Jag går i terapi! 💔

Jag går i terapi och det är inget jag skäms över. Det kan alla göra. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att gå i terapi. För mig ger terapin nya sätt att se på mig själv och andra. Terapin ger mig nya insikter och redskap. Hos psykologen kan jag blotta mina inre tankar och funderingar utan att bli dömd. Det stannar mellan terapeuten och mig. 

Att gå till en psykolog, eller till en psykoterapeut är något som jag gjort sedan min tonårstid i olika omgångar. Så det är inget ovanligt för mig. Jag vill rekommendera er att någon gång i ert liv prova på det. Jag lovar er, man ser livet med nya ögon. Det kanske inte passar alla. Det är upp till var och en och på vilket sätt man vill läka sin själ. Ibland kan ju en nära vän vara till stor hjälp. Men det är inte heller säkert en vän klarar av att hjälpa och kanske inte riktigt vet vad den ska säga, då kan en terapeut vara till stor hjälp.

Den 28/2 min namnsdag var det äntligen dags igen att få träffa den psykolog jag för första gången fick kontakt med efter min tid då jag sa upp mig från min arbetplats i kommunen där jag varit sedan 2003 fram till våren 2018. Efter en incident med chefen som satte djupa sår i mig och som jag fortfarande inte har bearbetat klart. Pga av den obehagliga situation jag fick uppleva där har jag nu fått diagnosen PTSD, posttraumatisk stress-syndrom. Nu var det inte endast denna specifika händelse jag fick vara med om från den tiden, det har tyvärr varit många tråkiga händelser som jag fått uppleva. Men de kan jag inte dela med mig utav här. Händelser som inte ska behöva hända på en arbetsplats. Det har varit och är fortfarande en sorg i mig att jag tillslut fick behöva lämna den arbetsplats där jag har älskat att få göra det jag brinner för. Men min hälsa gjorde att jag inte hade något val. Jag sa upp mig och jag försvann som röken ur en skorsten. Som om jag dog!

För mig är det viktigt att den som är chef och ledare får mig att känna mig viktig och sedd. Som får mig att växa och utvecklas som både pedagog och människa. Som står på personalens sida och gör allt för att de ska må bra. Som får en arbetsgrupp att känna trygghet, tillit och gemenskap. Som känner att det vi anställda gör är viktigt och bra. Som får oss alla att känna oss som ett lag som arbetar tillsammans under samma tak mot samma mål. Som har förmågan att lyfta de anställda både individuellt och i grupp. De chefer/ledare jag mött på i mitt yrkesverksamma liv som har lyckats uppnå dessa egenskaper, ni kommer jag aldrig att glömma. Ni har fått mig att växa och det är tack vare er som jag kan gå vidare. Tack! Jag tror ni vet vilka ni är!

Jag har förträngt saker och ting som nu börjar ploppa fram i min hjärna som sedan ger mig fysiska symtom. Förträngt minnen som lagrat sig på varandra. Både från min tid då det tragiska uppstod från min fd arbetsplats samt resan i Rio. Så fort jag blir påmind om vissa saker uppstår fysiska symtom. Symtom som värk i kroppen och panikångest, mardrömmar, misstänksamhet, orolig sömn, och minskad hunger med mera.

Vissa situationer som jag fick uppleva under min vistelse i Rio de Janeiro som var obehagliga. Att höra pistolskott som för mig inte hör till vardagen och som är inte är så vanligt i min vardag i Sverige. Utan vardagen fortsätte som om ingenting hade hänt när jag var i Rio. En överlevnadsreaktion helt enkelt. Det är därför hjärnan förtränger svåra och obehagliga händelser för att du ska kunna överleva.

Har ni tänkt att det är fortfarande tabu att gå till en psykolog eller gå i terapi. Det finns så många olika arbetsmetoder och terapeuter med olika inriktningar att följa och välja.

Varför gå till en psykolog?

Är inte terapi bara för galna människor?

Att i terapi kan hjälpa dig att lösa dina problem från barndomen, med din partner, dina föräldrar eller dig själv, och du måste inte vara galen för att göra detta. Alla som vill förbättra sina liv kan gå i terapi.

Skjut dina förutfattade meningar åt sidan och oroa dig inte över vad din nära och kära kommer tänka när du berättar att du träffar en psykolog. Jag är inte tvungen att berätta något jag inte vill dela med mig av, men jag tänker att detta är ett proffs som vill hjälpa mig. Det är inte polisen, Säpo, CIA eller en präst. De kommer inte använda informationen mot dig.

I terapi kan jag berätta allt vad jag känner för att vilja berätta. Terapeuten har inte övermänskliga krafter som tillåter mig att känna till mina problem bara genom att titta på mig och har heller ingen kristallkula som förutser framtiden. En psykolog använder tekniker som hon eller han har lärt sig för att förstå min verklighet baserat på vad jag säger. I samtal med psykologen kan jag vara ärlig med allt.

Nu kommer jag äntligen hjälp och det känns så bra. För just nu är jag inte den Maria jag önskade jag var. Just nu vet jag inte vem jag är. Jag känner inte igen mig längre. Jag trivs inte alls med den Maria jag är nu. Livet för mig är ansträngande. Allt jag tar för mig, tar enorm energi och kraft. Och mina tankar säger: ”Igen tycker om dig

Jag vill bara en sak just nu. Jag vill bli glad igen, på riktigt. Jag vill börja tycka om mig själv igen, på riktigt. Jag vill känna lycka och glädje igen, på riktigt. Jag vill helt enkelt bli hel igen. Jag vill hitta ett meningsfullt jobb som Dramapedagog där jag får vara i mitt rätta element. Min yrkesidentitet är jätte viktig för mig. För vem är jag annars utan ett jobb och vem är jag som inte är något som betyder något?

Jag vill inget annat än att börja leva och känna livet igen! ❤

Ni som känner igen er i det jag skriver eller vill dela med er så får ni gärna lämna en kommentar!

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier