Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus! ♥️


På bild: Inger Rommedahl

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus. En tid som för mig har varit en stark saknad och en längtan. 

Året är 1986 jag är 16 år gammal. Det var under en period då jag var skör och osäker på mig själv och livet i sig. Jag saknade någon att prata med, någon som hade tid att lyssna just på mig. Någon som ville förstå mina tankar och funderingar. Någon som bara kunde acceptera mig för den jag var.
Det var under en period jag kände mig väldigt ensam och annorlunda. Det fanns ingen jag riktigt kunde spegla mig i. När jag var 14 år flyttade min barndomsvän och bästa vän Malena Ernman till Frankrike. Det var som om min andra hälft togs ifrån mig. Vem är jag nu utan Malena vid min sida? Det tog lång tid för mig att igen våga släppa in någon inpå livet efter det. Ingen var ju som Malena. Jag minns hur jag jämförde alla med Malena. Men ingen dök upp. Men så plötsligt en dag två år senare stod hon där.
Hon kulle bli min bästa vän och inte vilken vän som helst. Hon var 28 år när vi träffades på ett dansläger i Sandviken. Åldersskillnaden var stor, men vi fann verkligen varandra så det tänkte vi aldrig på. Det uppstod en speciell kemi mellan oss. Inger Rommedahl är hennes namn. Inger hade förmågan att se vad jag behövde. Hon såg liksom igenom mig på något vis. Hon  förstod sig på mig. Jag själv upplevde att vår vänskap var unik och speciell. Hon blev inte bara min vän, hon blev som en stora syster för mig.
Jag minns hur jag ofta besökte Inger och hennes familj. De tog alltid emot mig med öppna armar. Jag blev deras familjemedlem helt enkelt. Jag var där nästan jämt. Så fort jag hade tid över åkte jag dit. Vi kunde prata om allt Inger och jag. När jag t ex oroade mig över saker och ting vände jag mig till Inger. Eller om jag upplevde att jag inte förstod mig på varför vissa situationer uppstod. Inger gav mig alltid så kloka råd och tips. Hon förstod mig så bra. Jag kände mig så lugn efter våra samtal. Hon fick mig att blomma som människa. Jag kände mig älskad och sedd. Hela Ingers familj tog hand om mig och älskade mig för den jag var. Inger var gift och hade två små pojkar under vår tid tillsammans. Idag är pojkarna vuxna.
Åren går, men plötsligt hamnar jag i en mycket märklig relation. Jag är 28 år gammal. Jag träffar människor som på något vis påverkar min personlighet och jag förändras. Inger ser direkt att något inte stämmer. Hon känner inte igen mig längre. Jag är inte den Maria jag brukar vara. Jag minns att jag skriver ett brev till Inger och säger upp min bekantskap, vilket jag senare i livet kommer att ångra. Jag ville klara mig själv. Det var som om jag var tvungen att frigöra mig från Inger och visa att jag kunde ta hand om mig själv.
Jag tänkte inte klart. Det var som om allt Inger hade gjort för mig var som bortblåst. Jag tänkte inte just då vad Inger betydde. Utan jag ville bara bort, bort från något som på något vis smärtade mig, men som jag inte visste vad det var. Inger var ju inte bara en vän hon var ju något mycket mer. Det var som om att Inger inte var värd mig mer. Ni förstår säkert att detta handlade inte om Inger, utan om mig.
Inger förstod ingenting när hon läste mitt avskedsbrev när jag sa upp vår vänskap. Hon hade ju inget val än att respektera mitt beslut. Ett beslut jag fick ångra djupt då det präglade mitt liv på många sätt och vis. Vår vänskap var ju så bra. Det fanns liksom ingen anledning att jag skulle bryta den. Utan något inom mig förändrades när jag umgicks med dessa nya bekanskaper jag hade lärt känna. Dessa nya vänner jag lärde känna var en grupp tjejer och killar som på något vis ”hjärntvättade” mig. Jag blev som beroende av dem. Det tänkte åt mig och liksom styrde mig. Jag tappade min egen identitet. Gruppen blev min nya identitet. Jag blev någon annan. Jag hade förlorat någon som betydde allt. Mitt nya jag behövde inte Inger längre.
Klart att Inger undrat i så många år vad det var som gjorde att jag tog beslutet att säga upp vår fina vänskap. Hade den inte betytt något för mig? Hur kunde detta ske?
Tack vare denna blogg så fick Inger syn på mig på fb. Nu har vi under alla år som gått hittat tillbaka till varandra igen. Eller rättare sagt så föröker vi ta igen de år vi missat. Nu har vi så mycket att prata om. När vi nu har pratat med varandra så märkligt nog känns det som vi inte varit borta från varandra alls. Åren har stått stilla. Det känns som om vi bara har varit på lite semester ifrån varandra och är tillbaka igen.
Inger minns mycket mer såklart från min ungdomstid än jag. När vi talades vid på telefon här om dagen berättade Inger att jag under ett tag inte mådde så bra och att jag ville bo hos Inger och hennes familj ett tag. Då var jag 17 år gammal.  Jag ville själv komma bort från min egen familj. Inger åkte hem till mina föräldrar och förklarade på sitt allra bästa sätt hur jag mådde och om det var okej att jag bodde hos dem i några dagar. Det fick jag av mina föräldrar. De förstod att Inger var viktig för mig. Idag kan jag tycka att Inger var så modig som stod upp för mig. Jag minns att det gjorde hon alltid. Hon var min trygga famn, min trygga mentor, Utan Inger hade jag nog aldrig klarat av min tonårstid. Hon gjorde ALLT för mig! Det var viktigt för henne att jag mådde bra.
Vi har bestämt att vi måste ses igen. Det är ett måste. Jag längtar tills jag får krama om henne igen och säga FÖRLÅT efter alla de år som gått, år som för oss stått stilla. För jag kan än idag inte förstå varför jag sa upp min kontakt med världens bästa vän. Det kommer jag nog aldrig riktigt förstå. Men jag är så glad och tacksam över att Inger kontaktade mig igen. Jag vet att den här gången kommer jag aldrig mer släppa henne, det är jag i alla fall helt säker på. Jag behöver Inger och hon behöver mig. Vi behöver varandra. Så är det bara!
En vänskap som för mig betyder ALLT!
Inger har ju lärt mig så mycket och gett mig så kloka råd och tips under de åren vi umgicks. Idag märker jag att allt hon lärt mig lär jag min dotter idag. Och jag märker att de elever som precis som jag mår dåligt i sina tonår får av mig de råd och tips som Inger gav mig.
Det känns nu som att cirkeln är sluten. Idag när jag nu fått kontakt med Inger igen så känns det som vi fortsätter där vi en gång slutade. Jag vet att Inger har förlåtit mig. Hon förstår mig och det går inte beskriva med ord hur lycklig jag är att vi fann varandra igen. Den här gången kommer jag ALDRIG mer lämna henne igen. Den här gången är jag kanske lite visare och mognare.
Våra långa samtal har jag saknat under alla år som gått. Nu kommer vi sakteliga närma oss varandra igen. Vi har en hel del att prata om. Jag är så tacksam att få ha tillbaka Inger i mitt liv igen. Det finns inget agg mellan oss. Varför skulle vi vara arga på varandra, när vår kärlek till varandra betyder så mycket. Den är stark och speciell. Undrar hur mitt liv hade blivit om jag aldrig lämnade henne? Det får jag aldrig veta. Men en sak vet jag, nu blir våra liv mycket rikare tillsammans.
Älskar dig Inger, Din Maria! ♥️

 

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier