspelas sedan en dragkamp mellan de två drakarna och den som rycker sönder den andres lina först vinner motståndarens drake. Pojkarna smörjer in linan med lim och häller glaspulver över den för att garantera att motståndares lina går sönder. Pojkarna vinner flera drakar som de senare kan sälja tillbaka.

I Sucksdorffs kamera fångas mångfalden och motsättningarna. När ett barn drar ner draken och tar loss snöret som fastnat i ett grässtrå får han syn på en gräshoppa som han varligt lyfter i sin hand. Från den flygande drakens perspektiv ner i gräshoppans värld.

Stranden i Copacabana är en plats där människor ur alla samhällsklasser möts. På avstånd ser de alla lika ut men vi upptäcker snabbt att de lever under olika förutsättningar. När Jorghinho plockar upp en badboll som en rik flicka tappat och sedan vill att hon bollar tillbaka den vänder hon föraktfullt bort huvudet. Också sambamusiken är en viktig del av filmen, vilket hänger ihop med filmens och regissörens känsla för klippning och rytm.

Mitt hem är Copacabana ser ut att vara dokumentär men är det inte. Den skulle kunna betecknas som en ”typisk sucksdorffsk” film, där verklighet blandas med fiktiva inslag för att förstärka verklighetskänslan ännu mer.

Sucksdorff kom våren 1962 till Rio de Janeiro för att under sex månader leda en filmskola, organiserad av UNESCO. Efter att filmskolan avslutats stannade han kvar och samlade en grupp unga filmare kring sig. Han lärde känna några gatubarn och blev intresserad av deras öden. Han intervjuade dem och deras berättelser blev upprinnelsen till filmen, vars styrka ligger i den verklighetstrogna känslan.

För Sucksdorff är livet i Rio lika grymt som i naturen, som han hade skildrat i många av sina tidigare filmer. Även i barnens liv är det kampen för att överleva som är drivkraften. Trots den livskraft och hoppfullhet som barnen förmedlar finns undergångshotet ständigt närvarande. I bilderna understryker Sucksdorff allvaret i situationen. Högt över kullarna flyger de asätande gamarna. Vi är en del av naturen och ingår i dess kretslopp. Ytterst handlar det om att äta eller ätas.

Leif Furhammar skrev i Svenska Dagbladet att filmen är ”en poetisk vision av ett oskuldstillstånd av ren levnadsglädje mitt i eländet”. Han avslutade sin recension med: ”Det är Sucksdorffs hittills finaste långfilm. En film att bli mycket glad och en liten smula vemodig av.” Jurgen Schildt i Aftonbladet kallade den ”en film som gör en oreserverat lycklig”.

Sucksdorff fick 1965 två utmärkelser för filmen. Mitt hem är Copacabana till årets film av Svenska Filmkritikerförbundet.

Se den! Just nu finns den på CMORE och på SVT Play. Min son Axel 11 år och jag såg den igår. Axel sa,  -”Vi barn i Sverige, vi har det rätt så bra,” Jag tror Axel fick lite andra perspektiv  efter han sett filmen. Jag märkte att han tänkte mycket.

För mig väcker filmen många fina minnen från min barndom när min bror och jag satt fastklistrade framför teveapparaten och låtsades att vi var barnen i filmen. För det hade kunnat varit vi!

Nyfiken!? 😉

VÄLKOMNA TILL KULTUR OCH AKTIVITETSHUSET MARKAN I HÄSSLEHOM I MORGON PÅ FAMILJELÖRDAG, LÖRDAG DEN 9/2 KL. 14 till 17 

Ni är välkomna hela familjen till en mysig eftermiddag på Markan. Det kommer ske massor av spännande saker att upptäcka och att få testa på. Det blir skattjakt, piratpyssel och chans att upptäcka drama och teater, prova på eller titta på det väljer du helt själv.

Markans café är öppet där det gräddas våfflor.

Kl 15 börjar en barnteater-föreställning med sjörövare Mange och Katta pirat. De är två snälla sjörövare som älskar att sjunga. De bjuder på massor av roliga sånger om ruskiga pirater, spännande djur och äventyr på de sju haven som man kan sjunga med i. Mange och Katta gillar också att röra på sig så det blir en del sång och hålligång.

Fri entré!

För er som är sugna att testa på drama så behövs inga förkunskaper. Kom som du är och känn ingen prestation alls. Var bara i stunden och ha skoj!

Vad är då drama? Drama som kommer från gamnelgrekiskan betyder ”att handla”, inte spela teater som en del tror. Det är ett brett och stort ämne med ett stort och kreativt uttryck. I drama får deltagarna möjlighet att öva -tillit-närvaro och -samspel med andra i grupp, genom olika dramaövningar med dramapedagogikens grundstenar.

Upplevelsens pedagogik som tar med hela människan i en lärande process där en pedagogisk handling står i centrum. Att uppleva för att förstå! 

Vill du bli stärkt i din självkänsla och i ditt självförtroende, bli en person som vågar ta plats. Bli trygg i dig själv och våga prata i grupp med andra. Få utveckla din fantasi, kreativitet och nyfikenhet. Bli en god samarbetspartner och medmänniska samt få verktyg att plocka fram vid tuffa utmaningar, då är drama något för dig och som jag vet hjälper.

Jag är auktoriserad dramapedagog och medlem i RAD (Riksförbundet Auktoriserade Dramapedagoger)

Jag har grupper på kvällstid både för barn, ungdom och vuxna på Markan.

Blir du sugen att börja anmäler du dig hos mig på e-post: dansmaria70@hotmail.com

VÄLKOMNA! 😃

 

 

 

 

 

Har jag drömt alltihop!? 🤔

Det är ju jag på bilden alltså har jag ju inte drömt alltihop! Jag har varit i Rio, men det känns fortfarande så overkligt.

En del har undrat om jag tänker mycket på mitt äventyr då jag besökte min födelsestad Rio de Janeiro i somras. Ett äventyr som varade i tre hela månader. En lång tid, men en nödvändig tid för min del.
Jag tänker märkligt nog på min tid i Rio nästan varje dag. Längtan tillbaka är stor!

Nu har det gått ett halv år sedan jag kom hem. Tiden bara rusar iväg. Det känns som jag kom hem igår. Så märkligt att det fortfarande känns så nära. Det känns nästan overkligt, är det sant att den resa jag planerat och väntat på så länge faktiskt blev av och gick bra? Eller har jag drömt alltihop? Har jag verkligen varit i Rio? Du vet, när man väntat på något länge så tror man tillsist inte att det kommer bli av. Det blev av och min dröm gick i uppfyllelse. Och det jag varit med om är sant.

Att vara så långt borta från familj och vänner blev stundvis tufft ibland. När hemlängtan tog tag i mig fick jag snabbt hitta på något så mitt fokus fick landa i något annat för att skingra mina tankar. Det hjälpte verkligen!

Det fanns också så många saker som kunde gått fel att jag nästan ställt in mig på det. När jag tittar på alla mina bilder jag tagit och minns tillbaka på alla fantastiska människor så väcker det så starka känslor inom mig. Alla trevliga människor med stor gästfrihet så förstår jag  att jag haft tur. Trots språkförbistringar kunde vi kommunicera. Allt gick så smidigt och bra. Tack vare de svenskar i landet som hjälpte mig och såg till att jag hade det bra.

Det var ett fantastiskt landskap med böljande grön natur och Atlanten med dess höga vågor som brusade mot strandkanten. En stad som pulserade dygnet runt. Det var liksom aldrig tyst. Jag kände mig aldrig ensam, en häftig känsla.

Resan dit och hem var lång och jag ska inte neka till att det var lite jobbigt, men jag känner redan nu att jag kommer inte tveka att göra om det.
Jag hade nu idag åkt tillbaka om möjligheten fanns. Ingen tvekan alls! Nästa gång tar jag med hela min familj.

Rio de Janeiro är verkligen världens vackraste stad. Helt klart! Så funderar ni på att åka dit, tveka inte. Ni kommer inte att ångra er.

Vill ni läsa mer om min vistelse och se mina bilder från min tid i Rio, kan ni gå in på min andra blogg. Den hittar ni på, www.nouw.com/riomaria

Jag är så stolt över mitt ursprung och lyckligt lottad som blev adopterad till Sverige, där det känns tryggare att växa upp. Men Rio kommer alltid ligga mig närmast om hjärtat.

Önskar er alla läsare en fortsatt fin dag! 🙂

 

 

 

 

Mina diamanter! ❤

Amatörteatergruppen Connect består av fem skådespelare. Jag kommer under en period presentera var och en för er.

Vi börjar med Hanna Torkelsson 16 år och Theodor Sjölund 29 år.

Hanna träffade jag första gången när hon var 6 år gammal. Då blev hon min danselev och dansade fram till år 2014 när hon började sedan med teater.
Hon har varit dansare i många olika dansföreställningar där jag stod för regi och koreografi. Hon är en fantastisk dansare.
När hon sedan började på teater såg jag direkt att Hanna var en riktig talang.
2014 satte vi upp ”Pelle Svanslös” där hon spelade en av karaktärerna Bill och Bull.
Sedan blev det många roller som tog vid.
Efter Pelle Svanslös” fick hon spela huvudrollen i pjäsen ”En kvinna från en svunnen tid!” Manus Hanna Pohl, som också är med i gruppen Connect.
Hon har spelat pappa Johan Taikon i pjäsen ”Katitzi” Där gjorde hon en fantastisk gestaltning och rolltolkning som man.
Nu väntas alltså rollen som Amina i pjäsen ”Drottning Sophia Del III, Fångens testamente”. Manus Marcus Enochsson.
Hanna ska ni hålla utkik efter. Jag skulle inte bli förvånad om hon en vacker dag kommer spela stora roller på våra stora scener runt om i Sverige. Teatern betyder allt för Hanna. Hon säger att teatern får henne att känna sig hel.

 

Låt mig presentera en av våra manliga skådespelare i teatergruppen Connect.

Theodor Sjölund 29 år.
Han började hos mig på drama/teater när han var 15 år gammal.

Hans första roll han fick spela var rollen som ”Hertig Tessues”i pjäsen ”En midsommarnattsdröm!”
En pjäs där all text var på rim.
Ett tjockt manus för eleverna att arbeta med och en utmaning för mig som regissör. Året var 2005.

Våren 2007 när han var 17 år gammal gav jag Theodor huvudrollen i pjäsen ”Gökboet!”
Där han spelade rollen som ”McMurphy”. Theodor var fantastisk i den rollen. Han fick mycket god respons från publiken och fick alla oss i ensemblen att tappa hakorna när han intog scenen. När väl Theodor går in i en roll och står på scen, då händer något magiskt.

2008 spelade han rollen som ”Karlsson på taket” i en minnesshow för Astrid Lindgren, där Louise Thorėn Lagerlöf (Dramapedagog) stod för regin.

Idag studerar Theodor till gymnasielärare i Helsingborg där han också bor.

I tio år har Theodor arbetat i restaurangbranschen som servitör/bartender, och nu de senaste tre åren som hovmästare.
Vilket han gör idag vid sidan av studierna.

Theodor säger: ”Att arbeta som hovmästare är som min egna lilla scen där det är ett nytt skådespeleri inför varje gäst.”

Så visst har han nytta av sin erfarenhet som skådespelare allt.
Det är en stor ära för mig att igen få arbeta med Theodor, nu som vuxen. Kul när fd elever kommer tillbaka.

I pjäsen ”Drottning Sophia Del III. Fångens testamente!” Spelar Theodor rollen som Rafael. En roll han spelar perfekt!

Missa inte att se Theodor!

Regissören talar! 🎬🎭

Nu är vi igång. 

Vad tomt det känns efter att premiären är över, säger ofta mina skådespelare/deltagare.
Alla har vi jobbat så hårt och intensivt ända fram till premiären, och det brukar alltid infinna sig en liten tomhetskänsla efteråt.

”Jaha, va det här allt liksom”
känslan går snabbt över eftersom man har nästa föreställning att fokusera på och se fram emot.

Jag är så glad att jag får möjlighet att sätta upp en pjäs med så fantastiska amatörskådespelare som jag lyckats få tag på till gruppen Connect.
Förra söndagen repade vi i sju intensiva timmar och nu på söndag blir det ytterligare sju timmars rep. Jag längtar redan!
Vi har så roligt tillsammans. Det högt i tak och skådespelarnas koncentration och fokus är på en hög nivå.
Killarna Theodor Sjölunds och Carl Stöckes mörka basröster ekar högt i teaterlokalen. De hörs tydligt vad de säger. Jag som regissör älskar att regissera kunniga aktörer. Mitt huvud kryllar av bilder som tydligt får mig att se scenen de spelar forma sig framför mig som ett bildspel från en gammal projektor i mitt huvud.
Det är en magisk känsla att få bilden jag lyckats skapa i mitt huvud utifrån texten i manuset, till att sätta sig i varje skådespelares rörelsemönster, gest och ansiktsuttryck. Varje detalj är så viktig.
Tack vare dessa fem skådespelare som har lätt för att agera och uttrycka ett proffsigt skådespel, får jag desto fler idéer komma till mig. Ibland kan det vara rent av lite frustrerande. Vilken bild i huvudet passar bäst i scenen de ska framföra? Jag har ju så många bilder framför mig att välja mellan. När jag väl har bestämt mig för min bild jag har i huvudet, när sedan skådespelaren har tagit in min regi då ryser jag i hela kroppen när den gestaltas.
Jag älskar att regissera!

Låt mig få presentera Hässleholms nya amatörteatergrupp, teatergruppen Connect!

Från vänster i bild ser ni Carl Stöcke, Anna Aronsson, Theodor Sjölund, Hanna Torkelsson och Hanna Pohl.

Jag passar på att visa lite fler bilder från förra helgens repetitioner. Skådespelarna har gett mig tillåtelse.

Theodor Sjölund och Hanna Torkelsson.

Hanna Pohl.

 

Hela gänget samlade i en mycket spännande scen.

Hanna Torkelsson.

Theodor Sjölund och Carl Stöcke.

Anna Aronsson.

Jag kommer under en period presentera var och en för er.

Blir ni nyfikna och vill veta mer om vår pjäs och hur vår resa går fram till premiären i maj, är ni så välkomna att läsa här i bloggen/NSK.

Biljetter till pjäsen ”Drottning Sophia Del III. Fångens testamente” som är skriven av Marcus Enochsson går att köpa redan nu på Kulturhuset i Hässleholm.

Premiär lördag den 18/5 kl. 16 och en kl. 19 samt söndag den 19/5 kl. 16 och en kl. 19

Detta vill ni inte missa!

Varmt välkomna! 🎭😃

 

 

 

 

 

Continue reading ”Regissören talar! 🎬🎭”

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier