Skrattet har räddat mig! 😀

Nu är mitt kära skratt tillbaka, ni vet skrattet som löser alla spänningar i kroppen. Skrattet har läkt mig och räddat mig. 

När det bubblar upp och kommer så naturligt och spontant. Efter att jag har känt mig nedstämd en period, under tiden jag var arbetslös så har jag haft svårt att känna glädje och kunna skratta. Men det kanske inte är så konstig. Tack vare att jag nu fått jobb på en fantastisk arbetsplats med så härliga kollegor, så har mitt skratt fått vakna till liv igen.

Det sägs att när vi skrattar ökar våra vita blodkroppar i kroppen som i sin tur stärker vårt immunförsvar. Skrattet gör också att vi slappnar av. Ett riktigt skrattanfall, ni vet när man viker sig för skratt och hela kroppen är med. Du hamnar som i en fosterställning liggandes på golvet av allt skratt. Just ett sådant tillfälle ger samma effekt i kroppen som att springa ett maratonlopp. Enligt forskarna alltså. Det ni! Vad jag vill lyfta fram är att själva skrattet håller dig frisk och stark. Skratta mycket det får dig också att känna dig ung. Bara att plocka fram barnasinnet och skratta tillsammans med barn, tror jag håller dig ung länge.

När jag har upplevt en period av nedstämdhet är känslan av glädje allt viktigare för mig. Idag väljer jag bort det som tar energi och istället väljer det som ger mig energi. Även när det gäller människor. Jag väljer att umgås med människor som ger mig positiv energi och framför allt massor av glädje. Det blir samtidigt så roligt att få ge tillbaka till dessa människor. Samtidigt känner jag också en förståelse för människor som har svårt att känna glädje och skrattet inte vill komma. Eftersom jag själv har varit där. Vi har alla ett val. När man mår dåligt och känner sig nedstämd kan det vara svårt i stunden att se ljuspunkterna. Då existerar ju inte dem. Att säga ”ryck upp dig” till någon som är nedstämd, är inget jag vill rekommendera. Gör aldrig det! Säg istället ”Jag ser att du ser lite nedstämd ut. Jag finns här för dig om du vill prata!” Det öppnar istället en bättre dialog mellan er. Tro mig!

När jag varit aktiv som Clown och mött människor i olka möten är det i min roll att glädja andra. Den känslan att få någon att skratta är obeskrivlig. När någon kan spegla sig i mig så skrattar vi tillsammans och upptäcker hur lika vi är.

För det är just det vi människor är. Vi är mer lik varandra än vad vi tror. För när vi tar hål på vår fasad så är vi mänskliga och sårbara. Det är i dessa stunder vi kommer varandra nära och ser oss själva i varandra. Då är vi äkta. 

Äntligen ses vi! ♥️

Här ser ni alla skådespelare i Teaterkompaniet Connect! 

Som vi har längtat efter varandra. Äntligen ses vi! Under hela sommaren har vi läst manus och bara längtat efter att få träffas. Men nu ÄNTLIGEN är vi i full gång med våra repetitioner. Känns underbart!

Ni som läser och följer bloggen här har säkert läst när jag  presenterat våra skådespelare lite närmare. Annars kan ni gå in på Instagram och se skådespelarnas presentationer samt följa Teaterkompaniet Connect och se bilder från våra repetitioner och produktioner.

På Instagram följer ni oss på: @teaterkompaniet_connect

Nu är vi äntligen igång med att repetera våra tre pjäser som är uppdelade i gruppen Connect. Skådespelarna repar i olika pjäser, men alla tillhör gruppen Connect. Theodor Sjölund, Hanna Torkelsson och Olivia Johansson kommer nu i höst att repetera den mycket välkända pjäsen ”Fröken Julie” av Strindberg. Här kommer bild på dessa tre:

Theodor spelar rollen som ”Jean” i Fröken Julie. Han som blev förälskad i Julie, men är samtidigt förlovad med ”Kristin.”

Olivia Johansson spelar rollen som ”Kristin” som är förlovad med ”Jean!”

Hanna Torkelsson som spelar rollen som ”Fröken Julie” En stor och mäktig roll som kräver en hel del från Hanna som skådespelare. Men hon kommer fixa det galant!

Hanna Torkelsson och Theodor Sjölund repeterar även i pjäsen ”Snart kommer tiden!” skriven av Line Knutzon. Det är en riktigt skruvad komedi. Ett riktigt relationsdrama. I denna komedi spelar dessa skådespelare: Hanna Torkelsson, Theodor Sjölund, Ellen Hagestig, Carl Jochmus-Stöcke, Birgitta Lowėn och Pebbles Hörberg.

Vår tredje pjäs vi repeterar med är en pjäs jag väntar med att berätta vad det är. Iden pjäsen ser vi dessa två skådespelare:

Birgitta (Biggan) Lowén och …

Torbjörn Arvidsson. En pjäs som ni med spänning får vänta med att höra om.

Vår fantastiska skådespelare Anna Aronsson har för tillfälligt tagit en paus från Connect. Men hon är snart tillbaka. Just nu går hon spets-utbildning i teater på Malmö latin. En utbildning som har riksintag. 90 st sökande och endast 8 st kom in. Så vi i Connect är så stolt över Anna!

Vi har fått in en ny skådespelare till Connect i höst. Jag vill gärna  presentera henne. Här kommer hon:

Hon heter Ellen Hagestig och är 15 år gammal, snart 16. Ellen började spela teater hos mig när hon var 10 år.
Hon har varit med i två stora teaterproduktioner som har framförts på Kulturhuset i Hässleholm.

Ellens första roll hon fick var i teaterföreställningen Pelle Svanslös, där hon spelade rollen som ”Gammel-Maja”. Efter den fick hon en roll i pjäsen Katitzi där hon spelade rollen som Katitzis ”bästa vän” som liten. Där möttes hon av många fina hyllningar från publiken kring hennes fantastiska skådespeleri och närvaro. Hon fick rollen att blomma på scen.

Just nu går Ellen första året teaterlinjen Malmö Latin. Av 100 sökande och endast 22 platser lyckades hon komma in. Fantastiskt med tanke på att det var riksintag. En tuff audition med tuff konkurrens.

frågan, vad betyder teater för dig? Svarar Ellen: ”Teater för mig är gemenskap. Att få spela och leka med olika roller, att kunna gå in i annan roll så det nästan blir som en annan värld. Hur jag känner mig när jag står på scen och spelar teater, är en känsla som är väldigt svårt att beskriva. Det känns som att jag är med i en film. Att jag är i nuet. Att jag levererar allt det jag har jobbat med i flera månader. Jag känner mig så stolt över mig själv och även gruppen. Det vi gör tillsammans i teatergruppen är en underbar resa. En resa där vi blir som en familj!”

För att vara ung som Ellen är så har hon en otrolig förmåga att gå in i roller och få dem att bli så äkta och trovärdiga som möjligt. Hennes scennärvaro är fantastisk. När Ellen står på scen, känner man av hennes närvaro och hon trollbinder publiken med sin magiska närvaro. Hon spelar inte rollen, hon ÄR rollen!

I höst ska hon repa rollen som ”Oda” i komedin, Snart kommer tiden av Line Knutzon. Ellen får ni bara inte missa!

Fröken Julie har premiär sommaren 2020! Missa inte det! 

Vi ses! 🙂🎭

 

 

 

 

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus! ♥️


På bild: Inger Rommedahl

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus. En tid som för mig har varit en stark saknad och en längtan. 

Året är 1986 jag är 16 år gammal. Det var under en period då jag var skör och osäker på mig själv och livet i sig. Jag saknade någon att prata med, någon som hade tid att lyssna just på mig. Någon som ville förstå mina tankar och funderingar. Någon som bara kunde acceptera mig för den jag var.
Det var under en period jag kände mig väldigt ensam och annorlunda. Det fanns ingen jag riktigt kunde spegla mig i. När jag var 14 år flyttade min barndomsvän och bästa vän Malena Ernman till Frankrike. Det var som om min andra hälft togs ifrån mig. Vem är jag nu utan Malena vid min sida? Det tog lång tid för mig att igen våga släppa in någon inpå livet efter det. Ingen var ju som Malena. Jag minns hur jag jämförde alla med Malena. Men ingen dök upp. Men så plötsligt en dag två år senare stod hon där.
Hon kulle bli min bästa vän och inte vilken vän som helst. Hon var 28 år när vi träffades på ett dansläger i Sandviken. Åldersskillnaden var stor, men vi fann verkligen varandra så det tänkte vi aldrig på. Det uppstod en speciell kemi mellan oss. Inger Rommedahl är hennes namn. Inger hade förmågan att se vad jag behövde. Hon såg liksom igenom mig på något vis. Hon  förstod sig på mig. Jag själv upplevde att vår vänskap var unik och speciell. Hon blev inte bara min vän, hon blev som en stora syster för mig.
Jag minns hur jag ofta besökte Inger och hennes familj. De tog alltid emot mig med öppna armar. Jag blev deras familjemedlem helt enkelt. Jag var där nästan jämt. Så fort jag hade tid över åkte jag dit. Vi kunde prata om allt Inger och jag. När jag t ex oroade mig över saker och ting vände jag mig till Inger. Eller om jag upplevde att jag inte förstod mig på varför vissa situationer uppstod. Inger gav mig alltid så kloka råd och tips. Hon förstod mig så bra. Jag kände mig så lugn efter våra samtal. Hon fick mig att blomma som människa. Jag kände mig älskad och sedd. Hela Ingers familj tog hand om mig och älskade mig för den jag var. Inger var gift och hade två små pojkar under vår tid tillsammans. Idag är pojkarna vuxna.
Åren går, men plötsligt hamnar jag i en mycket märklig relation. Jag är 28 år gammal. Jag träffar människor som på något vis påverkar min personlighet och jag förändras. Inger ser direkt att något inte stämmer. Hon känner inte igen mig längre. Jag är inte den Maria jag brukar vara. Jag minns att jag skriver ett brev till Inger och säger upp min bekantskap, vilket jag senare i livet kommer att ångra. Jag ville klara mig själv. Det var som om jag var tvungen att frigöra mig från Inger och visa att jag kunde ta hand om mig själv.
Jag tänkte inte klart. Det var som om allt Inger hade gjort för mig var som bortblåst. Jag tänkte inte just då vad Inger betydde. Utan jag ville bara bort, bort från något som på något vis smärtade mig, men som jag inte visste vad det var. Inger var ju inte bara en vän hon var ju något mycket mer. Det var som om att Inger inte var värd mig mer. Ni förstår säkert att detta handlade inte om Inger, utan om mig.
Inger förstod ingenting när hon läste mitt avskedsbrev när jag sa upp vår vänskap. Hon hade ju inget val än att respektera mitt beslut. Ett beslut jag fick ångra djupt då det präglade mitt liv på många sätt och vis. Vår vänskap var ju så bra. Det fanns liksom ingen anledning att jag skulle bryta den. Utan något inom mig förändrades när jag umgicks med dessa nya bekanskaper jag hade lärt känna. Dessa nya vänner jag lärde känna var en grupp tjejer och killar som på något vis ”hjärntvättade” mig. Jag blev som beroende av dem. Det tänkte åt mig och liksom styrde mig. Jag tappade min egen identitet. Gruppen blev min nya identitet. Jag blev någon annan. Jag hade förlorat någon som betydde allt. Mitt nya jag behövde inte Inger längre.
Klart att Inger undrat i så många år vad det var som gjorde att jag tog beslutet att säga upp vår fina vänskap. Hade den inte betytt något för mig? Hur kunde detta ske?
Tack vare denna blogg så fick Inger syn på mig på fb. Nu har vi under alla år som gått hittat tillbaka till varandra igen. Eller rättare sagt så föröker vi ta igen de år vi missat. Nu har vi så mycket att prata om. När vi nu har pratat med varandra så märkligt nog känns det som vi inte varit borta från varandra alls. Åren har stått stilla. Det känns som om vi bara har varit på lite semester ifrån varandra och är tillbaka igen.
Inger minns mycket mer såklart från min ungdomstid än jag. När vi talades vid på telefon här om dagen berättade Inger att jag under ett tag inte mådde så bra och att jag ville bo hos Inger och hennes familj ett tag. Då var jag 17 år gammal.  Jag ville själv komma bort från min egen familj. Inger åkte hem till mina föräldrar och förklarade på sitt allra bästa sätt hur jag mådde och om det var okej att jag bodde hos dem i några dagar. Det fick jag av mina föräldrar. De förstod att Inger var viktig för mig. Idag kan jag tycka att Inger var så modig som stod upp för mig. Jag minns att det gjorde hon alltid. Hon var min trygga famn, min trygga mentor, Utan Inger hade jag nog aldrig klarat av min tonårstid. Hon gjorde ALLT för mig! Det var viktigt för henne att jag mådde bra.
Vi har bestämt att vi måste ses igen. Det är ett måste. Jag längtar tills jag får krama om henne igen och säga FÖRLÅT efter alla de år som gått, år som för oss stått stilla. För jag kan än idag inte förstå varför jag sa upp min kontakt med världens bästa vän. Det kommer jag nog aldrig riktigt förstå. Men jag är så glad och tacksam över att Inger kontaktade mig igen. Jag vet att den här gången kommer jag aldrig mer släppa henne, det är jag i alla fall helt säker på. Jag behöver Inger och hon behöver mig. Vi behöver varandra. Så är det bara!
En vänskap som för mig betyder ALLT!
Inger har ju lärt mig så mycket och gett mig så kloka råd och tips under de åren vi umgicks. Idag märker jag att allt hon lärt mig lär jag min dotter idag. Och jag märker att de elever som precis som jag mår dåligt i sina tonår får av mig de råd och tips som Inger gav mig.
Det känns nu som att cirkeln är sluten. Idag när jag nu fått kontakt med Inger igen så känns det som vi fortsätter där vi en gång slutade. Jag vet att Inger har förlåtit mig. Hon förstår mig och det går inte beskriva med ord hur lycklig jag är att vi fann varandra igen. Den här gången kommer jag ALDRIG mer lämna henne igen. Den här gången är jag kanske lite visare och mognare.
Våra långa samtal har jag saknat under alla år som gått. Nu kommer vi sakteliga närma oss varandra igen. Vi har en hel del att prata om. Jag är så tacksam att få ha tillbaka Inger i mitt liv igen. Det finns inget agg mellan oss. Varför skulle vi vara arga på varandra, när vår kärlek till varandra betyder så mycket. Den är stark och speciell. Undrar hur mitt liv hade blivit om jag aldrig lämnade henne? Det får jag aldrig veta. Men en sak vet jag, nu blir våra liv mycket rikare tillsammans.
Älskar dig Inger, Din Maria! ♥️

 

De tittade på mig med stora ögon och log stort! 😀😳

 

Om en stund droppar de in. De tittar på mig med stora ögon och jag ler mitt glada leende mot dem. De ler tillbaka och skrattet för oss samman. De är sex år gamla och de ser så förväntansfulla ut. Barndans är vad som väntar dem i den lilla danssalen. Jag ber föräldrarna att titta på den första gången de har barndans så de vet vad deras barn ska få syssla med. Musiken sätter igång och det är dags att dansa hoppsa-steg och galopp-steg. Bra att kunna skillnaden på dessa steg. Vi skiftar mellan stegmomenten och glädjen är stor. För det är just dessa två stegmoment som de arbetar bort de reflexer som finns kvar i kroppen och som är bra de lossnar. Vi tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, koordination, rytmik, takt, och att samarbeta. Vilket är ju väldigt viktigt att bli bra på.

Jag blev så överaskad över hur fantastiska de rörde sig till musiken. Hur bra de samarbetade. De lyssnade och härmade mig med sådan fokus och koncentration. Jag kände mig så lycklig helt plötsligt när allt bara stämde och klickade så bra mellan oss. Barndanslektionerna kommer jag att längta till varje fredag. Barnen och jag fick sådan fin ögonkontakt och jag kunde riktigt känna deras förtroende och tillit till mig som ledare. De blev så trygga och avslappnade med mig. Trots att föräldrarna satt på en varsin stol i danslokalen och tittade på oss så var det som om de inte fanns i rummet. Vi var som i en egen dansbubbla och skapade ihop. MAGISKT var det!

När jag umgås med barn och ungdomar så är det som om det endast är dem som jag kan känna mig äkta och sann inför. Att våga plocka fram det lilla barnet vi har inom oss, det krävs mycket mod. Att våga vara liten och sårbar. En underbar känsla. Clownen är expert på att ta fram det lilla barnet inom sig. Själv har jag varit Clown många gånger. Jag skrev under min Dramapedagogutbildning en B-uppsats om just clownen. Den hette: ”Hur jag som Dramapedagog kan använda mig utav clownens förhållningssätt.” Clownen faller, men reser sig alltid upp. Vi speglar oss i clownen. När den snubblar skrattar vi då vi känner igen oss. Vi speglar oss i varandra helt enkelt. När clownen ser ledsen ut känner vi empati. Osv.. Clownen ljuger inte och är helt kravlös. När jag själv tar fram min inre clown och låter barnet inom mig få titta fram är jag verkligen i nuet. Precis som barn är. De är verkligen här och nu. De lever i stunden och tänker inte så mycket vad som härnäst ska ske. Det tar de hand om då. De är äkta individer som vågar vara sanna mot sig själva och andra.

Barn är inte lika ”förstörda” som vi vuxna är”. I en viss ålder har jag märkt att vi helt plötsligt slutar att leka. Då är det helt plötsligt ”pinsamt” t ex att leka med dockor. Men leka är ju den bästa utbildningen och förberedande utbildningen inför vuxenlivet vi kan ge våra barn. Så varför slutar vi leka så som vi gjorde som barn när vi blir vuxna? Att leka när man är vuxen, är ju som att backa tillbaks i tiden. När jag själv leker kan jag nästan återuppleva samma känslor jag hade som barn. I leken händer det så mycket, socialt, språkmässigt, motoriskt, verbalt, kommunikativt med mera. Listan blir jätte lång med vad vi tränar när vi leker. Att fantasin få ta mycket plats är viktigt för mig. Det är i fantasin som jag kan skapa mina egna drömmar i min alldeles egna drömvärld.  I fantasin är allt möjligt. I fantasin kan jag drömma mig bort för ett tag när något känns jobbigt t ex.

I FANTASIN BLIR ALLTING SÅ MYCKET LÄTTARE!

Så du som är vuxen sluta aldrig att leka. Du som är barn och ungdom, fortsätt att leka. Det kommer få dig att se människor och världen med så mycket klarare perspektiv. Då tar ni inte livet på så stort allvar.

LEKA ÄR SOM ATT SKAPA NYA TANKAR OCH IDÉER FÖR ATT BLI EN LYCKLIGARE MÄNNISKA! 😀

Välkommen kära höst! 🍁🍂🍃

Det är något speciellt med hösten.

Hösten är för mig som en nystart. Det är på hösten när allt det nya sätter igång. Nya anställningar på arbetsplatser. Ny hösttermin på skola och fritids. Nya och spännande aktiviteter på fritiden. Nya människor att lära känna. Nya mål och förväntningar som ska förverkligas. Kanske nya drömmar att uppfylla.

Själv började jag på ett nytt jobb. I en helt annan stad, nämligen Växjö. 

Nu har jag träffat alla fantastiska elever på Kulturskolan i Växsjö. För mig är alla helt nya. Nu i början handlar det mycket om att jag ska få möjlighet att lära känna dem och de ska få lära känna mig. Många nya namn att lära sig. Samt en ny dialekt att anamma.

Jag får ju inte glömma alla de fina kollegor jag fått träffat. Vi, några av dem har tillsammans haft lektioner ihop vilket är väldigt nytt för mig då jag alltid lett dramalektioner och teaterlektioner sjäv innan. Nu får jag kollegor jag kan bolla idéer med och vi kan ge varandra feedback. Förvånansvärt hur lätt det har gått. En sak har jag upptäckt, det är ju så mycket roligare och mer givande. Vi har så roligt tillsammans och vårt samarbete flyter så bra. Vi tänker så lika och vi har lätt att läsa av varandra. Känns fantastiskt! Har vi pedagoger kul tillsammans så smittar vår glädje av sig på eleverna som i sin tur känner av vår glädje som de sedan ger varandra. Glädjen är viktigt för oss. Så är det bara! Det ska vara roligt och lustfyllt det vi gör. Men det får kännas tråkigt och mindre kul ibland. För det måste det också få vara tillåtet att känna. Annars vore det konstigt. Så är ju livet! Men om man har som mål att arbetsklimatet ska vara positivt så tror jag att arbetsglädjen och lusten till lärande blir allt lättare, för både pedagoger och elever.

Jag är en riktig känslomänniska.

För mig är det en styrka att våga visa sina känslor och att våga prata om vad jag känner och tänker. Jag träffade en gång en chef som sa,”Du visar lätt dina känslor som vidare säger, ”du är lite känslig av dig som person”. Hur ska jag tolka detta? Är det ett problem? Och för vem? Mig eller Chefen? Eller är det en komplimang? Svårt att säga då jag själv upplevde det som det var ett bekymmer som låg hos chefen, inte hos mig. Det märktes på chefens kroppspråk om inte annat. När jag gick kursen UGL, utveckling i grupp och ledarskap så fick jag lära mig. Att de bästa ledarna/cheferna är de som vågar prata om känslor. Så du som är ledare i en chefsposition våga tala känslor med dina anställda. Tro mig att du som chef kommer få ett helt annat arbetsklimat. Ett klimat där det är högt i tak. Att du som chef vågar visa att du är mån om dina anställda och vågar ställa frågan, ”Hur mår du?” Och vågar prata känslor så ger det fantastiska ringar på vattnet. Talar utifrån egen erfarenhet. Ni får en arbetsmiljö som kommer blomma i er verksamhet. Och du som chef och ledare får dina anställda att inte behöva sjukskriva sig i en längre period pga av utmattbingssyndrom eller i en utmattningsdepression. En ledare som inte lyssnar och visar empati för sina anställda förlorar i längden. Det måste finnas en balans. En bra dialog är viktigt mellan de olika positionerna. Chef, anställd osv.. Det handlar inte om vad du säger, utan HUR du säger saker till dina anställda.

Jag måste få hylla mina två nya chefer.

Det är två kvinnliga chefer som jag personligen har länge strävat efter att få hitta. Det är ju trots allt skillnad på chef och ledare. Du kan vara en bra chef, med ett dåligt ledarskap. Eller en dålig chef, men ett bra ledarskap. En chef kan ju vem som helst bli. Sortera papper och sköta ekonomi och gå på möten och sköta de praktiska. Men en bra ledare kan tyvärr inte alla bli. Där krävs det lite mer. Jag har träffat både bra ledare till chefer och mindre bra och vissa väldigt dåliga. Men nu har jag äntligen träffat två helt underbara ledare till chefer. De har under de veckor jag arbetat fått mig att längta till jobbet. De har fått mig att känna mig viktig, sedd och behövd. De tar tag i saker direkt, det snackas inte bara utan det går till handling. De har skapat en fantastisk tillit och trygghet hos oss alla. De ser hela tiden möjligheter och de hinder som dyker upp är till för att lösas. De ser utveckling och de vågar se framåt. Dessutom kompletterar de varandra så bra. Jag blir alltid så glad när jag möter dem. Vi skrattar mycket ihop. Och det bästa av allt att en av dem är som jag, nämligen Dramapedagog i botten samt Teaterpedagog och regissör.

Så du som kanske nu får rollen som ledare i ett sammanhang se det som en nystart och våga prata känslor. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt eller testa något nytt.

Idag är det nystart även för Teaterkompaniet Connect.

Idag ska vi äntligen träffas efter en alldeles för långt sommaruppehåll, om jag får säga det själv. Som vi har längtat att få börja repa. Vi har fått många nya skådespelare till gruppen. Totalt är det nu åtta skådespelare, en ljus och ljudtekniker, en producent och jag som regissör. Connect växer och det är vi så glada för. I nästa blogginlägg kommer jag berätta närmare om vad för pjäser vi ska repa och vad mer spännande som väntar Teaterkompaniet Connect. Håll utkik!

Önskar er alla läsare en fantastisk höst. Glöm inte bort att varje årstid har sin tjusning. Tänk när de vackra höstfärgerna på träden snart dyker upp. Den klara och friska luften. De mysiga kvällarna med värmeljusen som tindrar i mörkret och skiner upp i varje fönster. Var rädd om er och tillåt er att stanna upp och vila så ni orkar med era bestyr. Återhämtning är den bästa medicinen.

Tack! 🍁🙂

 

 

 

 

 

 

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier