Här om dagen lyssnade jag på ett radioprogram där de pratade om just avundsjuka. Det var en psykolog som förklarade att avundsjuka är en ”grundkänsla” och att alla människor är avundsjuka mer eller mindre. Vilket jag inte riktigt håller med om. Alla känner ju inte så.
Att vilja ha det någon annan har kan ju ses på två sätt. Det ena är ju att lägga negativ energi på att tänka ”Attans vad orättvist, varför har hon alltid möjlighet att resa utomlands, men inte jag?” Eller avundas personens jobb, eller en partner som verkar romantisk. Eller att det går bra för någon annan som lyckas uppfylla sina mål.
Jag ser det såhär, när jag ser och träffar andra människor som verkar leva deras drömliv. Eller har uppfyllt sin dröm, så ger det nämligen mig en dos motivation. Det kommer inget gott i att någonsin må dåligt över någon annans glädje. Det förändrar inte din situation. Men sluta för guds skull inte att följa människor som lever drömliv och verkar vara lyckliga, det är ju den bästa motivationen man kan få.
Att glädjas åt andra är för mig något jag märkt ger mig så mycket tillbaka. Det är en styrka att unna, och glädja andra människor. Men för att kunna göra det tror jag att det krävs att man själv mår bra och känner sig trygg med sig själv. Karma, tror jag starkt på. Det som jag kan glädja andra faller tillbaka till mig själv.
Varför tar jag då upp detta, undrar ni kanske? Jo, för jag tror det är viktigt man pratar om det. Mobbning och kränkande särbehandling som jag själv har blivit utsatt för, tror jag bottnar just i avund. Om vi pratar om varför vi säger dumma saker till varandra eller varför vi ”snackar skit” bakom ryggen, eller måste förminska någon, eller använder härskartekniker för att skydda oss själva, så tror jag kanske vi kan förstå varandra bättre. Att förstå sig själv, varför man känner som man gör och varför man agerar som man gör.
Att våga prata om sina känslor och förstå sina behov, tror jag är viktigt. Att lyssna på vad är viktigt för mig för att jag ska må bra. Vad behöver jag? Och vad behöver du? Vad kan jag göra så att du trivs bra hos mig/oss? Vad kan vi tillsammans göra så vi alla kan trivas bra ihop? Hur gör vi så vår vardag blir en dag där positiv energi kan omfamna oss? Hur gör vi så vår arbetsmiljö och skolmiljö blir den bästa platsen att vistas på, så alla kan må bra? Om vi ställer dessa frågor till varandra och vågar prata om våra känslor och behov så tror jag ärligt att vi alla kan skapa en mer kärleksfull värld. Där lust och motivation driver oss framåt i livet.
När jag gick kursen UGL = Utveckling i Grupp och Ledarskap så föll alla bitarna på plats. Det var helt klart den bästa kursen jag någonsin gått på. Rekommenderar er varmt att gå den om ni får möjlighet. Där fick vi just frågan, ”VILKA ÄR DINA TRE VIKTIGASTE BEHOV? En fråga jag aldrig ställt mig själv innan. När jag hade skrivit ner mina tre viktigaste behov så hände något inom mig. Det var första gången jag lyssnade på mitt inre jag och vad som jag behöver för att må bra. Att jag fick upp ögonen för hur viktig jag är som människa och viktigt det är att jag ibland stannar upp och reflekterar över mig själv och de situationer jag hamnar i. Det fick mig att bli mer ödmjuk mot mig själv och världen. Där försvann även känslan av avundsjuka.
Vi unnar oss saker och vi unnar oss upplevelser genom att vi lyssnar på våra behov. Då kan vi lättare förstå hur människan fungerar. Att vi har en förståelse för att vi fungerar olika, men att våra behov är oftast dom samma, så kan vi lättare möta varandra med glädje. Vi speglar ju oss i varandra!
Det här är mina tankar, funderingar och ord, inget ni ska känna ni måste hålla med om. Är inte det fantastiskt, att vi tycker och tänker olika. Att vi inte alltid är överens. Och i dessa situationer har jag märkt att känslan av avund oftast uppstår, när vi märker att vi inte tycker och tänker lika.
Ge varandra feedback och lyft varandra, tro mig man mår så bra och ni vinner så mycket på det i längden. Då infinner sig inte känslan av avundsjuka. Istället infinner sig en känsla av glädje och lycka och kärlek.
Avundsjukan kan vara bra ibland, när den inte hamnar i fel forum. Den kan ge mig kraft och energi. Jag tänker, ”Kan hon så kan jag!” En slags motor som ger mig kraft. Tack vare den avund jag upplevt omkring mig med människor som ”irritera” sig på mig så har det gett mig ännu mer energi och styrka. För ska vi vara ärliga. En person som är avundsjuk på mig är dennes problem, inte mitt. Och nu har jag slutat ta ansvar för andra människors avund. Det får stå för dem.
Låt oss glädjas istället och unna varandra lycka. För visst blir du själv glad när någon gläds åt dig?
Tack! ❤