Min PTSD har förändrat mig! 😔

PTSD

PTSD är ett posttraumatiskt stressyndrom. Det är ett tillstånd som kan uppstå efter att en person har upplevt eller bevittnat en traumatisk händelse, med hot om död, allvarlig skada eller sexuella övergrepp. Man behöver alltså inte själv ha upplevt den traumatiska händelsen. Man kan ha bevittnat eller hört om händelsen.

Återupplevelser

PTSD har fyra kriterier. För det första måste man ha återupplevelser av den traumatiska händelsen. Det kan vara påträngande minnen, filmer som spelas upp i huvudet, mardrömmar eller flashbacks.

Undvikande

Det andra kriteriet för PTSD är undvikande. Man vill undvika plågsamma minnen, det kan man göra genom att ständigt vara igång. Så länge man är upptagen behöver man inte tänka, men på kvällen och natten kommer minnen som ovälkomna gäster på besök.

Negativa tankar

Grubblande, skuld och skamkänslor tillhör det tredje kriteriet för PTSD, dessa kallas ’negativa tankar och nedstämdhet’. Många kvinnor som har varit med om ett övergrepp är väldigt självkritiska och tycker att de är värdelösa, dumma, äckliga eller fula. En del kvinnor tycker det är deras eget fel och lägger skulden på sig själva.

Överspändhet

Det fjärde och sista kriteriet för PTSD är överspändhet. Kroppen är 24 timmar om dagen på sin vakt och får ingen paus. Man skräms väldigt lätt och reagerar mycket starkare än vad som skulle passa vid en given situation. Man blir väldigt irriterad och arg och skäms efteråt. Man har ingen kontroll över sina reaktionsmönster.

Jag har fått diagnosen PTSD, posttraumatisk stress-syndrom efter att ha varit utsatt för olika traumatiska händelser. Händelser som jag under en lång tid har förträngt.
Nu kan min hjärna inte längre samla på sig mer situationer där jag igen får uppleva mig kränkt, hotad, mobbad och utanför. Situationer där jag inte tas på allvar och där man inte visar mig respekt. Situationer där jag blir förminskad och oviktig. Situationer där jag blivit utsatt för sexuella ofredanden.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det jag varit med om, men jag klarar inte det just nu.

Jag är absolut inte den Maria jag var innan.
Idag är det ansträngande för mig att vistas i miljöer där det samlas mycket folk. Att bara handla på ICA är ångestladdat för mig.
Bland människor jag känner mig trygg med och känner väl, där går det bättre.
Jag litar inte på någon längre. Inte ens på mig själv.
Så fort någon tittar på mig, som jag då inte känner tror jag personen vill mig illa.
Jag har tyvärr inga glada upplevelser att dela med mig av från min tid på Kulturskolan i Hässleholm. Tro mig, den dagen jag är redo och har läkt mina sår ska ni få höra hela sanningen bakom denna fasad.
Just nu klarar inte jag längre av att se byggnaden. Mina flashbacks är för starka. Jag klarar inte av att träffa på mina fd kollegor. Vissa av dem saknar jag väldigt mycket, speciellt de jag kom nära. Mardrömmar och fruktansvärda ångestattacker sköljer sig över mig när minnena väcks till liv. För att slippa det försöker jag undvika allt som gör mig påmind.

Nu går jag i terapi och jag hoppas det ska hjälpa mig. Egentligen borde det inte vara jag som borde gå i terapi, utan de som utsatt mig för de situstioner jag blivit utsatt för. Jag tror att det som har hänt visar sig sedan i Karma på något vis.

  • Innan jag avslutar denna text vill jag tacka mina närmsta och mest betydelsefulla vänner jag har omkring mig i livet just nu. Förutom min familj såklart.

Tack, mina närmsta och mest älskade vänner, Hanna Torkelsson, Hanna Pohl, Maria Nilsson för att ni alltid har tid att lyssna och för att ni alltid får mig att känna mig trygg, sedd och viktig! Utan er hade jag inte orkat med livet just nu! ❤

 

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier