Cancern tog hennes liv. I tre månader vakade jag vid hennes bädd. När läkarna sa att nu är det palliativ vård som väntar, tog jag beslutet att ta tjänstledigt från mitt jobb och ta hand om min mor. Jag for upp till Sandviken och bodde i mitt barndomshem. Varje dag promenerade jag till sjukhuset. Det var vinter och kallt. Det knarrande under skorna när jag gick. Ögonfransarna frös till is. Mina ögonbryn var vita som rimfrost. Oavsett väder var varenda promenad mellan sjukhuset och mitt hem värd varenda steg. Väl framme hos mamma på avdelningen bland alla dödssjuka patienter, fanns värmen.
Sjukvårdspersonalen var fantastiska. Jag kan än idag sakna våra samtal vi hade kring liv och död. De samtal jag saknar mest av allt är med min mor. Jag minns dem väldigt tydligt. De har etsat sig fast i mig. När jag blundar hör jag min mors varma och kärleksfulla röst. Då blir jag varm och tårarna vill gärna komma fram, och det känns helt okej.
Det finns så mycket jag vill berätta för henne.
Resan till Rio de Janeiro jag genomförde sommaren 2018 är ett äventyr jag hade önskat hon fick ta del av. Jag hade så gärna velat dela med mig utav den upplevelsen. Hon hade lyssnat intensivt och hennes ögon hade nog blivit lite rörda. Jag ser henne framför mig. Hon hade hållt om mig och sagt ”Vad modig du har varit Maria!”
Jag saknar henne så.
Tomheten hon lämnat efter sig är enorm. Att saknaden blir större med åren, var jag inte riktigt beredd på. Kanske för att jag behöver henne desto mer. Jag behöver få känna hennes närvaro oftare. Jag behöver få höra hennes alltid så kloka ord och tips. Jag behöver få känna hennes kärlek och den trygghet hon gav mig. Mest av allt behöver jag få känna och uppleva hennes kramar och pussar jag alltid fick dag efter dag. Hennes sätt att omfamna mig, är unik i sig. Idag omfamnar jag henne i mitt hjärta.
ÄLSKAR DIG MAMMA GRETA! ♥️
* 11 april 1936
+ 25 april 2013