Omfamnar henne i mitt hjärta! ❤

Man vet inte riktigt vad man ska känna, man är så ledsen, arg, och allt på samma gång.Jag saknar ihjäl mig efter min mamma ibland. Då blir min kropp som handlingsförlamad. Jag orkar inte göra någonting dessa stunder. Inombords är jag helt förstörd, halva jag dog när min mamma dog. Jag känner mig så ensam utan min mamma. Men ibland känner jag att hon finns omkring mig. Jag liksom känner hennes närvaro. Jag vet att hon både ser och hör mig. En underbar känsla.
Hennes röst saknar jag mest av allt. Trots att det gått sex år seda hon lämnade jordelivet, finns det stunder när jag vill ringa min mamma, men tanken slår mig att det är ändå ingen som kommer att svara. Jag kommer aldrig mer få träffa mamma, inte i detta livet iallafall. Vi pratade med varandra flera gånger om dagen. När jag bodde hemma umgicks jag oftare med min mor än med mina vänner. Jag hade inget behov av att ”festa” och gå på krogen. Utan jag valde hellre att stanna hemma och umgås med mina föräldrar. Dessa stunder kan jag idag sakna väldigt mycket. Stunder där vi tillsammans umgicks och bara var.

Cancern tog hennes liv. I tre månader vakade jag vid hennes bädd. När läkarna sa att nu är det palliativ vård som väntar, tog jag beslutet att ta tjänstledigt från mitt jobb och ta hand om min mor. Jag for upp till Sandviken och bodde i mitt barndomshem. Varje dag promenerade jag till sjukhuset. Det var vinter och kallt. Det knarrande under skorna när jag gick. Ögonfransarna frös till is. Mina ögonbryn var vita som rimfrost. Oavsett väder var varenda promenad mellan sjukhuset och mitt hem värd varenda steg. Väl framme hos mamma på avdelningen bland alla dödssjuka patienter, fanns värmen.

Sjukvårdspersonalen var fantastiska. Jag kan än idag sakna våra samtal vi hade kring liv och död. De samtal jag saknar mest av allt är med min mor. Jag minns dem väldigt tydligt. De har etsat sig fast i mig. När jag blundar hör jag min mors varma och kärleksfulla röst. Då blir jag varm och tårarna vill gärna komma fram, och det känns helt okej.

Det finns så mycket jag vill berätta för henne.

Resan till Rio de Janeiro jag genomförde sommaren 2018 är ett äventyr jag hade önskat  hon fick ta del av. Jag hade så gärna velat dela med mig utav den upplevelsen. Hon hade lyssnat intensivt och hennes ögon hade nog blivit lite rörda. Jag ser henne framför mig. Hon hade hållt om mig och sagt ”Vad modig du har varit Maria!”

Jag saknar henne så.

Tomheten hon lämnat efter sig är enorm. Att saknaden blir större med åren, var jag inte riktigt beredd på. Kanske för att jag behöver henne desto mer. Jag behöver få känna hennes närvaro oftare. Jag behöver få höra hennes alltid så kloka ord och tips. Jag behöver få känna hennes kärlek och den trygghet hon gav mig. Mest av allt behöver jag få känna och uppleva hennes kramar och pussar jag alltid fick dag efter dag. Hennes sätt att omfamna mig, är unik i sig. Idag omfamnar jag henne i mitt hjärta.

ÄLSKAR DIG MAMMA GRETA! ♥️

* 11 april 1936

+ 25 april 2013

 
Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier