#brinnerförjosefin ❤

Jag har känt mig så ledsen, bestört, chockad frustrerad och arg efter att ha sett dokumentären ”Älska mig för den jag är!” Om Josefin Nilsson. Vi är många som känner så just nu. Jag känner också vanmakt. Att en människa kan behandla sin älskade så fruktansvärt illa är för mig helt ofattbart, helt otroligt. Det är så svårt att ta in och att ens förstå.

Det finns så mycket skam bakom de stängda dörrar som inte kommer fram. Som ingen ser, hör eller ”törs” kännas vid. Vi kvinnor ska vara så starka, ingen ska få se oss sårbara. Utan vi ska låtsas som om ingenting händer. Bakom den perfekta familjen, idyllen inom och utanför familjen pratar man inte om sådant. Rädslan för hur andra skulle se på oss/dig. Rädslan att någon ska få veta. Den yttersta fasaden skulle rasa. Bilden av den ”perfekta familjen” som uppfattas som om allt är bra, raseras. Så tragiskt att leva bakom dessa dörrar. Tyvärr är det många kvinnor och säkert en del män som lever så. Det får vara slut med det nu!

NU FÅR DET VARA NOG! Mäns våld mot kvinnor, psykiskt eller fysiskt måste få ett stopp NU! Män som slår kvinnor är för mig inga riktiga män.  Jag sa till min dotter, att den dagen du träffar någon och den personen i fråga skulle kallade dig något kränkande eller slår ett slag mot dig, då ska du lämna personen DIREKT efter det första slaget. För så sa min mor till mig! Min dotter sa, ”Jag lovar mamma. Känns bra att meeto finns. Jag har inget att skämmas för!”

Vad är en bra kärleksrelation? Hur är en bra kärlekspartner? Frågor vi skulle ta upp och prata mer om för våra barn, ungdomar och vuxna. Vad handlar just kärlek om? Vad gör skolan kring dessa frågor? Pratar man om det i skolan? Hur visar man respekt och empati för någon annan? Där kan jag som Dramapedagog tycka att det är ett fantastiskt tillfälle för er rektorer att be oss dramapedagoger få komma ut till era klasser och arbeta just med attityder, förhållningssätt och kring ämnet mänskliga relationer och mänskliga rättigheter. Om att våga stå upp för sig själv. Att det är okej att vi tycker och känner olika. Att alla duger precis som man är. Vi dramapedagoger har de verktyg som kan stärka barn och ungdomars sätt att bli en trygg och harmonisk människa, vän och kärlekspartner. Använd oss! 

”Älska mig för den jag är, inte för den jag borde vara. För jag är den jag är och det kommer jag alltid att vara!”

Vila i frid Josefin!  ❤

 

 

 

 

 

 

 

Jag fylls av ny energi! 🌼🌸🌞

Våren är äntligen här! 🌸🌻🌼🌸🌻🌼

Ted har så rätt när han säger, himlen är oskyldigt blå. Det är den verkligen idag. Idag när solen skiner gör det mig extra glad. Våren är på väg. En årstid som jag vet var min kära mors bästa årstid. Hon älskade våren. Jag är själv född i april. Min mor med. Så våren var något extra för min kära mor och är något extra för mig idag.

Våren väcker många barndomsminnen hos mig. Jag minns hur jag och min tvillingbror Marcus alltid firade vår födelsedag tillsammans. Kanske inte så konstigt när man fyller år på samma dag, vilket tvillingar gör. Ibland önskade jag att jag fick fira en alldeles egen födelsedag utan min bror. Jag minns hur vi alltid jämförde våra presenter, trots att mina föräldrar var noga med att det skulle vara rättvist mellan oss och att presenterna var någolunda lika. Jag minns när vi fick en varsin resväska. Min bror fick en mörkbrun och jag en ljusbrun. Jag blev så ledsen då jag hellre ville ha den mörkbruna resväskan. Men det gick snabbt över då jag fick den där klänningen till min docka Per som jag önskat mig så länge, sedan blev jag glad igen. Det stämmer. Dockan hette Per och bar klänningar. Min bror fick också kläder till sin docka som hette Lisa. Bra genustänk där av mina föräldrar!

Våra kalas var stora, långa och lekfulla. Vi var alltid blandade tjejer och killar på våra födelsedagskalas. Mamma bakade stora tårtor med små, små mandarinklyfter på och massor av grädde. Ljudnivån var hög. Ljud av skratt och teskedar som skrapade i porslinet. Sörplade ljud från sugrören hördes allra mest. Mamma var snabbt framme med tårtspaden och tillbringaren med hallonsaft. Pappa var alltid beredd med kameran. Blixtarna från kameran bländade våra ögon. Vi kisade med ögonen och log stort. Sedan var det dags för lekar. Min kära pappa var lekledare. En lek jag minns så tydligt och som jag älskade att leka var vår gissarlek. Pappa ritade på stora blädderblock och under tiden han ritade skulle man ropa snabbt ut om man kom på vad det var. Han var riktigt skicklig på att rita och teckna av saker och ting. Den som som först gissade rätt fick önska sig något. Jag minns att jag alltid önskade mig en hund när jag gissade rätt.

Våren är här! Sol och små blommor som sticker upp ur marken. Livet får nytt så här års. Själv fylls jag av ny energi från tånaglarna ut i hårtopparna. Det spritter i kroppen på mig. Jag blir själv som ny. Visst är det härligt att höra fåglarna som kvittrar och värmen som lägger sig som ett täcke. Hur alla dofter smyger sig fram.

Vårenmin favoritårstid! Du är så varmt välkommen! Vilken är din favoritårstid?  🌼🌻🌸🌼🌻🌸

Min femte diamant av fem diamanter ! ❤

Teatergruppen Connect! 

Låt mig få presentera vår skådespelare Carl Jochmus-Stöcke som är vår femte deltagare av fem i teatergruppen Connect!
Carl är 27 år gammal och
började med det teatraliska lite av en slump. De behövde unga aktörer i Hästveda revyn.
Med åren fick Carl mer ansvar och fick ta mer plats. Där var han med 2008 till 2014.

I pjäsen Drottning Sophia Del III, Fångens testamente, spelar Carl rollen som ”Niels”. En roll som har mycket plats i pjäsen.
Eftersom det är första gången jag arbetar med Carl och inte sett honom innan spela teater, så har vi haft sådan tur som fick just Carl till gruppen.
Han har verkligen imponerat oss och chockat mig framförallt över hans mycket skickliga skådespeleri. Detta är Carls första riktiga teateruppsättning där han spelar en huvudroll för första gången.
Carl säger, ”Jag tycker att en av de härligaste sakerna inom teater är att oavsett ens egna sinnesstämning så kan man låta ens roll ta över. Det känns både ventilerande och utmanande på samma gång”. Missa inte att se Carl, han kan gå hur långt som helst som skådespelare!

 

Tanke, känsla, beteende! ❤

Jag väljer att prata om det som jag tror jag inte är ensam om. Jag vill det ska kännas lika lätt och enkelt att prata om själen som det är att prata om det som syns utanpå. 

Under alla de år jag gått i terapi så har jag förstått att mina tankar och upplevelser är ett samband med hur jag mår. Mina tankar påverkar mina känslor som sedan yttrar sig fysiskt i kroppen. Inte minst när det gäller psykiska besvär har det ju visat sig att mitt tänkande spelar stor roll. En behandling som tar fasta på sambandet mellan tankar och känslor är kognitiv terapi. Mina tankar och känslor får mig bete mig på ett visst sätt. Precis som mitt beteende också kan påverka mina känslor och tankar.

TANKE KÄNSLA BETEENDE

Vissa tankar kommer så snabbt att jag inte märker dem. Eftersom de kommer så snabbt reflekterar jag inte över om de är sanna eller inte. I stället reagerar jag på dem med en känsla. Genom att bli medveten om vad jag tänker och känner, där jag kan lära mig olika sätt att tänka som ger mig bättre mående.

Kognitiv terapi har god effekt. I en kognitiv terapi försöker man att ta fram det som får en att känna och tänka ”konstigt” att få tankar att stämma bättre med verkligheten. När hjärnan skenar iväg och man tror på sina tankar som bara är i fantasin. När man tror så starkt på sina drömmar att man tillslut inte kan skilja mellan verklighet och fantasi.  Just nu drömmer jag mycket märkliga drömmar. En del är otäcka mardrömmar. Mardrömmar där jag blir jagad av människor med vapen som vill döda mig. Kanske inte så konstigt med tanke på vad jag fick se i Rio när jag var där i somras.

Jag har förstått att min diagnos, PTSD= Posttraumatisk Stress-syndrom är anledningen till mina drömmar. Mina drömmar ger mig stark ångest. När jag har drömt något otäck vaknar jag med hjärtklappning och en stor klump i halsen. Jag funderar länge efteråt om det jag drömde har hänt på riktigt eller inte? Det är så starka drömmar att det tar ett tag för min hjärna att förstå att det var en dröm. För mig är det så verkligt att när jag väl har insett att det inte var på riktigt känner jag en skön lättnadskänsla strömma genom kroppen och jag blir lugn igen.

Små besvikelser som för mig innan då jag har ryckt på axlarna och inte tänkt vidare på det, blir idag jätte starka. En liten besvikelse blir jätte stor. Det kan vara att någon ändrar dag eller inte kan komma som var bestämt. Jag får sådan stark åmgestreaktion av det. Jag klara inte av ”besvikelser” just nu. Människor som lovar saker, men sedan ändrar sig, blir katastrof inom mig. Så har jag aldrig upplevt innan. Men nu när jag är drabbad av PTSD reagerar min kropp så starkt av det. Kanske inte så konstigt med tanke på vad min fd arbetsplats/chefen gav löften hela tiden, och svek mig stup i kvarten. Löften som gav riktigt djupa sår inom mig. För jag kände mig kränkt och lurad. Dessa minnen väcks till liv inom mig och jag känner exakt så som jag kände då när jag blev lovad det ena och det andra.

Besvikelser jag känner blir som minnen av obehagliga upplevelser. Jag har förstått att det nu kommer ikapp mig.Det har inte bara med det jag varit med om från min förra arbetsplats där jag var anställd sedan 2003 som är den enda anledningen till min PTSD. Det ligger mycket djupare än så. Men det är klart att den arbetsplatsen gav mig en enorm och stark stresspåverkan och är en stark orsak till min diagnos, det vill jag vara tydlig med.

Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd” om mig på något vis. Det är inte jag som gjort fel. Det är de situationer och upplevelser jag råkat ut för som är fel. De människor som skadat mig som det är mest synd om.

Jag väljer att berätta om detta då jag tror jag inte är ensam att må dåligt i själen. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den problematiken. Att få det att låta som helt naturligt, precis som om du skulle skada ditt ben eller bli sjuk i influensa. Det som märks tydligt utanpå. Det vi kan se och förstå.Det törs vi prata om. Jag önskar att det ska bli lika naturligt som det som inte syns för oss som mår dåligt inom oss. Att det också kan vara lätt att prata om.

Jag hade ett fint första möte med min psykolog här om veckan. Nu på torsdag ska jag dit igen. Nu är jag i ett stort behov av att få hjälp då min ångest sköljer över mig titt som tätt. Symtomen gör så ont att jag ibland har svårt att klara av min vardag som jag önskade och borde. Jag håller tummarna för att jag får den hjälp jag behöver att mina behov tas på allvar. Men det tror jag eftersom min psykolog är fantastiskt bra.

Ni som känner igen er i mina rader här, ni är inte ensamma. Mår du så pass dåligt att du inte kan fungera som människa utan dina tankar tar över allt, så är mitt råd att du ska söka professionell hjälp. Det finns bra terapeuter. Och hittar du ingen som är bra, ge inte upp att försöka hitta en ny. Ta hjälp av dina närstående eller nära vänner som kan hjälpa dig hitta rätt vård.

Jag väljer att prata om detta då jag tror att desto mer vi lyfter upp psykisk ohälsa och pratar om känslor med varandra desto mer kommer vi närmare varandra. Då mår vi bra både inuti och utanpå! ❤

Äppelkakan blev min räddning! 🙂

Jag vill bara må bra! 

Ibland försöker jag att minnas tillbaka till ett tillfälle då jag var riktigt lycklig. Vill liksom hålla kvar känslan under hela dagen.
Genom varje tanke jag tänker påverkar jag den jag vill vara under dagen.
Ny dag, ny vecka och nya möjligheter.
Det är ju det varje dag är, en ny start. En chans för mig att göra saker annorlunda jämfört med hur jag gjorde dem igår.

Jag måste börja bli snäll mot mig själv och försöka skapa små luckor varje dag där jag ägnar lite tid åt mig själv. Tid att reflektera och bearbeta mina upplevelser.
Det tar tid. Igår hade jag sådan stark ångest. Vaknade av att jag hade svårt att svälja. Kändes som om jag höll på bli strypt. Hjärtat slog snabbt och varje hjärtslag dunkade hårt i bröstet.
Blev illamående och yr.
Magen blev orolig.
Jag förstod direkt att dessa symtom var ångest.
Plötsligt bara sköljde det sig över mig. Fråga mig inte varför? Men någonstans inom mig förstår jag varför, med tanke på vad jag upplevt sedan våren 2018. Säkert längre tillbaka i tiden också. Allt kommer liksom ikapp mig.

Tårarna kom och gråten brast ut. Men jag visste inte varför jag var ledsen? Men så skönt det är att gråta. Man känner sig så avslappnad efteråt.
Jag bestämmer mig för att andas djupa andetag. Jag lägger mig ner och blundar. Sakta känner jag att jag blir lugn.
När min puls lugnat ner sig tar jag fram min dagbok och skriver av mig. Tänk, det hjälpte. Dock känner jag fortfarande min ångestklump som etsat sig fast i min hals. Jag bestämmer mig för att baka en äppelkaka. Jag älskar att baka.
När jag bakar är jag som i en bubbla. Nästan som i en meditation. Det är mitt sätt att skingra tankarna. Just då existerar inget annat.

I kväll ska jag hålla i ett dramapass för ungdomar och vuxna. En grupp jag inte har i vanliga fall, utan de har hyrt in mig just bara vid detta tillfälle. De är tjugo stycken totalt.
Det ska bli en riktig utmaning.
Att hålla i ett dramapass för mig är samma känsla som infinner sig när jag bakar. Jag bara älskar att se hur deltagarna blommar upp under passets gång. Alla andra tankar som fyller min ångest försvinner i denna stund.

Är det inte det livet handlar om? Att göra det man älskar att göra.
Att umgås med trygga människor som skapar plats åt andra att växa.
Att må bra och känna trygghet måste ju vara en grundförutsättning för att lyckas bra.
Då blir allting så mycket lättare.
Det blir roligare när det är roligt.
Så idag ska jag ge allt och lite till!

Här ser ni den äppelkaka jag bakade igår när min ångest tog tag i mig. Det var skönt att få skingra tankarna för en stund. Den blev riktigt god! Äppelkakan blev min räddning! 😀

Önskar er alla en fin tisdag!

Här och nu! ❤

Livet är ett eko! 🙂

Här och nu! 

Jag undrar vad min innersta röst säger idag?
Jag tänker på att det största modet är att våga visa sig som man är. Att hitta sitt sanna jag och att inte förlora sig själv.
All förändring börjar med mig själv. Men om jag inte vet vem jag längre är, hur hittar jag tillbaka? Jag vill bli den jag är!
Det är med mina tankar all förändring sker. När jag lyssnar inåt får mina känslor styra mig åt rätt riktning. Jag lyssnar till kroppens signaler. Min kropp läser av mina sinnen.

Livet är ett eko, det jag sänder ut kommer tillbaka. Vi speglar oss i varandra. Både medvetet och omedvetet. Vi är alla rätt lika, tror jag. Men det erkänner vi nästan aldrig. Undrar varför?

Varje dag börjar med nya möjligheter. Så idag tar jag hand om mig själv på bästa möjliga sätt. Jag känner att jag har inte tid med massa ”måsten”, då är det ju rätt tid att koppla av. Jag har sådan stark lust att bara få lyssna på någon som har något att berätta. Jag vill lära mig något nytt. Något som ger mig nya sätt att tänka, agera och känna.
Jag vill träffa människor som är trygga med sig själva för de skapar alltid plats åt andra att växa. Var finns ni?

Vad hittar jag på idag denna söndag? Fast måste jag hitta på något? Det kan ju vara rätt skönt att göra ingenting. Jag får nog tänka, hur kan jag bäst ta vara på den här dagen?
Jag får göra något som jag älskar att göra, så att jag älskar det jag gör. Hur kan jag annars känna lust och glädje i det jag gör?

Önskar er alla läsare en harmonisk söndag! ❤

Jag går i terapi! 💔

Jag går i terapi och det är inget jag skäms över. Det kan alla göra. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att gå i terapi. För mig ger terapin nya sätt att se på mig själv och andra. Terapin ger mig nya insikter och redskap. Hos psykologen kan jag blotta mina inre tankar och funderingar utan att bli dömd. Det stannar mellan terapeuten och mig. 

Att gå till en psykolog, eller till en psykoterapeut är något som jag gjort sedan min tonårstid i olika omgångar. Så det är inget ovanligt för mig. Jag vill rekommendera er att någon gång i ert liv prova på det. Jag lovar er, man ser livet med nya ögon. Det kanske inte passar alla. Det är upp till var och en och på vilket sätt man vill läka sin själ. Ibland kan ju en nära vän vara till stor hjälp. Men det är inte heller säkert en vän klarar av att hjälpa och kanske inte riktigt vet vad den ska säga, då kan en terapeut vara till stor hjälp.

Den 28/2 min namnsdag var det äntligen dags igen att få träffa den psykolog jag för första gången fick kontakt med efter min tid då jag sa upp mig från min arbetplats i kommunen där jag varit sedan 2003 fram till våren 2018. Efter en incident med chefen som satte djupa sår i mig och som jag fortfarande inte har bearbetat klart. Pga av den obehagliga situation jag fick uppleva där har jag nu fått diagnosen PTSD, posttraumatisk stress-syndrom. Nu var det inte endast denna specifika händelse jag fick vara med om från den tiden, det har tyvärr varit många tråkiga händelser som jag fått uppleva. Men de kan jag inte dela med mig utav här. Händelser som inte ska behöva hända på en arbetsplats. Det har varit och är fortfarande en sorg i mig att jag tillslut fick behöva lämna den arbetsplats där jag har älskat att få göra det jag brinner för. Men min hälsa gjorde att jag inte hade något val. Jag sa upp mig och jag försvann som röken ur en skorsten. Som om jag dog!

För mig är det viktigt att den som är chef och ledare får mig att känna mig viktig och sedd. Som får mig att växa och utvecklas som både pedagog och människa. Som står på personalens sida och gör allt för att de ska må bra. Som får en arbetsgrupp att känna trygghet, tillit och gemenskap. Som känner att det vi anställda gör är viktigt och bra. Som får oss alla att känna oss som ett lag som arbetar tillsammans under samma tak mot samma mål. Som har förmågan att lyfta de anställda både individuellt och i grupp. De chefer/ledare jag mött på i mitt yrkesverksamma liv som har lyckats uppnå dessa egenskaper, ni kommer jag aldrig att glömma. Ni har fått mig att växa och det är tack vare er som jag kan gå vidare. Tack! Jag tror ni vet vilka ni är!

Jag har förträngt saker och ting som nu börjar ploppa fram i min hjärna som sedan ger mig fysiska symtom. Förträngt minnen som lagrat sig på varandra. Både från min tid då det tragiska uppstod från min fd arbetsplats samt resan i Rio. Så fort jag blir påmind om vissa saker uppstår fysiska symtom. Symtom som värk i kroppen och panikångest, mardrömmar, misstänksamhet, orolig sömn, och minskad hunger med mera.

Vissa situationer som jag fick uppleva under min vistelse i Rio de Janeiro som var obehagliga. Att höra pistolskott som för mig inte hör till vardagen och som är inte är så vanligt i min vardag i Sverige. Utan vardagen fortsätte som om ingenting hade hänt när jag var i Rio. En överlevnadsreaktion helt enkelt. Det är därför hjärnan förtränger svåra och obehagliga händelser för att du ska kunna överleva.

Har ni tänkt att det är fortfarande tabu att gå till en psykolog eller gå i terapi. Det finns så många olika arbetsmetoder och terapeuter med olika inriktningar att följa och välja.

Varför gå till en psykolog?

Är inte terapi bara för galna människor?

Att i terapi kan hjälpa dig att lösa dina problem från barndomen, med din partner, dina föräldrar eller dig själv, och du måste inte vara galen för att göra detta. Alla som vill förbättra sina liv kan gå i terapi.

Skjut dina förutfattade meningar åt sidan och oroa dig inte över vad din nära och kära kommer tänka när du berättar att du träffar en psykolog. Jag är inte tvungen att berätta något jag inte vill dela med mig av, men jag tänker att detta är ett proffs som vill hjälpa mig. Det är inte polisen, Säpo, CIA eller en präst. De kommer inte använda informationen mot dig.

I terapi kan jag berätta allt vad jag känner för att vilja berätta. Terapeuten har inte övermänskliga krafter som tillåter mig att känna till mina problem bara genom att titta på mig och har heller ingen kristallkula som förutser framtiden. En psykolog använder tekniker som hon eller han har lärt sig för att förstå min verklighet baserat på vad jag säger. I samtal med psykologen kan jag vara ärlig med allt.

Nu kommer jag äntligen hjälp och det känns så bra. För just nu är jag inte den Maria jag önskade jag var. Just nu vet jag inte vem jag är. Jag känner inte igen mig längre. Jag trivs inte alls med den Maria jag är nu. Livet för mig är ansträngande. Allt jag tar för mig, tar enorm energi och kraft. Och mina tankar säger: ”Igen tycker om dig

Jag vill bara en sak just nu. Jag vill bli glad igen, på riktigt. Jag vill börja tycka om mig själv igen, på riktigt. Jag vill känna lycka och glädje igen, på riktigt. Jag vill helt enkelt bli hel igen. Jag vill hitta ett meningsfullt jobb som Dramapedagog där jag får vara i mitt rätta element. Min yrkesidentitet är jätte viktig för mig. För vem är jag annars utan ett jobb och vem är jag som inte är något som betyder något?

Jag vill inget annat än att börja leva och känna livet igen! ❤

Ni som känner igen er i det jag skriver eller vill dela med er så får ni gärna lämna en kommentar!

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier